KLIMT av Raúl Ruiz (2006)

KLIMT av Raúl Ruiz (2006)
Med John Malkovich, Veronica Ferres, Stephen Dillane, Saffron Burrows, Sandra Ceccarelli, Nikolai Kinski, Aglaia Szyszkowitz, Joachim Bibmeier, Ernst Stötzner, Paul Hilton, Annemarie Düringer, Irina Wanka, Florentin Groll, Miguel Herz-Kestranek, Marion Mitterhammer, Georgia Reeve, Rainer Friedrichsen, Miriam Heard

Det är lätt att fråga sig vad poängen är, svårare att hitta på ett hållbart svar. Eller kanske inte. Det är förstås meningen att man ska förstå att den här filmen är en djuplodande allegori över den zeitgeist som Gustav Klimts målningar kom att genomsyra och samtidigt symbolisera, och det i form av en surrealistisk gestaltning av hans liv utanför och inom konsten… eller något annat lika högtravande och förstås alldeles intetsägande. Därför att Klimt är i själva verket bara en förevändning för att visa upp en oändlig parad av mycket nakna och mycket unga kvinnor. Vad Klimt beträffar firar Bechdeltestet oanade och sällan skådade triumfer, för de här kvinnorna kan knappt ens prata – de kan bara dyka upp spritt språngande nakna framför Gustav Klimt. För det allra mest är det dessutom oklart varför förutom av inte helt klarlagda sexuella skäl, eftersom de bisarra intriger som omger Klimt och där kvinnorna ingår som antingen fällornas gillrare eller deras lockbeten eller – för det mesta – båda delarna, och dessutom hypernervöst ansträngt men förstås väldigt konstnärligt är varandras både dubbelgångare och konkurrenter, i själva verket gör töcknet av staplade – som man kan förmoda att det visar sig så småningom – hallucinationer, möjligen på dödsbädden, så enfaldigt långtråkigt att varje försök till tolkning drunknar i ren leda.

Det är nog lite synd. Det går att göra imponerande filmer även om framstående konstnärer inom olika fält, filmer som rent allegoriskt baseras på och balanserar över konstnärernas både liv och verk – vilket väl om inte annat bevisas av Steven Soderberghs förmodligen mest begåvade film, Kafka. Man får osökt en känsla av att Raúl Ruiz har sett just Kafka och fått för sig att han ska vara lika begåvad han också, inte minst som han dessutom varit med om att skriva manuset till Klimt. Det försöket var inget vidare lyckat infall.

Annars kan det förstås tänkas att Klimt verkligen ur någon synvinkel bygger på Gustav Klimts liv. Jag har inte tagit reda på den saken, eftersom jag anser att en film ska bedömas utifrån det verk den är, utan att man som tittare ska behöva sitta och ta reda på mängder av bakgrundsfakta för att alls förstå den, även om den nu ur någon synvinkel råkar handla om någon som faktiskt funnits i verkligheten. Med andra ord, kanske var Gustav Klimt verkligen sinnessjuk och hallucinerade oavbrutet och ansåg sig utsatt för konspirationer av hela arméer av mycket nakna och mycket unga kvinnor.

Fast om de arméerna av mycket nakna och mycket unga kvinnor ens tillnärmelsevis lika snart blev suckartat tråkiga som de blir även för en heterosexuell man som ser den här filmen, är det inte utan att man tycker väldigt synd om Gustav Klimt.

Å andra sidan känns det mycket begripligt varför Klimt inte finns med i Wikipedias lista över ett urval av John Malkovichs filmer.

Kör hårt,
Bellis

SHANE av George Stevens (1953)

SHANE av George Stevens (1953)
Svensk titel: Mannen från vidderna
Med Alan Ladd, Jean Arthur, Van Heflin, Brandon De Wilde, Jack Palance, Emile Meyer, Elisha Cook Jr., Ben Johnson, Edgar Buchanan, Douglas Spencer, Ellen Corby, Paul McVey, John Miller, Edith Evanson, Leonard Strong, Ray Spiker, Janice Carroll, Martin Mason, Helen Brown, Nancy Kulp, David Ladd

Shane är inte den första filmen i sitt slag, men den är inom filmvärlden den arketypiska varianten av en lika arketypisk berättelse, en berättelse som funnits så länge människan alls berättat historier – berättelsen om den okände hjälten som dyker upp och röjer banditerna som hotar och terroriserar hederliga människor ur vägen och sedan försvinner i intet, precis som han dök upp ur intet. Den mest kända nyinspelningen i modern tid är Clint Eastwoods Pale Rider, som – avsiktiligt – direkt plagierar inte bara intrigen utan även många av scenerna i Shane, inklusive slutscenen.

På sätt och vis kan man tycka att filmens status är ganska märklig, för Shane är en en ganska tråkig film. Den är med sina nästan två timmar minst en halvtimme för lång och har i själva verket åtskilliga gånger gjorts mycket bättre än även Clint Eastwoods nyinspelning i form av entimmesavnsitt i otaliga vilda västern-serier för TV. Det här är inte en arketypisk berättelse som håller för longörer, för den är alldeles för enkel – den går bara ut på att den tjusige hjälten dyker upp, rensar bort skurkarna och sedan försvinner igen. Det är inte en historia man kan mala och mala hur länge som helst, men om man ändå vill försöka med det kan man förstås dra ut på slagsmål så länge att de blir självparodiska och man kan ha en alleles enastående irriterande liten pojkspoling som storögt beundrar hjälten på samma sätt som man får förmoda att småpojkar i biosalongen beundrade honom. Och som tjatar om det till förbannelse. Jag misstänker att om man klippte bort Brandon De Wildes lille pojke, son i den farmarfamilj som Shane bosätter sig hos för att kunna rensa samhället på skurkar, skulle filmen bli nästan en timme kortare. Han hoppar runt och tjoar om hur fantastisk Shane är i ungefär varannan scen och är möjligen ännu mer självparodisk och tröttsam än de oändliga slagsmålen.

Det går också att reagera på hur pastellfärgat tjusigt allt är. Inte minst hjälten, förstås. När Alan Ladd som Shane först syns i halvfigur, sittande på sin häst, ser han precis ut som tuggummibilderna på Alan Ladd i västernmundering som var så populära bland filmfansen på den tiden då de fanns. Och man inser att det i själva verket är just den här bilden ur Shane som är tuggummibilderna på Alan Ladd – brett stomatolleende och i krimskramsturistig, fransprydd vilda västernmundering från filmstudions förråd av rekivisita. I själva verket ser den förbluffande småväxte Alan Ladd faktiskt rätt fånig ut i sin västernmundering (ungefär som om han är på väg för att fjanta sig på någon maskerad), medan däremot Jack Palance som den ondskefulle revolverman som hyrs in av skurkgänget ser både stilfull och imponerande ut.

Man kan fortsätta med den här sortens betraktelser över Shane, som är så överfylld av klichéer att den svämmar över. Det kan i någon mån bero på att några av klichéerna blivit klichéer tack vare alla västernfilmer och västern-TV-serieavsnitt som plagierat Shane, kanske, men de allra flesta var klichéer långt innan filmen kom.

Dessutom är Shane ett öppet försvar för de amerikanska idealen om den självständige individen och allas rätt att bära vapen. Alan Ladds föredrag för frun i farmarfamiljen om skjutvapnet som ett redskap som är precis så gott eller ont som mannen som bär det hyllades och hyllas rimligen av National Rifle Association.

Det som slår en är att det finns enstaka för tiden ovanliga omständigheter, som att Jean Arthurs farmarhustru går runt i byxor. Eller den mycket väsentligare att skurkarnas anförare, som vill driva bort farmarna från boskapsmarken, faktiskt har väldigt mycket fog för det han säger. Han försöker förhandla med farmarnas anförare, han påpekar att det var han och hans mannar (flera av dem döda i strider med rånare och indianer) som en gång inmutade marken och kämpade för att upprätta det lilla samhället, och att farmarna bara kommit dit och slagit sig ned och bland annat skurit av hans tillgång till floden och lett av vatten för att konstbevattna, vilket ställt till svåra problem för hans boksapsskötsel. Och på det har farmarnas förment gode anförare bara som svar att regeringen inte ser saken på det viset. Fast ovanligheter som dessa räcker knappast för att rädda vad som är en av filmhistoriens stora klassiker från att vara en film som inte berättas med den stuns som den här historien kräver och som man därför hellre bör se i form av något av de ovan nämnda entimmesavsnitten i diverse vilda västern-TV-serier.

Kör hårt,
Bellis

TRAINSPOTTING av Danny Boyle (1996)

TRAINSPOTTING av Danny Boyle (1996)
Med Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Kevin McKidd, Robert Carlyle, Kelly Macdonald, Peter Mullan, James Cosmo, Eileen Nicholas, Susan Vidler, Pauline Lynch, Shirley Henderson, Stuart McQuarrie, Irvine Welsh, Dale Winton

Trainspotting blev något av en kultfilm till och med inom ”finkulturella” kretsar, vilket känns förbluffande eftersom den inte kan bestämma sig för vilket slags film den vill vara. En seriös och skrämmande film om unga, tunga heroinister? En skrattfestlig komedi om unga, tunga heroinister? En osmaklig komedi med ett par ton avföring och urin som mycket framträdande intrigingredienser? En film om de hårda villkoren för ungdomar i en fattig förort i Skottland, så där i största allmänhet? Och förresten, en talande detalj: hur kan det komma sig att en skotte som dessutom talar utpräglad, skotsk slang säger ”garbage” i stället för ”rubbish”?

Den här märkliga sörjan och bristen på riktning kan möjligen förklara intrigens osammanhängande och stundtals fullständigt osannolika lappverk. Robert Carlyle som den psykotiske misshandlaren, till exempel. Hur kommer det sig att han gång på gång, inför horder av vittnen inne på pubar, kan spräcka skallen på unga kvinnor med ölglas och med våldsam brutalitet sparka in ansiktet på manliga gäster utan att något någonsin händer? Finns det alltså inga poliser alls i Skottland? Eller för den delen i London, där han obesvärat fortsätter med verksamheten? Och hur kommer det sig att han efter ett väpnat rån inte kan visa sig utomhus, utom när han får nys om en bra knarkaffär och helt plötsligt inte bara kan visa sig utomhus utan resa land och rike runt som om inget hänt? Och hur kan den hårt nedknarkade Ewan McGregor efter två dagars avvänjning helt plötsligt vara högbetald fastighetsmäklare i London? Och hur kan samme Ewan McGregor bli livrädd för att han brutit mot lagen när han upptäcker att tjejen han gått till sängs med är en skolflicka, medan han inte tvekar att råna, göra inbrott och dagligen hantera stora mängder heroin, som han dessutom missbrukar?

Man kan fortsätta att ställa frågor av det slaget om Transpotting ganska länge, men de är förstås retoriska eftersom svar naturligtvis saknas. Där ingen tankeverksamhet förekommit finns heller inget tänkvärt att förmedla.

Och det gäller även på filmduken.

Frågan är vad filmen förmedlade till alla dem som samlades i kult runt den. Och den frågan är faktiskt intressant alldeles på riktigt.

Kör hårt,
Bellis

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN av Roy Andersson (2000)

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN av Roy Andersson (2000)
Med Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C. W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Nunez, Lucio Vucina, Per Jörnelius, Peter Roth, Klas-Gösta Olsson, Nils-Åke Eriksson, Hanna Eriksson, Tommy Johansson, Sture Olsson, Fredrik Sjögren, Jöran Mueller, Eva Stenfelt, Helene Mathiasson, Tylar Gustavson, Björn Frisk, Birgitta Persson

Jag förstår inte.

Jag förstår inte vad scenerna ur en burlesk komedi har i Sånger från andra våningen att göra och jag förstår inte vad våldet har i Sånger från andra våningen att göra. För som jag tolkar filmen passar de helt enkelt inte in. De tillhör en annan, och väldigt mycket banalare, film. För även om Sånger från andra våningen, så som jag tolkar den, behandlar ett tema som i förstone skulle kunna tyckas banalt – med nittonhundratalets termer, den existentiella ångest och de existentiella frågor som ansätter människor i den dagliga tillvaro som är tröstlöst monoton och känns allt meningslösare – så blir det allt annat än banalt när det är så oerhört väl både gestaltat och behandlat som här.

Och däri ligger filmens vidunderliga styrka. För i de skoningslöst belysta tablåer, den ena efter den andra, där vardagen naket avskalad gestaltas i sin småsinta eländighet och därmed nästan bottenlösa tragedi, är Sånger från andra våningen ett av filmkonstens stora verk. Inom den ramen förstår jag inte vad det misslyckade trolleritricket med de svåra skadorna som följd eller mannen som fastnat i järnvägsvagnen eller ens invandraren som omotiverat slås ned på öppen gata, eller huset som rör på sig, har med någonting att göra. Det är ett grällt burleskeri som – invandraren undantagen – saknar koppling till verkligheten och därför starkt kontrasterar mot den övriga filmen, som med sådan pregnans gestaltar verkligheten med precis så stark överdrift att gestaltningen blir sann. En mycket svår balansgång och på den punkten lyckas Roy Andersson enastående väl; så varför burleskeriet?

Fast det får mig förstås att misstänka att jag på något avgörande plan har feltolkat filmen eller i alla fall inte tolkat den så som Roy Andersson avsett den. Å andra sidan, gengångarna, som först störde mig väldigt, hade jag efter en stund inga problem alls med. För jag insåg snart att de symboliserar Karls ohyggligt dåliga samvete och … eller gör de det? För varför i så fall den ryske pojken som blev hängd för att han var av fel ”ras”? Vilket slags anknytning har han till Karls samvete, förutom möjligen som en rent allmän samvetsfråga kring världens elände i stort?

Jag är osäker. Och det är någonstans synd, för i övrigt är Sånger från andra våningen mycket gripande i alla de scener som visar på en vardag som är så stillastående tragisk att den i själva verket blir absurd – eller kanske till och med surrealistisk.

Sånger från andra våningen genomsyras av sorg. Och djup förståelse. Förståelse för vad det innebär att vara människa. Och varför.

Med de burleska scenerna ersatta av scener som liksom den övriga filmen väl gestaltar det temat skulle Sånger från andra våningen vara ett fullödigt mästerverk.

Kör hårt,
Bellis

TWILIGHT av Catherine Hardwicke (2008)

TWILIGHT av Catherine Hardwicke (2008)
Med Kristen Stewart, Robert Pattinson, Sarah Clarke, Matt Bushell, Billy Burke, Gil Birmingham, Taylor Lautner, Gregory Tyree Boyce, Justin Chon, Michael Welch, Anna Kendrick, Christian Serratos, Nikki Reed, Kellan Lutz, Ashley Greene, Jackson Rathbone, Ned Bellamy, Rachelle Lefevre, Cam Gigandet, Edi Gathegi

Jag har en god vän som heter Emelie. Vi blev vänner när hon skulle komma hem till mig mitt i natten. Beväpnad med sin stora häcksax. För att ge mig det straff jag förtjänar efter att ha slaktat Hostel II här på Kinematografi. Jag vet, jag har konstiga sätt att få vänner på.

Det slog hur som helst Emelie redan när hon stod utanför min ytterdörr att ett bättre straff var att uppfostra mig i riktig filmkonst, att utsätta mig för den verkliga tortyr det skulle innebära att tvinga mig att se den sorts filmer hon gillar och jag avskyr. Jag hade talat om för henne att jag i egenskap av cineast förstås bara gillar sådana där obegripliga filmer som inte handlar om någonting, vilket hon redan förstått av min slakt av det utmärkta mästerverket Hostel II.

Så med häcksaxen höjd placerade hon mig i soffan och tvingade mig att se Twilight. Jag. Har. Sett. Twilight. Det är så förbluffande att en fyrkantig cirkel ter sig vardaglig i jämförelse.

Men lika förbluffande är att jag faktiskt blev positivt överraskad. Av en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle som Twilight. För ok, Twilight är en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle. Eller snarare: Twilight skulle vara en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle om den inte helt oväntat bjöd på en infallsvinkel som trots alla de många smetiga schablonerna faktiskt skänker den en dimension som de allra flesta vampyr- och monsterfilmer saknar.

Så här. Vampyren i den moderna, västerländska populärkulturen stammar i allt väsentligt från England och den viktorianska erans vampyrberättelser, främst bland dem förstås Bram Stokers roman Dracula. Poängen är att det vampyren i själva verket lösgör i de berättelserna är hämningslös, sexuell lusta, ett svårt tabubelagt ämne i den tidens England – Dracula är blodsugare, förvisso, men det som kittlade de strikta, viktorianska damerna och herrarna (helt oavsett vad som säkert försiggick bakom lyckta dörrar även i verkligheten) var den karismatiske Draculas hämningslösa och mycket lindrigt förtäckta sexuella utlevelse. Däri låg det sant förbjudna; däri låg fascinationen för den sinnligt njutande, förföriske vampyren.

Det här försvann ganska omgående i populärkulturen och redan i den första filmatiseringen av romanen, Nosferatu av F. W. Murnau från 1922 (recenserad här på Kinematografi), har Dracula förvandlats till något som mest av allt påminner om en blek, pestsmittad gnagare och därmed antitesen till en karismatisk förförare.

Edward Cullen, vampyren i Twilight, för vampyrgestalten tillbaka till romantikens livsfarlige älskare, den oemotståndligt fascinerande som så till den milda grad förmår fängsla filmens unga kvinna Bella att hon själv frivilligt vill bli och ber om att få bli vampyr. Men Edward representerar även, trots att filmen utspelas i vår samtid, det romantiska idealets lidande älskare, han är i det närmaste en ung Werther fast av helt andra skäl än Goethes Werther – Edward är vampyr, men inget monster. Han – och hans vampyrfamilj – tvingar sig att leva på djurblod, trots att det inte är tillnärmelsevis så närande och gott som människoblod, och trots ett närmast outhärdligt begär efter just människoblod. För de vill inte döda människor. Men deras val tillfogar dem ständigt lidande.

Allt detta kan förstås låta mycket banalt. Och det skulle det vara, om det inte så uppenbart bröt mot mönstret i den väldiga majoriteten av alla de hundratals och åter hundratals vampyrfilmer som gjorts sedan Nosferatu. Scenerna där Edward och Bella kämpar med en för båda oemotståndlig kärlek av samma slag som romantikens drömda idealkärlek med oöverstigliga förhinder är gripande, de är välgjorda och de är till och med väl spelade. Inte på något plan genialiska, men just välgjorda.

Där filmen förstås – och föga oväntat – brister är när ultraschablonen i form av ett gäng stygga vampyrer som i stället vill döda Bella och göra vampyr av henne dyker upp, varpå hetsig jakt och många slagsmål vidtar. Relationen mellan Edward och Bella är intressant, kanske i synnerhet i en tid som vår, då vampyrens lustar kan släppas friare än under den viktorianska eran, men när actionsekvenserna tar vid blir man som tittare lika katatonisk som av att stirra på Arnold Schwarzeneggers femtiofem minuter långa biljakter.

Men det kan man nog stå ut med, för det här är en formelfilm som måste vara en formelfilm. Någon annan möjlighet fanns inte, givet syftet med produktionen.

Och då är det faktiskt också ett mycket försonande drag att det förekommer en visserligen obetydlig men inte dum scen som i alla fall jag aldrig tidigare sett på film. Det är extremt ovanligt. Så gott som alla filmer jag ser består av scener jag sett i tiotals, tjogtals, kanske hundratals varianter tidigare. Det blir så när man ser väldigt mycket film. Men i Twilight finns en scen jag aldrig tidigare sett.

När Bellas pappa ska träffa Edward för första gången, ber Bella honom att vara snäll, trots sin ingrodda skepsis. Pappan lovar genom att med pekfingret rita en gloria ovanför sitt eget huvud i luften.

Det är en snygg, talande gest. Möjligen för första gången på filmduken någonsin.

Kör hårt,
Bellis

THE SUICIDE av Jeff Markey (2006)

THE SUICIDE av Jeff Markey (2006)
Med Jeff Markey, Kinna McInroe, Jeff Marchelletta, Chase Kim, Ricardo Mamood-Vega, Hardia Madden, Luz Minerva, Bonnie Kostecka, Thomas James Markey, Dan Gilvary, Sckljork Wyckejam

Ofta sker det i indievärlden. Independent productions, filmer som inte är producerade av stora filmbolag. Medan den mest kända filmen om Charles Bukowski är den katastrofala Barfly av Barbet Schroeder, finns kortfilmen The Suicide, baserad på en av hans noveller. Och det här är verkligen Charles Bukowski. På sina bara femton minuter lyckas The Suicide gripande återge den nattvärld som Charles Bukowski levde i och skrev om, den värld som bebos av förtvivlade, desperata människor som för en lika ständig som hopplös kamp för tillvaron. Eller helt enkelt ger upp. Som Jeff Markeys rollgestalt, som försöker begå självmord. Det vansinniga händelseförlopp som följer är vansinnigt för de flesta människor, men inte för människorna i den här världen, där desperationen är vardag och därför, på olika plan, orsakar desperata handlingar som gör tillvaron riskabel och föder en känslokall cynism.

Fast det är samtidigt en del av poängen med The Suicide, för de båda människospillror som filmen kretsar kring – Jeff Markeys suicidala och den billiga syltans servitris, spelad av Kinna McInroe – försöker på det kanske enda sätt som är möjligt för dem att finna någon värme och tröst, trots att de båda, eller i alla fall Markey, inser att den lättnaden, den mänskliga värmen bara är i bästa fall mycket flyktig och född ur fel omständighet, den djupa desperation och förtvivlan de båda ständigt lever med.

Det är skickligt att kunna göra en film med så dramatiskt händelseförlopp utan stora åthävor och det är skickligt att så väl, på så kort tid, gestalta så mycket på det rent mänskliga planet. Tittaren lär känna de båda huvudrollernas gestalter lika bra som i en långfilm och det känns inte forcerat, inte överlastat.

Det är egentligen märkligt att inte fler verk av Charles Bukowski har filmats, för hans prosa är mycket visuell och lämpar sig väl för att filmatisera. Samtidigt är det förstås därför glädjande att en liten produktion som denna förmår fånga Bukowskis värld så väl – och så gripande. Bukowski skriver avskalat och ofta hänsynslöst utlämnande om sig själv och människorna i den värld han bebodde, och den här filmen är lika utlämnande, lika avslöjande. Vi får till och med veta Kinna McInroes mest privata och som hon själv tycker skamliga hemlighet och vi får se hur hon för att åtgärda den får hålla till godo med det sjaskiga som bjuds och ändå blir så överväldigad att hon därefter älskar – eller snarare tror sig älska – Jeff Markey som hjälpt henne.

Det säger väldigt mycket om hur eländig tillvaron är för människor som dem Charles Bukowski så träffsäkert porträtterade i sina ofta självbiografiska berättelser.

Kör hårt,
Bellis

THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)

THE IRON LADY av Phyllida Lloyd (2011)
Svensk titel: Järnladyn
Med Meryl Streep, Alexandra Roach, Jim Broadbent, Harry Lloyd, Olivia Colman, Susan Brown, Alice da Cuhna, Phoebe Waller-Bridge, Iain Glen, Victoria Bewick, Emma Dewhurst, Eloise Webb, Alexander Beardsley, Nicolas Farrell, John Sessions, Anthony Head, Richard E. Grant, Angus Wright, Roger Allam, Michael Pennington

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARS 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Meryl Streep), Bästa smink (Mark Coulier, J. Ray Helland)
Vann i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa smink

Meryl Streep talar posh British English. Brittisk överklassengelska. Och hon gör det absolut perfekt. Den här accenten är den svåraste för vilken utlänning som helst att bemästra och de flesta britter gör det inte heller. Den kända, engelska journalisten Lynn Barbers mor hade som yrke att lära andra britter att tala Posh i stället för Common. Amerikanskan Meryl Streep har, bland alla sina många accenter, lärt sig behärska den svåraste av dem alla, den brittiska överklassengelskan, till fulländning. Hon vacklar inte en enda sekund. Inte på en enda stavelse.

Om Meryl Streep inte gjorde någonting annat i The Iron Lady skulle jag fortfarande vara imponerad.

Fast bortsett från det låter hennes röst, i tonläge och klangfärg, exakt som Margaret Thatchers. Jag såg något TV-inslag om filmen, där man varvade Meryl Streep med Margaret Thatcher då hon höll tal, och det var så gott som omöjligt att skilja dem åt. Fascinerande nog är Meryl Streeps prestation i övrigt lika imponerande. Hon gör sitt livs roll. Något hon i och för sig gjort flera gånger förut, men gör nu igen. Inlevelsen och detaljskärpan med vilken hon spelar Margaret Thatcher är förbluffande. I en biopic av det här slaget tillhör det förstås skådespelarens uppgift att studera in egenheter och manér hos människan hon/han ska porträttera, men Meryl Streep har gjort det med sådan noggrannhet och spelar med sådan övertygelse att jämförelsen rimligen bara kan göras med Ben Kingsley som Mahatma Gandhi och med Helen Mirren som drottning Elizabeth. Fast den senare överträffas av Meryl Streep.

Det ska tilläggas att även Alexandra Roach, som spelar den unga Margaret Thatcher, gör en beundransvärd prestation.

En för mig besynnerlig omständighet är att flera vänner som såg The Iron Lady före mig klagade på att den handlade så lite om politikern Margaret Thatcher och främst koncentrerade sig på människan Margaret Thatcher. Det är en invändning jag har svårt att förstå. Här porträtteras förvisso människan Margaret Thatcher med väldig kraft, men vi får också följa politikern Margaret Thatcher från det att hon väljs in i parlamentet tills hon blir partiledare tills hon blir premiärminister till fackstrejkerna till terrorbombningen av hotellet i Brighton till Falklandskriget till frågan om gemensam valuta i Europa till järnridåns fall till de interna partistridena och vi får följa henne i kabinettsmöten, i möten med utländska högt uppsatta politiker, under debatter i parlamentet, under möten med brittiska generaler och… frågan är, hur mycket mer av politikern Margaret Thatcher kan man hinna porträttera i en vanlig spelfilm?

Därtill kommer det övertygande, stundtals mycket tragiska, porträttet av Margaret Thatcher som gammal och på väg att bli senildement, och det är grunden filmen vilar på. Hennes plötsligt uppflammande minnen, hennes hallucinationer av ständiga samtal med den döde maken Denis, hennes allt mer söndertrasade tillvaro. Om något kan jag tycka att de scener där hon hallucinerar fram den sedan länge avlidne maken är för många, men knappast att de stora sjok av filmen som behandlar politikern Margaret Thatcher är för få.

The Iron Lady är, helt oavsett vad man anser om Margaret Thatchers politik, en film för hängivna anglofiler. Var förutom i England kan man på frågan ”What’s the time?” få det självklara svaret: ”It’s tea time.” Vilken premiärminister förutom den brittiska skulle ställa sig vid teservisen och högdraget fråga den uppenbarligen kaffedrickande, amerikanske utrikesministern om han dricker sitt te med eller utan mjölk? Underbart brittiskt, liksom väldigt mycket annat i denna film om en av nittonhundratalets märkligaste människor, en kvinna som var så brittisk att hon utgjorde själva definitionen av stiff upper lip. Margaret Thatchers övertygelse om Storbritanniens storhet var orubblig och om man som anglofil tillåter sig att vältra sig i den en stund porträtteras även den sidan av Margaret Thatcher mycket övertygande av Meryl Streep. Jag minns hur Margaret Thatcher i Stina Dabrowskis intervju med självklarhet sa: ”All the problems seem to come from Europe and all the solutions from Great Britain.” Den övertygelsen lyser stålblankt igenom i amerikanskan Meryl Streeps rollporträtt.

Och det förblir en källa till både förundran och beundran att höra Meryl Streep tala absolut perfekt, brittisk engelska – till skillnad från filmens brittiska skådespelare.

Kör hårt,
Bellis

THE DESCENDANTS av Alexander Payne (2011)

THE DESCENDANTS av Alexander Payne (2011)
Med George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller, Nick Krause, Patricia Hastie, Grace A. Cruz, Kim Gennaula, Karen Kuioka Hironaga, Carmen Kaichi, Kaui Hart Hemmings, Beau Bridges

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (George Clooney), Bästa manuskript efter förlaga (Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash) Bästa filmklippning (Kevin Tent)

Det finns olika sätt att göra reklamfilm på. En del reklamfilmer är två timmar långa och fulla av staplade klichéer som dysfunktionell familj, svår olycka och död, otrohet, förvecklingar med släkten på grund av ekonomiska spörsmål och de övriga dramatiska bekymmer som drabbat tjusiga huvudrollsinnehavare ända sedan filmkonsten föddes. Vad en reklamfilm gör reklam för varierar dock, förstås. Just The Descendants gör i två timmar mycket övertydlig reklam för dels semesterparadiset Hawaii, dels för George Clooney. Det finns förvisso ytterligare ett antal produktplaceringar i filmen, men de här båda är de främsta och så överskuggande att man kan misstänka att de övriga produktplacerarna har blivit lite sura och möjligen krävt pengar tillbaka.

Kanske går det någonstans att acceptera att tjugofem minuter av The Descendants består av pastellfärgade turistvyer över Hawaii ackompanjerade av hula hula-musik, men det känns svårare att godta att en skådespelare som är så pass begåvad som George Clooney har gått med på att låta sig produktplaceras på det här viset. Möjligen kan man säga att det trots allt visar på en viss integritet, eftersom den oändliga raden närbilder på hans ansikte med viss obönhörlighet avslöjar att han har börjat bli äldre. Han ser fortfarande ut som den typiske, ursnygge filmstjärnan på samma sätt som Cary Grant och Gary Cooper, men har börjat bli lite sliten runt kanterna. Det länder till heder att han inte tvekar att visa det, särskilt i en samtid som är hysteriskt ungdomsfixerad och det främst när det gäller dess stora fixstjärnor.

Men därutöver är The Descendants – precis som reklamfilmer brukar vara – ett förutsägbart staplande av mycket gamla och mycket trötta klichéer, den här gången i form av snyftvarianten. Alltsammans har setts förut. Alltsammans såg likadant ut alla de tidigare hundratals gångerna. Och intrigen var precis densamma då.

Fast George Clooney är som sagt en begåvad skådespelare, så det finns scener där han tänder till och är mycket trovärdig. Trots att han tvingas gestalta gamla klichéer.

Kör hårt,
Bellis

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)

MIDNIGHT IN PARIS av Woody Allen (2011)
Svensk titel: Midnatt i Paris
Med Owen Wilson, Rachel McAdams, Kurt Fuller, Mimi Kennedy, Michael Sheen, Nina Arianda, Carla Bruni, Marion Cotillard, Tom Hiddleston, Alison Pill, Corey Stoll, Kathy Bates, Sonia Rolland, Tom Cordier, Marcial Di Fonzo Bo, Léa Seydoux, Adrien Brody, Adrien de Van, David Lowe, Yves-Antoine Spoto, Emanuelle Uzan, Francois Rostain, Serge Bagdassarian

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmanuskript (Woody Allen), Bästa scenografi (Anne Seibel, Hélène Dubreiul)

Nostalgisk längtan efter en tidsperiod man aldrig upplevt är ett inte okänt fenomen. Ända sedan antiken har människan längtat tillbaka till den gyllene tidsåldern – tillbaka, eftersom den gyllene tidsåldern aldrig är nu och aldrig framtid men alltid förfluten. I detta känner jag starkt igen mig och kanske i synnerhet när jag ser Midnight in Paris, eftersom jag under många år delade Owen Wilsons närmast besatta längtan efter det glada tjugotalet, så till den grad att jag utgav tre samlingar med dittills aldrig till svenska översatta noveller av F. Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgeralds aldrig tidigare på svenska publicerade roman, och med hjälp av eleganta flappers i äkta tjugotalsklänningar med paljetter, pannband med plymer och meterlånga pärlhalsband lanserade böckerna på fyra bokmässor. Det glada tjugotalet var en bättre, färgstarkare epok, fylld av konst, litteratur, jazz, självständiga unga flappers och eviga cocktailpartyn. En gyllene tidsålder och kanske särskilt i Paris, där tidens alla storheter – F. Scott och Zelda Fitzgerald, Man Ray, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Luis Bunuel, Djuna Barnes, T. E. Eliot, Salvador Dalí, Josephine Baker – samlades, storheter som Owen Wilsons rollgestalt i filmen äntligen får träffa. I verkliga livet.

Midnight in Paris slog mig först som något jag har sett Woody Allen göra tidigare, ganska bokstavligt. Tjugotalet har han avhandlat i Bullets Over Broadway och mänskliga par- eller ännu trassligare kärleksrelationer handlar i princip alla filmer han någonsin gjort om – oftast klarsynt och träffande, men gång på gång. Och att hans filmer ofta är en kärleksförklaring till en stad, för det mesta New York (mer specifikt Manhattan), är heller inte nytt – i själva verket brukar den stad där en Woody Allen-film utspelas vara en av filmens huvudgestalter. Så även här och nu är staden Paris, precis som den stundtals var i Everyone Says I Love You – en tidigare Woody Allen-film som denna genast påminde mig om.

Men jag hade fel. Woody Allen upprepar sig inte, för hans tema den här gången är ett helt annat. Hans tema är just den nostalgiska längtan efter en svunnen tid man själv inte har upplevt och han har gjort en film som mycket träffande ger svaret på vad orsaken till en sådan längtan troligen är och varför den alltid har förekommit, hos människor i alla tider (så även i denna film – på tjugotalet, som vi kan längta tillbaka till, längtar man i stället tillbaka till La belle époque, under La belle époque längtar man tillbaka till renässansen, och så vidare) – och varför den egentligen bär på ett löfte som aldrig går att uppfylla, ett hopp som är fruktlöst inte därför att man inte kan återvända till den svunna tid man längtar efter, utan därför att även om man kunde det skulle löftet aldrig infrias. Den gyllene tidsåldern har aldrig funnits, helt oavsett var man väljer att placera den, och nuet har alltid varit den tidsålder man haft att handskas med och kanske är det lika bra att försöka göra det i stället?

Det irriterar mig lite att Woody Allen dels har samlat ihop en sådan ofantlig mängd av tjugotalets storheter – jag tvivlar starkt på att de alla kände varandra och umgicks, och jag har läst inte så lite om det glada tjugotalet – och det irriterar mig lite att han låtit alla de kända gestalterna framstå som de stereotypa bilder av dem som legenderna kring dem har skänkt oss. Här är Zelda och Ernest och Cole och Josephine och alla de andra, men de framstår som karikatyrer av sig själva, inte som de levande, riktiga människor de en gång måste ha varit. På samma sätt känns den nutida rollgestalten Michael Sheen – den högdraget intellektuelle – som en stereotyp, liksom Kurt Fullers högerrepublikan.

De båda scener som skämtar med tidsresefenomenet – kopior från respektive Back to the Future av Robert Zemeckis och Black Adder-TV-serien av Rowan Atkinson – borde Woody Allen ha avhållit sig ifrån. I den första av de scenerna ger Owen Wilsons rollfigur den unge Luis Bunuel idén till Borgarklassens diskreta charma, i den andra flyr en privatdetektiv från kungligheterna i det gamla Versailles. Onödigt och inkongruent.

Samtidigt är Midnight in Paris en film som ryckte med mig närmast motståndslöst, på en svepande odyssé genom inte bara det vindunderligt väporträtterade Paris utan också genom den tidsåldrarnas nostalgi som kan drabba oss alla, men somliga av oss mer än andra.

Och i den inte minst inom filmkonsten så sönderslitet uttjatade romantikens huvudstad lyckas Woody Allen åstadkomma ett slut som visserligen är fullständigt banalt, men som fick tårarna att rinna. Och det händer min själ inte ofta i mitt fall.

Vem annan än Woody Allen?

Inte många.

Kör hårt,
Bellis

THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)

THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)
Med Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Penelope Ann Miller, Missi Pyle, Beth Grant, Ed Lauter, Joel Murray, Bitsie Tulloch, Ken Davitian, Malcolm McDowell, Basil Hoffman, Bill Fagerbakke, Nina Siemaszko, Dash Pomerantz, Beau Nelson, Jewel Shepard, Uggie

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jean Dujardin), Bästa kvinnliga biroll (Bérénice Bejo), Bästa filmfotografi (Guillaume Schiffman), Bästa originalmanuskript (Michel Hazanvicius), Bästa originalkomponerade musik (Ludovic Bource), Bästa scenografi (Laurence Bennett, Robert Gould), Bästa kostymering (Mark Bridges), Bästa filmklippning (Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius),

The Artist är en av de mest oväntade filmer jag sett. Det finns andra spelfilmer som är hyllningar till filmkonsten, men jag kan inte påminna mig någon som gjorts med så säker hand och så otvungen, kärleksfull elegans. Hela syftet med The Artist är att förklara filmkonsten sin kärlek och samtidigt levande berätta varför filmkonsten är det stoff av vilket drömmar vävs, och därför är filmen, djärvt och lyckat, en svartvit stumfilm – en film som hyllar filmens fräscha, oskuldsfulla barndom, då allt var nytt och inget hade prövats och hela grunden för filmkonsten lades och allt plötsligt rasade samman när talfilmen kom. Eller det påstås att det rasade samman i alla fall, i en av de filmer som The Artist har lånat sin intrig av, Singin’ in the Rain – även om The Artist i allt väsentligt är en nyinspelning av A Star is Born, pepprad och sockrad med (och milda makter, de får det att fungera) filmerna om Lassie. I det här fallet är nyinspelningen en del av poängen med filmen, för The Artist hyllar filmkonsten och det gör den genom att hylla stumfilmen och musikalfilmerna med Fred Astaire och Gene Kelly och den tid då filmstjärnorna var glamourens gudar och hette Douglas Fairbanks och såg ut som Jean Dujardin, den hyllar det glada tjugotal då filmen var ny och den ohämmade skaparlusten mer otyglad än någonsin senare, den hyllar filmkonsten genom att ha lånat sin intrig från andra filmer som handlar om filmindustrins och framförallt det gamla studiosystemets villkor, den är en tour de force som sveper upp genom filmkonstens första årtionden och innehåller ett myller av bugningar, referenser och erkännanden…

…men som också, såvitt jag kan avgöra utan att vara en av dem, fungerar alldeles utmärkt för den som inte är cineast och inte har sett särskilt mycket film och kanske inte ens är speciellt intresserad av film. Berättelsen är enkel och självdistanserad, det är storvulet drama och stormande känslor och väldiga segrar och djupa nederlag, det är teatraliskt och humoristiskt och sentimentalt. The Artist, med sina medvetet stora åthävor, skulle faktiskt ha kunnat vara gjord i Hollywood under tjugotalets stumfilmsera. Eller nästan. De första tio minuternas märkliga, såvitt jag vet på film tidigare aldrig skådade och subtila koreografi utgör i sig en hyllning som såvitt jag vet saknar motsvarighet i någon tjugotalsfilm.

Det är förbluffande att man hittat någon som är en sådan perfekt filmstjärnetyp från filmens tidigaste decennier som Jean Dujardin, som fyller ut rollen ända ut i fingerspetsarna och en bit till. Möjligen just därför skulle man ha försökt hitta någon med lite mer av samma övertygande kraft än Bérénice Bejo till den kvinnliga huvudrollen. Jean Dujardin ser ut som och är lika karismatisk som Clark Gable och är därmed själva arketypen för en filmstjärna, medan Bérénice Bejo inte är det minsta lik Louise Brooks, vilket hon borde ha varit och vilket är den stora bristen att hon inte är. Och sitt breda leende och oskuldsfulla dockansikte till trots – eller just därför, snarare – saknar hon helt Louise Brooks magnetiska utstrålning, känd för att ha gjort strålkastarna i filmstudion avundsjuka. Och där, i den kvinnliga rollen, finns väl det enda jag egentligen kan peka på som en brist hos The Artist.

Annat – som den improviserade dansduellen mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo när de befinner sig på var sin sida om det stora dekorskynket i studion, det plötsliga bruket av ljud under Jean Dujardins mardröm, stepphyllningen till Fred Astaire och Ginger Rogers och Gene Kelly – är fullträffar som mer än väl uppväger och utplånar den bristen, och det i en film som är en enda stor fullträff i sig.

The Artist är något så förbluffande som en film som förnyar filmkonsten genom att återvända till filmkonstens rötter.

Kör hårt,
Bellis