Problemet med Capote är In Cold Blood.

Problemet för Philip Seymour Hoffman är Capote.

Det här är inte enda gången omständigheterna kring hur det gick till när Truman Capote skrev In Cold Blood, som kom att bli hans i särklass mest kända bok och samtidigt hans undergång som författare eftersom han därefter aldrig förmådde slutföra något mer verk, har filmatiserats. Det finns en film till, Infamous, och det finns en TV-serie. Och det finns i alla fall ett par dramadokumentärer gjorda för TV, okända nog för att inte listas av Wikipedia. Men de finns; jag har sett dem.

Och det här är ett problem. För här gör man en spelfilm om Truman Capote och Truman Capote är som vanligt ingenting utöver den besatte författare och journalist som skrev den så kallat icke skönlitterära romanen In Cold Blood. Och skälet, vågar man misstänka, är det enkla att den, som bekant, handlar om och bygger på det ohyggliga mordet på en hel familj en novemberdag 1959, i en by i Kansas. För om det inte är skälet måste man fråga sig: varför har ingen gjort en film om hur Truman Capote skrev Breakfast at Tiffany’s?

Och skälet är förstås det enkla att en film om någon som sitter och skriver en bok inte har några som helst förutsättningar att bli särskilt intressant utan några grusliga mord eller något annat spektakulärt som bakgrund. Fast transportsträckorna finns inte oväntat i Capote också, även om de är korta – Truman sitter framför skrivmaskinen, Truman sitter i sängen och skriver i ett kollegieblock, Truman läser i anteckningsböcker, Truman står och tittar på saker och ting som har med fallet att göra, som landskap och hus och sådant där. Han gör efterforskningar. Det är inte särskilt intressant att titta på. Det är i själva verket mycket tråkigt att titta på. En arbetande rockstjärna kan vara mycket underhållande att titta på när han utför sitt arbete, företrädesvis på en scen. En arbetande författare blir mycket snabbt mycket tråkig att titta på. Hans arbete lämpar sig dåligt för filmduken och scenen.

De intressanta och stundtals magnetiskt fascinerande scenerna är de där Truman Capote gör efterforskningar genom att samtala med den ene av de båda mördarna, Perry Smith – intensivt spelad av Clifton Collins Jr. Mellan Philip Seymour Hoffman och Clifton Collins Jr. blir anspänningen ibland så stark att man rent fysiskt känner den även som tittare och bokstavligt talat inte kan slita blicken från bildskärmen. Det finns andra starka scener i Capote, men de här är de starkaste – om än, ärligt talat, inte särskilt originella. Man har sett dem i väldigt många andra filmer om människor som dömts för mord och väntar på att bli avrättade och inte minst Sean Penn och den magnifika Susan Sarandon gör det här lika bra – eller bättre – i Dead Man Walking av Tim Robbins.

Och där kommer vi in på skådespeleriet och varför Truman Capote är ett problem för Philip Seymour Hoffman. Den senare är en utomordentligt begåvad skådespelare som i de biroller han oftast tilldelas normalt överglänser filmens huvudrollsinnehavare. Här har han huvudrollen och han spelar Truman Capote enastående väl – men utan att det egentligen är en särskilt imponerande bragd. Faktiskt. Truman Capote var en så bisarr uppenbarelse – hans röst och sätt att tala och hans kroppsspråk fick honom att framstå som en töntig pajas – och porträtterad av en skådespelare blir denna vandrande absurditet en katalog över ganska lätt utförda, mycket besynnerliga egenheter. Truman Capote trovärdigt spelad framstår ofelbart som omedvetet självparodisk.

Jag skulle ha velat se en spelfilm om Truman Capote som handlade om Truman Capote före eller efter In Cold Blood, för Truman Capote under arbetet med In Cold Blood börjar ärligt talat bli ganska uttjatad. Det intressanta här är den infallsvinkel man valt och som jag inte tror att någon kan veta om den stämmer eller inte, nämligen det faktum att han bara låtsas vara Perry Smiths vän och i själva verket gång på gång ljuger honom rakt upp i ansiktet för att uppnå de högst egna syften han har med sin bok. Fast lögnen slår tillbaka mot honom själv, när han slutligen finner sig i rävsaxen att både vilja se de båda männen hängda för att äntligen kunna avsluta vad som nu blivit ren tortyr – arbetet med boken – och samtidigt finner sig ofrivilligt så härjad av utsikten att de ska bli avrättade att han drabbas av klinisk depression. Filmens förment dramatiska slutreplik känns i sken av detta korkat onödig.

Man kan fundera på den något udda omständigheten att filmen Capote bygger på en bok som bygger på den verkliga händelsen om en författare som skriver en bok om en verklig händelse, men gör det i form av en påstått icke-skönlitterär roman. Diverse utvikningar på metanivå skulle vara lätta att göra, men ointresserad som jag är av sådana övningar överlåter jag dem åt någon annan.

Kör hårt,
Bellis

Jag brukade säga att det finns italienska regissörer och så finns det Ettore Scola. Jag har alltid haft lite svårt för merparten av den italienska filmkonsten, som jag ofta finner pretentiös, ibland obegriplig, ibland mycket ansträngt intellektualiserande och artificiellt, formmässigt experimenterande. Ettore Scola har ett elegantare och lättare handlag än sina landsmän – även han experimenterar med form, även han gör intellektuell film, men till skillnad från många av sina landsmän är han varken pretentiös eller artificiell eller obegriplig. Och hans filmer är även emotionella.

Med det sagt så är Familjen en besvikelse. Jag tyckte väldigt mycket om den när jag såg den för väldigt länge sedan, men när jag nu ser om den har jag lite svårt att förstå vad jag tyckte så mycket om. Vad jag nu tycker om är den film den kunde ha blivit, men inte blev. Det finns andra filmer som har blivit den filmen och som inte så sällan är mycket gripande, men Familjen lyckas inte, i alla fall inte fullt ut. Den griper mig inte längre.

Familjen är en episodfilm som berättar om en människas liv från den tidigaste barndomen och upp till åttio års ålder, en film där varenda scen utspelas i den enorma lägenhet han ärver av sina föräldrar och bor i hela sitt liv. De episoder ur hans liv vi får se är, som så ofta livet självt, ibland osammanhängande och de är medvetet vardagliga, men alltför ofta även ganska tråkiga.

Fast det finns två – möjligen tre – episoder som kommer från den geniala film Familjen skulle ha kunnat bli. Den första är den middag under vilken Vittorio Gassman skäller ut Philippe Noiret, i ett gräl där italienare ställs mot fransmän. Skälet till utskällningen är en annan än man i förstone skulle kunna tro – Philippe Noiret är ihop med Vittoria Gassmans livslånga kärlek, hans egen svägerska, spelad av Fanny Ardant. Scenen är subtilt välspelad av både Vittorio Gassman och Fanny Ardant – underströmmen av omöjlig kärlek dem emellan, den förlorade kärlek som är den egentliga orsaken till Vittorio Gassmans vredesutbrott, löper märkbart genom hela scenen utan att för ett ögonblick ges konkret uttryck. Den andra episoden – den som kanske skulle ha tillhört den geniala film Familjen aldrig blev – är den likaledes välspelade men betydligt mindre originella då Vittorio Gassman och Fanny Ardant helt plötsligt, och senare i livet, finner sig ensamma i den stora lägenheten. Den tredje episoden är en episod mot slutet, där Vittorio Gassman mycket åldrad talar om för sin förstås likaledes mycket åldrade bror att han i alla år ljugit om romanmanuskriptet den senare skrev i sin ungdom. Vidden av hur fullständigt annorlunda den senares liv hade kunnat te sig om hans bror inte ljugit är svindlande, men när han nu uppnått en så hög ålder förmår den omständigheten inte mer än flyktigt påverka honom. Det liv som han skulle ha kunnat leva är hur som helst förlorat bortom varje hopp. Denna episod är välspelad och saknar varje uns av påsmetad sentimentalitet.

Jag undrar om det är vemodigt att en film man minns med stor beundran då man långt senare ser om den bara bjuder på två, möjligen tre, minnesvärda episoder. Kanske inte. Den ofantliga majoriteten filmer gör inte ens det.

Kör hårt,
Bellis

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis

På en science fiction-kongress skulle jag vilja sätta samman ett filmprogram bestående av science fiction-filmer som inte är science fiction-filmer och science fiction-filmer som är science fiction-filmer men inte lanserades som science fiction-filmer och därför aldrig har uppfattats som science fiction-filmer. Den främsta av filmerna i den förra kategorin skulle förstås vara Min onkel, vars tema är ett av de slitstarkaste inom science fiction-genren – den enskilda individens vilsenhet och ensamhet i det sterilt överorganiserade, ultrateknologiska samhället. Inom science fiction-litteraturen gestaltas temat återkommande – och som jag tycker bäst – av författaren Philip K. Dick. Inom filmkonsten gestaltas temat – som jag tycker – bäst av Jacques Tati.

Samtliga Jacques Tatis filmer, och Min onkel träffsäkrare än någon annan, håller upp absurdismens skrattspegel mot vår tillvaro men gör det aldrig illasinnat. I filmer av Charlie Chaplin får folk tunga saker i huvudet och går rakt in i plankväggar – med andra ord, det ska föreställa vara skojigt att de gör sig illa. Inte så hos Jacques Tati. Människorna är aldrig Jacques Tatis offer. Han kastar sig i stället över verkligheten, som han visar upp i all dess absurdism för alla oss som vistas i den. Jacques Tati ser de allra mest vardagliga företeelser och händelser ur en helt annan synvinkel än vi vanligen gör och visar för oss hur absurt roliga de är om man ser dem ur den synvinkeln – den med bibehållen glimt i ögat reflekterande synvinkeln, i stället för den slentrianmässigt accepterande – och hur dråpliga sådana företeelser som bilköer, trädgårdsbjudningar, fabriker, folk som springer från flygbussar till flygplan, statusjakt och så vidare faktiskt är om man bara förmår ställa sig lite vid sidan av och se dem i ett nytt ljus. Fast Jacques Tati gör detta med godmodig kärlek och mycket varm humor. Det finns som sagt inget illasinnat i hans kritik ens av det högteknologiskt sterila samhället, men där finns väldigt mycket medkänsla med och förståelse för de människor som sitter fast i det samhällets livsmönster och värderingar. Han visar upp deras absurda tillvaro och får oss att skratta åt den, men inte åt dem – och det är helt avgörande, eftersom det gör det så mycket lättare för oss att inse att det faktiskt är oss själva vi ser.

In i bilden träder så den sympatiske monsieur Hulot, en bohemisk levnadskonstnär som på inget plan alls passar in i det moderna samhället, som är det så främmande att han ständigt förundrad snubblar fram genom en tillvaro som är honom helt obegriplig. När monsieur Hulot hos sin syster och hennes familj hämtar ett glas i köket, där han först hittar en kaffepanna, visar Jacques Tati med sin unika, komiska elegans i den lilla vardagen på den avgrundsdjupa klyfta som öppnar sig mellan den mänsklige levnadskonstnären och det ultrateknologiska hemmet – och får tittaren att brista ut i godmodigt skratt. Den här scenen är förstås och med rätta en klassiker, men den är bara en i en mycket lång rad i en episodfilm som består av vad man skulle kunna kalla små löst sammanhängande sketcher som alla – eller nästan alla – gestaltar filmens tema.

Jag är rädd att det här kan låta intellektualiserande, så låt mig för all del försäkra att Min onkel inte är en sådan film. Den fungerar på alla sina plan, även på det planet där man utan några åthävor finner sig skratta glatt åt den ena lyckat komiska scenen efter den andra, helt enkelt för att de är så hjärtevärmande roliga. Jag har precis sett filmen för andra gången i mitt liv – första gången var jag ungefär tio år och såg den när min far tog med mig på bio när den en sommar tagits upp på nytt på någon biograf i Stockholm. Redan då uppfattade jag faktiskt temat, men filmens scener är så dråpliga i sig att det inte alls är nödvändigt. Komedin fungerar både på ytan och på djupet. När jag nu såg om den, såg jag de första ungefär fyrtiofem minuterna och blev sedan tvungen att göra ett avbrott. När jag senare skulle se resten av filmen började jag om från början, helt enkelt för att få njuta mig igenom de första fyrtiofem minuterna på nytt. Och inte oväntat upptäckte jag då dessutom detaljer, små skeenden, som jag inte sett tidigare. Det myllrar av dem.

Jacques Tati var en unik filmskapare. Jag kan inte komma på någon annan som gjort filmer som är som hans – filmer som visar upp en helt vanlig vardag ur en synvinkel som får oss att skratta åt hur absurd den är, men som gör det så godmodigt att vi inte känner oss kränkta när vi förstår att det är oss han visar upp, för oss själva.

Kör hårt,
Bellis

Oavsett sport är spelfilmer om sport så extremt formelframställda att nästan allihop är som paradnumren i genren, den oändliga raden av Rockyfilmer. Formeln är mycket enkel – först förlorar hjälten/hjältarna (ibland är det ju lagsport och då är de flera), sedan vinner hjälten/hjältarna och sedan är filmen slut. Det – och absolut inget mer – är vad som händer.

Ur den synvinkeln känns The Damn United oväntat fräsch, kanske främst för att den vältrar sig i sjaskighet. Till skillnad från sportfilmerna från Hollywood, där även de sjaskiga miljöerna beströs med ett visst mått av artificiellt glitter och glamour, kan en sportfilm från England alldeles legitimt vältra sig i det grådystra, på film så välkända brittiska eländet – kanske i all synnerhet när den bygger på den gamla uttjatade sanna historien, som The Damn United gör. Som jag sagt många gånger förut, det där med den sanna historien ska tas för vad det är – ungefär 15% av händelserna i en spelfilm som påstås bygga på en sann historia har kanske i någon form faktiskt inträffat i verkligheten, resten är ren fiktion. I The Damn United är förmodligen 95% ren fiktion, eftersom den i själva verket bygger på en roman som bygger på dagspressens version av de verkliga händelserna.

Fast det spelar ingen roll. För The Damn United är intressant på ett helt annat plan än den gängse sportfilmen, eftersom den i själva verket handlar om något helt annat än sporten (i det här fallet fotboll) – den handlar om ärelystnad och besatthet, och den handlar om en nästan tio år lång, personlig vendetta mellan två män som strängt taget bara den ene av dem är medveten om. Den handlar om hur en oartighet som förmodligen är helt oavsiktlig men drabbar en förhoppningsfull ung man som just inlett sin karriär kan få den unge mannens liv att tvärt ändra kurs och göra honom besatt av att ta revansch. Jag kan föreställa mig att detta tema faktiskt stämmer med verkligheten, att händelsen verkligen inträffade och fick den effekten – det som senare faktiskt hände är annars svårförklarligt.

På det planet är The Damned United väldigt mycket intressantare och har väldigt mycket mer att säga än det förkrossande flertalet filmer i sportfilmsfloden. Att följa den gravt kränkte (som han själv uppfattar det) Brian Clough under hans karriär som fotbollstränare i den engelska ligan och att få se vad som driver honom, trots både väldig framgång och tvärbranta misslyckanden, är intressant – inte minst som han gestaltas övertygande väl av Michael Sheen. The Damned United är en film om en besatt människa, en människa som till varje pris måste hämnas genom att lyckas och genom att lyckas bättre än sin – förmodligen inbillade – nemesis.

Det gör förstås Brian Clough till en ofta höggradigt osympatisk person. Som tittare har man svårt att identifiera sig med honom och man blir inte särskilt upprörd när han misslyckas eller särskilt glad när han lyckas. Men det är heller inte poängen, för det här är ett studium i en människa som inte är som de flesta av oss, en människa med ett oproportionerligt stort självhävdelsebegär. Han är beredd att offra snart sagt vad som helst för att uppnå sina mål, till och med sina vänner och sin egen självkänsla.

Det som förbluffar, och jag menar verkligen förbluffar, är att denna brittiska film, som inte är märkvärdig som spelfilm betraktad men mycket märkvärdig som spelfilm om en sport betraktad, försetts med ett påklistrat Hollywoodslut i precis samma anda och tradition som alla de artificiella glamourfilmerna om sport. Ett slut som mycket malplacerat dessutom förutsätter att tittaren ska ha identifierat sig med och sympatiserat med Brian Clough. Och det är förfärligt synd.

Om The Damned United hade fått sluta i det brittiska elände som den plaskar runt i ända fram till just slutet, skulle den faktiskt ha varit nästan helgjuten – i alla fall som spelfilm om en sport.

Kör hårt,
Bellis

Skratt kan som bekant vara mycket olika. Min granne i Grekland skrattar som en skriande åsna, vilket i just Grekland, där åsnor är vanliga, kan få folk att tro att grannen faktiskt har en åsna hemma i lägenheten. Fridolf Rhudin, däremot, hade ett varmt, personligt skratt som var mycket sympatiskt. Och han hade ett uttrycksfullt ansikte, med ganska udda utseende – ur den synvinkeln påminde han väldigt mycket om Stan Laurel, på svenska känd som Halvan. Men där upphör likheten, för Fridolf Rhudin var en betydligt mer sofitiskerad komiker än Stan Laurel. Eller han gjorde i alla fall mer sofistikerade filmer.

Under en tid då Stan Laurel och Oliver Hardy, och för den delen Charlie Chaplin, gjorde filmer som gick ut på att folk fick tunga saker i huvudet eller gick rakt in i plankväggar, vilket mycket fort slutar vara särskilt roligt, gjordes i Sverige Konstgjorda Svensson, en underfundig komedi med förvecklingar som bland annat stammar ur att två kvinnor och en råtta alla heter Mary. Som idé är ju redan det rätt originellt och genomförandet i Konstgjorda Svensson gör den originella idén rättvisa. Åthävorna är inte stumfilmsaktigt stora, de är komiskt sofistikerade.

Fast så är Konstgjorda Svensson strängt taget inte heller en stumfilm, utan Sveriges första egentliga ljudfilm. Men liksom med den amerikanska motsvarigheten The Jazz Singer av Alan Crosland, som kom två år tidigare, är det bara enstaka sekvenser i filmen som har ljud, medan resten är stumfilm. Med andra ord ett slags mellanting, en hybrid, men det första lyckade svenska försöket (om än det är något av en definitionsfråga – det hade gjorts experiment med ljudfilm tidigare även i Sverige).

Dessutom och lite oväntat är Konstgjorda Svensson en science fiction-film. Fridolf Rhudins rollgestalt har uppfunnit en styro-eter, en apparat med vilken man kan styra flygplan (dubbelvingade, naturligtvis) nedifrån marken, något som kanske inte oväntat kommer väl till pass i filmens dramatiska upplösning. Den sortens futuristiska apparat gör faktiskt filmen till science fiction rent definitionsmässigt, även om det utan omsvep ska medges att den förstås inte är det tematiskt.

Som modern tittare måste man säga att det är befriande med den stundtals godmodiga, lågmälda humor som genomsyrar Konstgjorda Svensson och som inte skadeglatt går ut på att folk oavbrutet ska göra sig illa genom att få plankor i ansiktet eller snubbla ned i djupa hål i marken.

Mycket minnesvärd är inte minst den överraskande mimsången mitt i filmen, i form av uppvaktningen av en av de tre Mary (inte råttan).

Med ljud.

Kör hårt,
Bellis

Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.

Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.

Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.

Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.

Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.

Kör hårt,
Bellis

Jag mindes City Heat fel. Jag har sett den förut, för hemskt många år sedan, och hade en mycket klar minnesbild av att den är en slapstickartad parodi på den sorts actionfilmer som både Clint Eastwood och Burt Reynolds har gjort i parti och minut. Jag tror till och med att den ursprungligen lanserades så. Fast den är inte en parodi, den är ett slags hyllning till trettio- och fyrtiotalens noirfilmer i gangstergenren – men med enstaka parodiska inslag.

Och där stöter vi genast på problem.

Ett av de parodiska inslagen är Clint Eastwood som med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet går gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och själv skjuter enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Problemet är att när Clint Eastwood spelar hjälte i någon av sina vanliga actionfilmer går han med ett jättelikt gevär i händerna helt öppet gatan fram mitt i en eldstrid där kulorna haglar och skjuter själv enstaka skott och får allting omkring sig att explodera och driver de skurkar han inte dödar på flykten. Den eftersträvade, parodiska effekten uteblir fullständigt. Vilket i sig är komiskt, eftersom det förstås klargör att Clint Eastwood i sina vanliga actionfilmer inte så sällan men då helt omedvetet är självparodisk.

City Heat misslyckas även som hyllning till trettio- och fyrtiotalens gangsterfilmer, helt enkelt för att sådana har gjorts så mycket bättre. Roman Polanskis mästerliga Chinatown är en film noir från det begynnande sjuttiotalet som överträffar den stora majoriteten noirfilmer av fordom den inspirerats av och implicit hyllar. Detsamma gäller bröderna Coens The Man Who Wasn’t There från det begynnande tvåtusentalet. Och bröderna Coen har gjort Miller’s Crossing, som är en parodisk men samtidigt hårdkokt gangsterfilm av ypperligt märke. Jämförd med dessa, och ytterligare en rad filmer från de senaste årtiondena, känns City Heat mycket fadd. De rappa replikerna är inte särskilt rappa (”Double-cross me and you’ll become snail food” är inte den fränaste gangsterrepliken i filmhistorien men den fränaste i den här filmen), både Clint Eastwood och Burt Reynolds är som vanligt träaktigt endimensionella i sitt skådespeleri (och den senare på tok för solariebränd i sken av att filmen utspelas i slutet av tjugotalet) och intrigen är oförlåtligt enkel för att utgöra ryggrad i en gangsterfilm där det är meningen att de motvilliga kumpanerna polismannen och privatdetektiven ska lösa en gåta.

City Heat är en receptfilm som gått överstyr på samma sätt som en maträtt där det finns antingen för mycket eller för lite av de viktigaste ingredienserna, men inte lagom av någon.

Kör hårt,
Bellis

Bland science fiction-fans finns uttrycket ”suspension of disbelief”, vilket betyder att man ibland, vad gäller vissa science fiction-berättelser, måste ge avkall på sitt kritiska sinne och acceptera det osannolika, för annars fungerar inte berättelserna. Det måste man göra när man ser Creature From the Black Lagoon också. Och det fungerar bra större delen av tiden. Jag är faktiskt beredd att för stunden tro på en fiskmänniska som andas med gälar och kommer från den geologiska tidsåldern devon. Däremot är jag inte för en sekund förmögen att tro på ett gäng välutbildade paleontologer som hittar ett fossil från devon i form av en kloförsedd hand med simhud som sticker rakt ut ur en bergvägg och som åtta dagar senare anser sig ha misslyckats fullständigt när de inte hittat resten av de fossiliserade kvarlevorna av varelsen som handen tillhört. Poängen är nämligen att en sådan hand från devonperioden skulle vara det mest spektakulära fyndet, alla kategorier, i paleontologins historia. Det skulle ställa hela vår uppfattning om livets utveckling på huvudet. Man skulle få börja om från början.

När man ser en film som Creature From the Black Lagoon bör man hålla i minnet i vilket syfte den gjordes. Den är skräddarsydd för en särskild målgrupp som knappt finns längre, men som var enorm 1954 – amerikanska tonåringar som parvis åker i killens bil på drive in-bio för att hångla. Isbrytaren är monstret, som ger flickan en förevändning att låtsas bli rädd och därför ta killen i hand och sedan, i takt med att saker och ting blir allt grusligare, trycka sig intill honom, kasta sig i hans famn och slutligen, när det är som allra grusligast på duken, se till att det blir som allra mysigast i bilen – för vid det laget har de båda tonåringarna glömt filmen och kysser häftigt varandra och hånglar av hjärtans lust. Det är inte så svårt att se den för ändamålet väl avvägda dramaturgin i Creature From the Black Lagoon – jag vågar påstå att filmskaparna till och med har beräknat hur lång tid det tar, ungefär, från steg 1 till steg 2 till steg 3 i de många bilarna där publikens unga par sitter.

När man nuförtiden ser Creature From the Black Lagoon – som de för övrigt obegripligt nog håller på att göra en refake av – är det förstås primärt av historiskt intresse och utan större förväntningar. Den är liksom dåtidens amerikanska ungdomar ohyggligt könsrollsstereotyp (filmens enda kvinna gör nästan ingenting annat än skriker, oavsett om hon ser monstret eller inte) och intrigen skulle vara oförlåtligt enfaldig om man inte visste i vilket syfte filmen gjorts (se ovan). Syftet är å andra sidan uppenbart på så många sätt att man inte kan undgå att märka det – så till exempel varnar musiken punktligt tittarna varje gång det är dags att bli rädd, som en uppmaning till att börja hångla i bilen.

Fast då är det kanske desto mer överraskande att här faktiskt finns några eleganta scener, nämligen de där Julie Adams simmar i lagunen och fiskmänniskan från urtiden utan att hon märker det simmar på rygg under henne, som en spegelbild, en meter under vattenytan. Det är snyggt gjort och ser ut som ett simkonstnummer – vilket det förstås är. Ett ganska oväntat inslag av ambitiöst filmskapande i en produktion som i övrigt medvetet lägger sig på B-filmsnivå, även om man i ärlighetens namn även måste säga att monstret är förbluffande välgjort jämfört med flertalet av sina kusiner i dåtidens filmvärld.

Det fanns kopior av Creature From the Black Lagoon som var tredimensionella (man fick ta på sig de gamla klassiska, rödgröna glasögonen), men den variant som har överlevt och blivit ett slags kultstatusklassiker bland skräckfilmsfans är den vanliga tvådimensionella.

Förresten, i slutscenen drabbas min suspension of disbelief ånyo av en fullständig oförmåga att tro mina ögon, även om jag säger åt den på skarpen att göra det. Det finns inte en enda chans över huvud taget att riktiga paleontologer skulle ha betett sig på det sättet ställda inför en levande fiskmänniska från devonperioden.

Kör hårt,
Bellis

Jag förstår faktiskt inte poängen. De omtalade första tjugofem minuterna av Saving Private Ryan strävar mycket uppenbart efter att så realistiskt som möjligt skildra den fasansfulla landstigningen på Omaha Beach under D-dagen. De amerikanska soldaterna trasas sönder till slamsor, armar och bakhuvuden och ben exploderar, inälvor väller fram, blodet duschar hela landskapet … och kameralinsen. Och det är det jag inte förstår. De röda fläckarna smattrar som regndroppar mot en fönsterruta och omintetgör därmed hela den realistiska effekt som så uppenbart eftersträvats. Vad är tanken med detta? Ett misstag är det självklart inte, för sådant här är mycket lätt att avhjälpa när man gör film. Särskilt när man gör film för hundra miljoner dollar. Sker det, så sker det avsiktligt. Frågan i det här fallet är alltså varför.

Till det kommer å andra sidan en undran över vad som över huvud taget är tanken med Saving Private Ryan, för det finns ingen rimlig möjlighet att skilja den från den fantastiska uppsjö av amerikanska filmer som gjorts om andra världskriget (så många, i själva verket, att de i sammanlagd produktionskostnad har kostat högst betydligt mycket mer än själva krigsinsatsen gjorde). Och det är faktiskt märkligt, för vad man än säger om Steven Spielberg så går det inte att påstå att han inte är ovanligt väl förtrogen med filmhistorien. Steven Spielberg är inte bara spektakelregissör, han är cineast också. För honom borde det alltså inte ha varit särskilt svårt att tillverka en film med något annorlunda infallsvinkel, en film som på något sätt skilde sig från den väldiga mängden i den stora mittfåran filmer om andra världskriget från USA, en film som tillförde något nytt.

Vad gör han i stället?

Brer på extra mycket med alla de utslitna klichéer som får patriotiska rednecks i Mellanvästern att jubla. Böljande amerikansk flagga i motljus, både som första och sista scen i filmen. Ohygglig slutstrid, där tittaren – alla fasor till trots – inte för ett enda ögonblick tillåts sväva i tvivelsmål om att amerikanerna är ädla och goda och hjältemodiga, medan tyskarna är svartmuskigt ondskefulla och fega och rent allmänt mest påminner om reptiler (visserligen var Nazi-Tyskland fasansfullt, men jag envisas ändå med att tro att dess soldater var människor). Okuvlig lojalitet mot land och flagga, oavsett hur stora påfrestningarna är och oavsett hur fullständigt befängda order man får. Och minsann, visar sig inte till och med den mest krigsskadade och begripligt nog livrädde amerikanske fältsjukvårdaren vara en sann hjälte han också till slut, när han egenhändigt driver ett helt gäng ondskefulla tyskar på flykten. I amerikanska krigsfilmer hamras det in hur tjusiga de äppelpajsätande amerikanska soldaterna är och på ett mycket otäckt plan rättfärdigas i själva verket krig som verksamhet, för oavsett hur realistiskt fasansfullt det framställs går det aldrig att ta miste på det övertydliga budskap som klargör att det är tack vare krigen som de ädla, amerikanska soldaterna får tillfälle att med sina liv som insats försvara friheten, demokratin och McDonald’s. Och därför är krig egentligen av godo, för om det aldrig vore krig, hur skulle då de högresta, ädla McDonald’s-pojkarna kunna rensa världen från ondskans avskum och på nytt rädda den amerikanska flaggan så att den kan fladdra i motljus?

Till detta kommer en premiss för Saving Private Ryan som jag finner osannolik, men jag är inte säker. Fast ändå – även om skälet är det goda att rädda en mors fjärde son när hennes tre övriga alla har stupat i strid, skulle man skicka ut en liten styrka om åtta man långt bakom fiendens linjer för att försöka få tag på den fjärde sonen och därmed alltså riskera åtta soldaters liv för att rädda en? Jag vet faktiskt inte, men jag känner mig inte övertygad om den premissens riktighet. I synnerhet inte när ordern kommer direkt från militärmaktens högsta ledning.

Däremot känner jag mig övertygad om att Saving Private Ryan faktiskt blixtrar till en kort stund efter en och en halv timme, för helt plötsligt dyker en minnesvärd scen upp. Det är scenen med den tillfångatagne tysken som tvingas gräva en grav åt de stupade amerikanerna och som blir bjuden på en cigarett av en av de amerikaner som inte har stupat. Tysken vet att han ska bli skjuten när han har grävt graven. I sken av den omständigheten är det som utspelas mellan honom och amerikanen under bara några korta ögonblick rörande, liksom den tyske soldatens gripande, desperata försök att rädda sitt liv när de övriga soldaterna ställer sig runt honom där han står i den grävda graven och höjer sina gevär. Vad som därefter händer är rätt ointressant, för då faller filmen på nytt tillbaka ned i klyschorna om ädelmodigt tjusiga amerikaner. Men just de ögonblicken, från det att tysken får cigaretten till det att han står i graven omringad av de amerikanska soldaterna och försöker rädda sitt eget liv, är gripande om än inte storslagen filmkonst.

Eftersom resten av Saving Private Ryan är så förvillande lik hundratals och åter hundratals andra amerikanska krigsfilmer håller den redan nu, i skrivande stund, en kvart efter det att jag sett filmen, på att flyta samman med dem i huvudet på mig och om en vecka kommer jag inte att kunna avgöra om de scener – om några – jag tycker mig minnas från Saving Private Ryan verkligen finns med i just den filmen eller i någon annan. Med undantag av just den där scenen med amerikanen som bjuder tysken på cigaretten. Och kanske får man, när man väljer att se en film som man redan på förhand har mycket starka skäl att misstänka är just en klichébemängd, patriotisk propagandafilm om hur tjusiga alla amerikaner är i krig, vara nöjd med att det finns i alla fall en minnesvärd scen?

Kör hårt,
Bellis