STUDENTFESTEN av Simon Sandquist (2013)

oktober 25, 2014

STUDENTFESTEN av Simon Sandquist (2013)
Med Anastasios Soulis, Anna Åström, Henrik Lundström, Sofia Solis Sohlberg, Filip Berg, Kjell Bergqvist, Hedda Stiernstedt, Johannes Brost, Edvin Endre, Sofie Hamilton, Madeleine Martin, Björn Starrin, Daniel Abreu, Fred Anderson, Leonora Brandt, Anna Carlsson, Kurt Gustafsson, Thomas Hedengren

Man bör inte hyckla när man recenserar film. Fast jag kommer till det.

Det skulle vara lätt men orättvist att avfärda Studentfesten som en bagatell, orättvist därför att den inte eftersträvar att vara något annat än en och en halv timmes lättsam underhållning som förhoppningsvis bjuder på ett skratt då och då. Och det lyckas den med; Studentfesten är en slapstickartad komedi om några killar som får den chocktokiga idén att i en röd VW-buss inredd med soffor och stereoanläggning och fylld med sprit åka runt till en lång rad studentfester på extremt överklassiga Lidingö – fester de inte är bjudna till – och njuta av vin, unga kvinnor och sång.

Det enkla upplägget leder till förutsägbara komplikationer och de ofrånkomliga, ibland överdrivna slapsticksituationerna, där allt utom den bokstavliga pajkastningen finns med, men det är stundtals faktiskt mycket roligt. Jag kom på mig med att skratta högt. Där filmen brister är i stället i valet av två av huvudrollsinnhavarna, för Henrik Lundström övertygar bara som någon som låtsas vara en flottigt elegant (i sammanhanget) myglare, inte som en som verkligen är det, vilket var meningen, och Filip Berg övertygar inte alls som karismatisk kvinnotjusare. I den rollen skulle Anastasios Soulis ha gjort sig mycket bättre, men nu behövdes han ju till filmens stora, manliga huvudroll, som den innerst inne hjärtegode och rakryggade killen som är kär i den likaledes innerst inne hjärtegoda och rakryggade Anna Åström.

Och det är möjligen bland annat för att hon med sitt runda, söta ansikte ser så helyllig ut som Anna Åström fått just den rollen, för nu kommer vi till det där jag började med att säga. Att man inte ska hyckla när man recenserar film. Så det ska jag inte göra.

Jag är alltså partisk. Det är lika bra att medge det. För bland mina vänner har jag förmånen att få räkna Sofia Solis Sohlberg, som har en biroll som en av Anna Åströms båda närmaste väninnor i filmen. Så ok, jag är partisk. Nu har jag sagt det. Men med det sagt har jag svårt att tro att inte de flesta som ser Sofia Solis här hellre skulle ha sett henne i huvudrollen, för hennes spektrum som skådespelerska är mycket större och i stället för gulligt söt är hon farligt vacker. Det hade blivit en delvis annan film med henne i huvudrollen. En bättre film. Nu är den en slapstickartad och stundtals riktigt rolig komedi med en förutsägbar, smetigt gullig kärlekshistoria. Med Sofia Solis och en skopa av den fränt eleganta arrogans hon visade prov på som Frida i TV-serien Våra vänners liv skulle kärlekshistorien i stället ha blivit dubbelbottnat spännande, med en udd av farlighet.

Och det skulle knappast ha skadat filmen.

Kör hårt,
Bellis

DIVERGENT av Neil Burger (2014)

april 1, 2014

DIVERGENT av Neil Burger (2014)
Med Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger, Ryan Carr, Rotimi, Justine Wachsberger

Förhandspremiärvisad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När man hisnar inför ett väldigt anslag blir förväntningarna stora. Det gör man när science fiction är som bäst, både som litteratur och som film. Öppningssekvenserna i Divergent får en att hisna, för även om premissen ärligt talat är närmast arkaiskt gammal inom science fiction-genren – efter det förödande världskriget har en ny världsordning införts – presenteras det mäktigt i början av Divergent, i form av en ung kvinnas berättarröst och storslagna scenerier av ett sönderbombat men ändå bebott Chicago.

Därefter övergår Divergent till att bli science fiction av ett slag som man nog strängt taget i skriven form fann i sf-kioskmagasinen (flera av dem betydligt bättre än vad benämningen ger vid handen) under förra halvan av 1900-talet, med undantag av, förstås, att huvudperson och hjältinna är en ung kvinna (hon med berättarrösten). Det var sannerligen inte vanligt i äldre tiders sf-litteratur och det känns förstås befriande att man inte ens rycker till när så nu är fallet i en väldigt blockbusterfilm från Hollywood.

Fast därefter börjar vi mycket fort stöta på problem, tyvärr. Divergent skulle med den nya världsordning som presenteras i filmens inledande sekvenser ha kunnat bli en mycket intressant spekulation i ett framtida efter apokalypsen-samhälles nya ordning, men som så beklämmande ofta förut har man i stället på nytt plockat upp vad som måste vara en av världens mest slitna böcker: Hollywoods handbok för hur man tillverkar en science fiction-film. Och så har man läst regel 1A och regel 1B och regel 1C, och stannat där. Och gjort filmen.

Så den unga hjältinnan, i och för sig mycket väl spelad av begåvade Shailene Woodley, börjar omgående studsa och springa och hoppa och slå volter, och utföra de mest benknäckande stunts, alltsammans i syfte att tillsammans med killen hon förstås blir kär i välta omkull ondskingarnas revolution mot den rådande världsordningen.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

Såg ni vad jag skrev där?

Vi tar det en gång till.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

För alla som sett fler än tre science fiction-filmer från Hollywood där huvudpersonen studsar och springer och hoppar och slår volter, och utför de mest benknäckande sunts, alltsammans i syfte att bekämpa ondskingarna, förutsätter jag att den meningen framstår som oförskämt fnittrig.

Det är klart att alla på förhand vet hur det går.

Och det är ett stort problem när man pratar om ett verk inom en genre vars själva syfte är att vara spekulativt nyskapande, att bryta ny mark, att svänga ur gamla hjulspår.

Det är tur att Shailene Woodley inte bara är ett vackert ansikte, utan som nämnts en begåvad skådespelerska.

Jag ser fram emot att få se henne i en roll som gör hennes uppenbara begåvning rättvisa.

Kör hårt,
Bellis

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)

april 1, 2014

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)
Med Kristian Beddow, Ange Arabatzis, Alix Jackson, Antonia Vekic, Jim Koutsoukos

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När den ene regissören – den av dem man träffat – till en film är gemytligt sympatisk, är det inte alldeles lätt att säga vad man verkligen tycker om filmen när man skriver om den. I alla fall om man inte tycker om den. Men det måste man ju göra i alla fall.

The Awakening fungerar inte på något plan.

När jag såg den på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, inleddes den av Kostas Metaxas – australienare med grekiska rötter – och på visningen följde en frågestund med publiken. Under den senare avslöjade Kostas Metaxas vad jag hela tiden misstänkt; filmens märkliga estetik är bara påklistrad och fyller inget syfte.

Och som så många andra sådana innovationer genom historien, som den under sextiotalet barmhärtigt flyktiga trenden med split screen, är den här bara irriterande. Vad poängen med att dela upp bilden i smala, rektangulära fält vid scenbyte och låta de smala, rektangulära fälten fyllas med svart färg och glida fram och tillbaka – kort sagt, svarta ränder glider fram och tillbaka över duken från båda sidorna – är fullkomligt obegripligt, men Kostas Metaxas meddelade i och för sig vältaligt att det finns givna parametrar för den cinematiska konstens estetik och att det alltid är samma sak och att han och hans team medvetet ville göra något nytt.

Här är problemet: att göra något nytt bara för att det ska vara nytt, men utan att ha något annat syfte med det än att det ska vara nytt, är katastrofalt vilken konstform det än gäller. Nytt är inte definitionsmässigt bra; nytt är bara definitionsmässigt nytt.

Det vore även ”nytt” att i en roman för varje nytt stycke lägga tjocka, svarta band över de första tre eller fyra meningarna och därmed göra dem oläsliga, men den spännande frågan är väl om det skulle tjäna romanens syftet med romanen.

Men till det kommer i The Awakening en förbluffande besynnerlig intrig. Det känns väldigt mycket som om man presenterar det ena intrigelementet efter det andra, men inte låter något av dem utvecklas. Allt är endast presentationer av intrigtrådar, som man får en stark känsla av ska komma att utvecklas. Och, milda makter, visar det sig inte också att så är fallet?! För under frågestunden efter visningen fick vi av Kostas Metaxas veta att filmen i själva verket är pilotavsnittet till en tänkt TV-serie, men så som marknaden fungerar numera släpper man pilotavsnittet som biograffilm och hoppas sedan på att få göra TV-serien. Utan att vilja vara oförskämd, men om det är så marknaden fungerar så vågar jag påstå att det nog bara gäller i kvarteret i Australien där Kostas Metaxas bor, för såvitt jag vet har ingen annan i filmbranschen någonsin hört talas om den här besynnerliga lanseringsmodellen för en icke existerande TV-serie. Men under alla omständigheter blir resultatet en höggradigt besynnerlig film, som tvärt och mycket oväntat slutar precis när en hisnande intrigvändning just ägt rum och intrigen i och med den äntligen blivit både halvt begriplig och mycket intressant. Och det här är tyvärr bokstavligt talat sant – i precis det ögonblicket tvärslutar filmen. Och någon TV-serie har det alltså inte blivit.

Fast personligen är jag måttligt dyster över den saken. I alla fall om även TV-serien skulle ha framförts av skådespelarna i den här filmen. Det är alltid generande att se så tafatt skådespeleri att man för sitt inre öra hör precis vad regissören har sagt åt skådespelarna att göra och säga, något som de därefter gör till punkt och pricka men utan varje som helst förmåga att identifiera sig med – leva sig in i – den rollfigur som ska gestaltas. Det blir ett livlöst, tondövt, tonlöst framförfande av en regissörsinstruktion som inte känns som något annat än ett livlöst, tondövt, tonlöst framförande av en regissörsinstruktion, utan varje uns till egen förmåga att föra något till instruktionen. Maskinlikt är ett adjektiv som osökt dyker upp i huvudet. Eller möjligen ”första dagen på skådespelarskolan”.

Och allt detta är egentligen väldigt synd, för Kostas Metaxas är en väldigt gemytlig och trevlig människa. Man hade önskat honom ett bättre resultat. Eller kanske en större budget, så att han haft råd att anlita riktiga skådespelare.

Och ett team som varit professionellt nog att få honom att avhålla sig från den besynnerliga streckestetiken.

Kör hårt,
Bellis

ABDUCTED av Lucy Phillips och Glen Scantlebury (2013)

mars 31, 2014

ABDUCTED av Lucy Phillips and Glen Scantlebury (2013)
Med Joe Bohn, Vivan Dugré, Tessa Ferrer, Emily Graham-Handley, Doug Haley, Jelly Howie, Trevor Morgan, Aidan Park, Ross Thomas, May Turnure

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014, där den vann publikpris som mest kontroversiella film

Att någon enda människa i dag kan få för sig att göra en science fiction-film utan specialeffekter känns fräscht, även om det kan hända att det beror på att det är en lågbudgetproduktion. Att till och med våga använda ondskingar som är så billigt gjorda att de är förklädda i amerikanska militärens gasmasker modell första världskriget är förbluffande nog också på sitt sätt fräscht, eftersom det uttalat klargörs i filmen att så är fallet. Det görs inga försök att dölja faktum.

Fast fräschare ändå är kanske att göra en sf-film med flera olika tolkningsmöjligheter, även om jag tänker undvika att gå in på dem eftersom det skulle medföra att spoliera intrigen. Men när jag såg den här filmen på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival och den introducerades av den ena av regissörerna, Lucy Phillips, som efter filmen svarade på frågor, ställdes frågan vad slutet egentligen betyder, eftersom frågeställaren inte förstått det. Jag höjde genast rösten och sa åt Lucy Phillips att inte svara på frågan, eftersom hela poängen ju är att filmen är öppen för en rad olika tolkningar och att ingen därför bör ges. Hon tackade mig faktiskt.

Ur dessa synvinklar är alltså Abducted en rätt ovanlig science fiction-film. Så därför är det lite synd att den faller i några av de vanliga filmfällorna när det gäller den här sortens filmer, helt oavsett om de är science fiction eller inte.

För med den här sortens filmer menar jag nu primärt thrillers och/eller actionfilmer, och Abducted är lite av båda delarna. Kanske lite för mycket av actionfilm, för trots att stor desperation under svåra förhållanden utan tvivel kan orsaka möjligen till synes övermänskaliga fysiska insatser, känns det ändå inte trovärdigt att en ung man som mycket tydligt klargjort att han aldrig ens varit i slagsmål plötsligt förvandlas till en högeffektiv kommandosoldat som inte bara förmår hantera vapen med avsevärd kompetens utan röjer just stridsdugliga proffs – eller det trodde man, i alla fall – ur vägen i en fart av en var trettionde sekund. Varför behövs det? Varför kan inte rymningen i stället få ske på något annat smart sätt, exempelvis så som rymningar normalt brukar ske ur högsäkerhetsfängelser, alldeles i verkligheten? De fysiska påfrestningarna kan vara stora och imponerande trots det, om de nu är så nödvändiga.

Fast man måste kanske förlåta den biten som tyvärr ofrånkomlig i dagens filmkulturella klimat och ges man försonande omständigheter som begåvade unga skådespelare som så gott som hela tiden är mycket trovärdiga blir det i alla fall lättare att förlåta, i synnerhet om filmens unga huvudrollspar faktiskt kan ligga bredvid varandra i en säng och övertygande bete sig som om de älskar varandra och just idkat sexuellt umgänge, trots att de har förbluffande många klädesplagg på sig.

Förresten var det en tittare i publiken på Athens filmfestival som när jag fått Lucy Phillips att tacksam slippa berätta vad som är innebörden i filmens slut ställde följande kluriga fråga:

”Mrs. Phillips, om ni inte vore filmens manusförfattare och en av dess regissörer, hur skulle ni då ha tolkat dess intrig och tema?”

Skrattande kunde Lucy Phillips alltså inte låta bli att svara längre.

Men vilket svar hon gav publiken låter jag stanna inom biografens fyra väggar.

Kör hårt,
Bellis

TRON av Steven Lisberger (1982)

mars 31, 2014

TRON av Steven Lisberger (1982)
Med Jeff Bridges, Bruce Boxleitner, David Warner, Cindy Morgan, Barnard Hughes, Dan Shor, Peter Jurasik, Tony Stephano, Craig Chudy, Vince Deadrick Jr., Sam Schatz, Jackson Bostwik, David S. Case Sr., Gerald Berns, Bob Neill

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, 2014

Tron är fascinerande på flera sätt.

Det är fascinerande att en film som bygger på datorvärlden och främst dess spel fortfarande håller, 32 år efter att den gjordes, med tanke på hur ofantligt mycket datorvärlden utvecklats och förändrats sedan dess.

Det är fascinerande att här äntligen finns en science fiction-film där den överväldigande mängden grälla specialeffekter, som fullständigt behärskar hela duken nästan hela tiden, faktiskt är nödvändiga för intrigen och därför fullständigt befogade.

Det är fascinerande med en huvudperson, spelad av Jeff Bridges, som inte ens rycker på axlarna över att han som levande människa sugs in i den virtuella spelvärlden i datorernas inre och inte bara överlever utan dessutom upptäcker att de olika datorprogrammen i själva verket är självständiga intelligenser av mänsklig skepnad. Han bara ångar på som om precis ingenting har hänt och möjligen värre, flinar fånigt och vagt korsögt så fort han i de hisnande actionsekvenser som förstås genast tar vid lyckas omintetgöra någon fiende. Och efter det att han upptäckt detta parallella, virtuella universum befolkat av artificiella men mycket mänskliga intelligenser, bryr han sig inte om att nämna denna en av historiens i särklass största upptäckter ens för sina vänner.

Fast å andra sidan, när man tänker efter… är den reaktionen egentligen på något sätt osannolikare än filmens hela upplägg? Förmodligen inte. Och ur en synvinkel räddas Tron faktiskt av att vara så hisnande, fullständigt osannolik redan i utgångsläget att det i princip inte spelar någon roll hur många hinkar ytterligare osannolikheter filmmakarna hällt i den – när allt ändå är omöjligt från början, kan det ju liksom inte bli mer omöjligt. Omöjlighet saknar grader.

Och då finns det alltså omständigheter som trots allt gör Tron imponerande ur några synvinklar, inte minst den ovan nämnda att filmen fungerar trots att datorvärlden utvecklats så otroligt och oväntat mycket sedan det år då den hade premiär. Och ser man Tron metaforiskt, vilket kanske eller kanske inte är att göra filmen en för stor tjänst, blir dess tematiska framställning av människor som är beroende av datorernas virtuella värld både framsynt och talande – i synnerhet i dag, i en värld där miljoner människor framlever större delen av sin sociala tillvaro på datorskärmen, via sociala nätverk som Facebook och liknande. Men då får man alltså se Tron mycket metaforiskt och tänka bort alla de utdragna actionsekvenserna.

Fast trots att det även är imponerande med en science fiction-film – eller strängt taget fantasyfilm, eftersom dess premiss som sagt är en omöjlighet – där den väldiga specialeffektsgröten är befogad, blir det lite ansträngande efter ett tag att Tron utspelas nästan uteslutande i den virtuella datorvärlden, helt enkelt för att det blir påfrestande som tittare att se en film och hänga med i en intrig där absolut allting ser fullständigt artificiellt ut och blinkar och lyser hela tiden. Det blir påfrestande för ögonen, helt enkelt.

Ett tips är att sätta på sig ett bar Bausch & Lomb Ray-Ban Wayfarers.

Kör hårt,
Bellis

HER av Spike Jonze (2013)

mars 2, 2014

HER av Spike Jonze (2013)
Med Joaquin Phoenix, Lynn Adriana, Olivia Wilde, Lisa Renee Pitts, Portia Doubleday, Gabe Gomez, Chris Pratt, Artt Butler, Rooney Mara, Scarlett Johansson, Bill Hader, Kristen Wiig, Amy Adams, Matt Letscher, Spike Jonze, David Azar, Dr. Guy Lewis, Laura Kai Chen, Grant Samson, Brian Cox, Charles Riley

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa soundtrack: William Butler och Owen Pallett, Bästa originalsång: The Moon Song av Karen O. och Spke Jonze, Bästa produktionsdesign och scenografi: H. K. Barrett och Gene Serdena, Bästa originalmanuskript: Spike Jonze

Her är en av de intelligentaste, originellaste och mest tankeväckande filmer jag sett på mycket länge. Kanske flera år.

Men hur intelligent låter det med en man som har ett kärleksförhållande med sin dators operativsystem? Låter inte det som en otroligt töntig komedi? Det var vad jag trodde att det var.

Filmen är raka motsatsen. Jag ska förklara varför.

Science fiction uppfattas normalt av biopubliken som gigantiska rymdskepp som exploderar var femte minut och flera ton sinnesslö action exekverad av helt osannolika superhjältar. Tyvärr stämmer det ju alldeles för ofta, eftersom filmindustrin bara ytterst sällan förmått utnyttja science fiction-genren till den idéspekulation – till extrapolationer in i framtiden av nuvarande samhällstrender – den så väl lämpar sig för och som varit dess adelsmärke i form av litteratur. Tänk på böcker som 1984 av George Orwell och Du sköna nya värld av Aldous Huxley, till exempel.

Her utspelar sig i den nära framtiden, där vi lyckats åstadkomma operativsystem i datorer som är programmerade att med människoröst få en personlig relation till sina användare. Fast det visar sig att programmeringen nog är för bra, för operativsystemen utvecklas på egen hand, går långt utöver den programmering de fått – och blir artificiella intelligenser, med egen jagpersonlighet, känslor, tankar och åsikter. Precis som en människa, men en människa som består endast av ett (elektroniskt) medvetande, utan kropp.

Sådärja. Då är hela upplägget för en sinnesslö actionfilm där människorna slåss mot datorerna klart. Bara att köra på.

Men Spike Jonze har gjort något väldigt mycket intressantare och väldigt mycket väsentligare, eftersom han låter filmens berättelse spekulera i något som snarare än vi tror kan bli verklighet, och vad det kan medföra i form av personliga och sociala problem.

Redan nu är vi extremt beroende av våra hemdatorer och väldigt många kommunicerar betydligt mer och mycket oftare med omvärlden via skärmen än vid personliga möten. Men vad händer när datorerna och deras operativsystem utvecklats ytterligare ett par generationer och de börjar anta samma egenskaper som ett mänskligt medvetande?

Och vad händer när en människa faktiskt får en alldeles äkta och besvarad kärleksrelation med den artificiella intelligens som är hans dators operativsystem? Därför att det operativsystemet faktiskt är en alldeles äkta personlighet, ett jagmedvetande?

Det här är ju inte längre något att skratta åt. Det kan vara verklighet förr än vi anar. För bara tjugofem, trettio år sedan skulle folk ha skrattat åt en film som handlade om sådant som hemdatorer, Facebook och för den delen till och med e-post. De skulle ha funnit den osannolik. På samma sätt som det nog finns dem som i dag finner denna film osannolik.

De bör i så fall tänka ett eller två varv till.

Och i Her utvecklas temat genom en skicklig intrig på ett förbluffande begåvat sätt. Och helt utan alla de tröttsamma specialeffekter och annat trams som vanligen vidlåder science fiction-filmer. Det här är tankeväckande spekulation i något som mycket snart kan vara ett autentiskt samhällsproblem, något vi faktiskt måste ta ställning till. Vårt förhållande till intelligenser av annat slag än vi själva, men förbluffande lika oss – intelligenser som vi själva skapat.

Och detta väl gestaltat i en mycket originell film.

Som för övrigt i klippteknik nöjt sig med att se ut som en ganska billig produktion (vilket alltså är en komplimang i det här fallet) och som i scenografin inte är märkvärdig, varför dess nominering i den kategorin känns udda.

Att den nominerats i kategorin Bästa film känns dock inte alls udda.

Och trots att den inte kommer att vinna i den kategorin, skulle den göra det om jag fick bestämma.

Kör hårt,
Bellis

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)

mars 2, 2014

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)
Med Chiwetel Ejiofor, Dwight Henry, Dickie Gravois, Bryan Batt, Ashley Dyke, Kelsey Scott, Quvenzhané Wallis, Cameron Zeigler, Tony Bentley, Scott McNairy, Taran Killam, Christopher Berry, Bill Camp, Mister Mackey jr., Chris Chalk, Craig Tate, Adepero Oduye, Storm Reid, Tom Proctor, Marc Macaulay, Rob Steinberg, Anwan Glover, Paul Dano, Nicole Collins, Liza J. Bennett, Sarah Paulsson, Lupita Nyong’o, Andy Dylan, Deneen Tyler, Mustafa Harris, Brad Pitt, Devyn A. Tyler, Willo Jean-Baptiste

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Steve McQueen, Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor, Bästa manliga biroll: Michael Fassbender, Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong’o, Bästa manuskript efter förlaga: John Ridley, Bästa kostymering: Patricia Norris, Bästa klippning: Joe Walker, Bästa produktionsdesign och scenografi: Adam Stockhausen och Alice Baker

Det finns ett problem.

Fast innan jag talar om vilket problemet är, vill jag tala om att den långa raden ohyggliga övergrepp på människor i 12 Years a Slave, som bygger på en självbiografi från 1853 och alltså slaveriets USA, skriven av Solomon Northup, är så överväldigande vedervärdiga att det som tittare stundtals är svårt att härda ut. Mycket realistiskt skildras hur svarta och färgade människor behandlades betydligt värre och grymmare än någonsin djur, vilket de betraktades som, i slaveriets USA. Både de fysiska och de psykiska övergreppen gör att man ibland med svårighet håller kvar blicken på duken.

Men det finns ett problem.

Problemet ansätter dem av oss som har sett ofantliga mängder film och som därför faktiskt har sett detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Alldeles för många gånger. Därför att det visar sig att det inte är så svårt att hålla kvar blicken på duken som det borde vara. Man har som hängiven cineast blivit motbjudande härdad. I sig gestaltar 12 Years a Slave ingenting nytt, ingenting som inte visats på bioduken och i TV-serier många gånger förut. Och är det då dessutom ens självpåtagna uppgift att bedöma 12 Years a Slave inte endast som tidsdokument utan som filmkonst, blir följden att man riskerar att låta i det närmaste emotionellt störd.

För det finns alltså ett problem.

Problemet är att 12 Years a Slave strängt taget saknar intrig. Solomon Northrup var slav i 12 år och det är inte svårt att se att filmskaparna noggrant har valt ut alla de enskilt fasansfullaste övergrepp han själv var utsatt för och/eller själv bevittnade under de 12 åren och staplat dem på varandra, det ena efter det andra, utan något egentligt inbördes sammanhang annat än den bakgrundshistoria som alls gjorde att övergreppen förekom. Men här finns ingen intrig som på något intressant sätt förs framåt. Solomon Northrup kidnappas och blir slav och där slutar intrigen. Sedan består filmen av alla de många vedervärdiga övergreppen, i drygt två timmar.

Och det är ett problem. För dels är det alldeles självklart att Solomon Northrup upplevde väldigt mycket mer under sina 12 år som slav och att detta inte kan ha varit ointressant att i någon mån gestalta, dels skulle det ha blivit en bättre film, som filmkonst och inte tidsdokument med en katalog över ohyggligheter betraktad, om man valt att i stället göra filmen ur den synvinkeln.

I min recension av Stephen Daldrys The Reader skrev jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.”

På ett märkligt men motsvarande sätt är den scen som starkast kommer att leva kvar i mitt minne från 12 Years a Slave inte något av alla övergreppen, utan av den sekvens alldeles mot slutet som består endast av en väldig porträttbild på den skräckslagne men sorgset hoppfulle Chiwetel Ejiofor, då han precis pratat med Brad Pitt. Eftersom jag som vanligt satt på första bänkraden, för att i görligaste mån undvika den ohyfsade biopublikens mummel och prassel, kom jag att sitta på ett sådant sätt att Chiwetel Ejiofor såg rakt ned på mig. Jag mötte hans blick. Jag blev som förstenad.

Den här scenen, den sekvensen, som är kanske tio eller femton sekunder lång, blev för mig filmens allra starkaste.

Och den säger ljusår om Chiwetel Ejiofors fantastiska skådespelartalang. I likhet med kollegorna Sir Anthony Hopkins och Kate Winslet har han den sällsynta förmågan att med sitt minspel, med uttrycket i blicken, berätta väldiga mängder av den historia filmen vill förtälja. Inklusive de mängder den inte förtäljer.

Fast den gör ansatser, till och med att berätta något som Chiwetel Ejiofor faktiskt inte berättar med sitt minspel. För i det övergripande temat finns ett annat inbakat, nämligen det att även plantageägaren och hans hustru är fångar i den ohyggliga samhällsordning som betraktar svarta och färgade som själlösa djur, samtidigt som Bibeln predikas för dem och de likt människor uppmanas följa dess påbud (men självklart dess fasansfullare påbud, vilket väl knappast behöver tilläggas). Därför att både slavägaren och hans hustru är i all sin outsägliga grymhet, och i sin inbördes maktkamp som bottnar i hustruns grälla svartsjuka på en av de unga slavflickorna, som hon förstås vet att hennes man regelbundet våldtar, på ett sätt också offer för den ideologi som styr det samhälle de är födda in i. Och det temat är inte ointressant, men det utvecklas aldrig. Fast det finns i alla fall med.

Jag ska tillägga att inget av det de gör på något sätt kan ursäktas med att de själva är ett slags offer för den samhällsordning de fötts in i. Men det är inte ointressant att försöka tränga in i förklaringen till vilka deras motiv är, varför de handlar som de gör. I det borde filmen ha trängt djupare.

Under Oscarsgalan 2014, som i skrivande stund börjar om ungefär 24 timmar, tar 12 Years a Slave Grand Slam.

Men det är inte priset för bästa film den verkligen förtjänar när den hedras med det, utan för bästa manliga huvudroll.

För Chiwetel Ejiofor är vidunderlig.

Kör hårt,
Bellis

THE WOLF OF WALL STREET av Martin Scorsese (2013)

mars 1, 2014

THE WOLF OF WALL STREET av Martin Scorsese (2013)
Med Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Ted Griffin, Kyle Chandler, Rob Reiner, Jon Bernthal, Jon Favreau, Jean Dujardin, Joanna Lumley, Christine Milioti, Shea Whigham, Katarina Cas, P. J. Byrne, Kenneth Choi, Brian Sacca, Henry Zebrowski, Ethan Suplee, Barry Rothbart, Jake Hoffman, Mackenzie Meehan, Bo Dietl, Jon Spinogatti, Aya Cash, Rizqan Manji, Stephanie Kurtzuba, Jordan Belfort

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Martin Scorsese, Bäste manliga huvudroll: Leonardo DiCaprio, Bästa manliga biroll: Jonah Hill, Bästa manuskript efter förlaga: Terence Winter

Det ska vara väldigt, väldigt mycket. Och när det är väldigt, väldigt mycket ska det vara ännu mer. Och sedan ännu mer. Och så ännu mycket mer.

När Martin Scorsese får göra film, alltså.

I så gott som alla hans filmer är det som det ska vara väldigt, väldigt mycket av, och som det sedan ska vara ännu mer, och sedan ännu mer, och så ännu mycket mer av, huvuden som träffas av pistolkulor och exploderar i närbild. I ultrarapid.

Det har exploderat fler huvuden i Martin Scorseses filmer än i hela den övriga filmhistorien sammantagen.

Fast den här gången exploderar faktiskt inte ett enda huvud. För nu har Martin Scorsese, vilket känns mycket fräscht, fått för sig att göra en komedi. En syrligt sardonisk, träffande och stundtals mycket rolig komedi om livet på Wall Street – det vill säga börsmarknaden i USA. Och det här är bra, det är välspelat, det är underhållande – i en hel kvart. Eller möjligen hela tjugofem minuter.

Men så har ju Martin Scorsese sitt recept. Det ska vara väldigt, väldigt mycket. Och när det är väldigt, väldigt mycket ska det vara ännu mer. Och sedan ännu mer. Och så ännu mycket mer. I det här fallet kokain och diverse tabletter, prostituerade, och folk som blåser aktiesparare på pengar genom att köra på dem säljsnack som de inte kan motstå.

Det blir stundtals så överdrivet slapstickartat att Charlie Chaplin skulle ha blivit skamsen över sina återhållsamma gamla stumfilmer, med pajkastningarna, och då i synnerhet när Leonardo DiCaprio har tagit droger och kryper längs golv eller juckar flygvärdinnor i flygplan (med kläderna på, förstås, han är ju borta i skallen) och rullar utför trappor och kör bilar och stojar och hoppar och skriker och tjuter. Det är väldigt skojsigt, kanske. Men inte två och en halv timme in i en tre timmar lång film som bestått av att Leonardo DiCaprio tar droger och stojar och hoppar och skriker och tjuter… Förutom då att han ägnat sig lika mycket åt att säljsnacka aktier och ha fester med inhyrda prostituerade. Gång på gång på till slut väldigt tröttsam gång.

Mycket roligare är det faktiskt i de välspelade avsnitt med rapp dialog som ironiserar över och gör löje av de fanatiska börsmäklarna och deras omättliga girighet, och allt de är beredda att göra, och det liv de är beredda att leva, för att skaffa så mycket pengar som möjligt, utan att någonsin ha tid att göra något med dem, förstås, eftersom de när de inte sitter på sina flotta kontor och jobbar ihop pengarna är helt väck i huvudet på kokain och andra droger och omsorgsfullt förstör den tillvaro som består av flotta hus, flotta bilar, flotta fruar och flotta yachter.

Så att de blir av med alltsammans.

Rolig och träffande är en öppningsscen där Lionardo DiCaprio under en lunch med chefen första dagen på jobbet får en lektion i hur man gör för att lyckas i branschen. Liksom exempelvis den välspelade, av båda två, dialogen under mötet på lustyachten mellan Lionardo Di Caprio och Kyle Chandler.

Fast om man ser de båda partierna och filmens första om inte tjugo minuter så i alla fall halvtimme så har man sett hela filmen.

Resten består av väldigt, väldigt mycket mer och sedan ännu mer och sedan ännu mycket mer, tyvärr med undantag av de snärtiga dialogerna.

Kör hårt,
Bellis

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)

februari 28, 2014

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)
Med Dame Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Tadgh Bowen, Saoirse Bowen

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll: Dame Judi Dench, Bästa soundtrack: Alexandre Desplat, Bästa manuskript efter förlaga: Steve Coogan och Jeff Pope

Det är tråkigt att en cocktail av tårar med en så begåvad huvudrollsinnehaverska som Dame Judi Dench ska behöva vara regisserad av en så begåvad regissör som Stephen Frears och bli som Philomena. Kanske i synnerhet när den dessutom är en i den långa raden av filmer som bygger på verkliga händelser – även om man den här gången varit ärlig nog att i stället ange att filmen är inspirerad av en del verkliga händelser – och som man ändå sett i otaliga varianter tidigare, dock mycket sällan en så platt.

För Philomena innehåller inget emotionellt djup, trots ett tema och en intrig som borde vara svindlande – för att inte säga våldsamt och omtumlande – gripande. Rent stilistiskt är filmen faktiskt bara besynnerlig, för med samma hetsiga känslolöshet som i en intrigbaserad thriller med massor av action staplas scener på varandra där rollfigurerna hela tiden gör och säger det de ska för att föra en intrig med ständigt nya vändningar framåt, men utan att förmedla några av de känslor som temat och intrigen kräver. En djup livssorg, en enorm och livslång förlust, får här samma emotionella betydelse som en rad slagsmål exekverade av Arnold Schwarzenegger.

Och det är ju bara konstigt. Den här filmen är regisserad av Stephen Frears, som en gång i tiden gjorde Dangerous Liasions, och huvudrollen spelas av Dame Judi Dench, som tidigare mycket övertygande bland otroligt mycket annat gestaltat ett annat livsöde som kom att bli mycket tragiskt även om det till en början bestod i ett enastående framgångsrikt liv, nämligen Iris Murdochs.

Och tillsammans fungerar dessa båda begåvningar – Frears och Dench – uppenbarligen inte alls.

Man försöker faktiskt föreställa sig vilka regiinstruktioner Dame Judi Dench fick av Stephen Frears. Om några alls. Eller om hon helt enkelt inte lyssnade på honom. Eller vad det är som inte har klaffat.

För en sak är tyvärr alldeles uppenbar.

Filmen Philomena klaffar inte.

Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på en annan på sin tid Oscarsnominerad film som har beröringspunkter med Philomena och som regisserades av debutanten Tom Ford och som kom 2009. Den heter A Single Man och nominerades endast i en kategori – Bästa manliga huvudroll: Colin Firth – men uppvisar med ett mycket likartat tema hela den svindlande avgrund av emotionellt djup som Philomena fullständigt saknar.

Jag kan väl säga så här, att A Single Man skulle på sin tid ha förtjänat att nomineras även i kategorin Bästa film.

Kör hårt,
Bellis

SCROOGE av Henry Edwards (1935)

januari 27, 2014

SCROOGE av Henry Edwards (1935)
Med Seymour Hicks, Donald Calthrop, Barbara Everest, Philip Frost, Robert Cochran, Mary Glynne, Gary Marsh, Oscar Asche, Marie Ney, C. V. France, Athene Seyler, Maurice Evans, Mary Lawson, Eve Gray, Morris Harvey, D. J. Williams, Margaret Yarde, Hugh E. Wright, Charles Carson, Hubert Harben

Jag vågar misstänka att julevangeliet i Bibeln är nästan lika känt som julberättelsen A Christmas Carol – på svenska som En julsaga – av Charles Dickens. Och det är min själ bra arbetat av Bibelns julevangelium, för Charles Dickens berättelse är inte bara utan tvivel hans mest kända, utan trots sin jämförelsevis ringa längd en av världslitteraturens gigantiska superklassiker. Av goda skäl.

Hur många gånger A Christmas Carol har filmatiserats har jag ingen aning om och jag tror inte att någon pålitligt komplett lista finns. Bara det faktum att berättelsen blott två månader efter det att den först publicerats i december 1843 gick för fulla hus som åtta helt olika, samtidiga teateruppsättningar i London ger väl en fingervisning om både hur enastående klockrent och hur djupt den slog an. Och det har den gjort oavbrutet sedan dess. Översatt till oräkneliga språk har den aldrig varit ur tryck ens en enda dag, den är iscensatt för teatern och filmen otaliga gånger, den är gjord som radioteater och TV-filmatiseringar okänt antal gånger, och så vidare, och så vidare.

Själv försöker jag, och lyckas så gott som alltid, sedan ett tjugotal år få med A Christmas Carol i någon version vid varje års julfirande. Genom att läsa om Charles Dickens, se en teaterföreställning, höra en radioteaterversion, eller se en filmatisering.

Sinsemellan varierar filmatiseringarna, som är vad vi koncentrerar oss på här på Kinematografi, förstås väldigt mycket. Scrooge – titeln efter berättelsens huvudfigur, den misantropiske, sjukligt snåle penninghajen Ebenezer Scrooge – av Henry Edwards är i sammanhanget besynnerlig. Om det vore så att man spelade in en films scener i kronologisk ordning – vilket man förstås inte gör – skulle det vara lätt att få för sig att man precis halvvägs genom Scrooge bytte regissör och kanske filmteam, skådespelarna undantagna, för kontrasten är så stor att det nästan ser ut som om två olika filmer – den första halvan av den ena, den andra halvan av den andra – av någon obegriplig anledning klippts ihop.

Första halvan av Scrooge är närmast en katastrof. Seymour Hicks passar inte alls i rollen, skådespeleriet är oförlåtligt teatraliskt och artificiellt, kameraarbetet och scenografin milt uttryckt undermåliga, och budgeten känns oförlåtlig liten – man har inte ens råd att hänga på en gubbe några kedjor och låta honom spela Jacob Marleys ande då denna kommer på besök hemma hos Ebenezer Scrooge, utan nöjer sig med en röst som låter meddela att endast Scrooge kan se honom. Jag började faktiskt något tappa tålamodet, men så plötsligt, nästan precis mitt i filmen, dök den innevarande julens ande upp, och allt förändrades som i ett klockslag. Nu fanns där Charles Dickens 1800-tals-London i all sin expressionistiska fattigdom och misär, med tandlösa ansikten som i flammande skuggspel nästan ser ut att tränga ut genom duken, och all den bottenlösa cynism som fattigdomen och för den delen en illa omtyckt penninghaj som Ebenezer Scrooge för med sig. Men här fanns också, utan att för en sekund slå över i drypande sentimentalitet, den gripande julglädjen hemma hos Scrooges kontorsslav Bob Cratchit och hans familj, en julglädje kretsande kring hans lille lytte son Tiny Tim. Och hela andra halvan av filmen visar sig vara en välgjord, suggestiv, glädjeframkallande hyllning till julen och mänsklig välvilja och generositet och gemenskap, den hyllning som Charles Dickens berättelse ju(l) är.

Fast ärligt talat är Seymour Hicks aldrig riktigt lyckad som Ebenezer Scrooge, medan däremot Donald Calthrop kan vara den mest lysande Bob Cratchit som finns på filmduken. Jag är inte säker, men det kan vara så.

Tiden då filmen gjordes förklarar förmodligen den infogade och i berättelsen helt malplacerade scen i början där ett sällskap höjer en skål för drottningen – de annalkande orosmolnen kan för dåtidens filmskapare ha motiverat en sked patriotism, även om det blir inkongruent eftersom Storbritannien på 1930-talet hade en kung – men bortser man från det och om man medveten om att filmen halvvägs in lyfter enormt, så är den här filmversionen av världens mest kända julberättelse något att ha i åtanke inför det här årets julfirande.

Jag vet.

I skrivande stund är det mycket långt kvar, för vi har helt nyligen avslutat det senaste julfirandet. Tjugondedag Knut är bara runt hörnet, precis bakom oss.

Men det blir julafton igen.

Så på julaftonskvällen år 2014 – eller varför inte på juldagen, då ju britterna firar jul och då filmens julfirande utspelas? – kan man fortsätta julfirandet på ett alldeles förträffligt sätt genom att se Scrooge från 1935.

Fast vi väntar till dess med att önska God Jul.

Kör hårt,
Bellis


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.