GRABBERS av Jon Wright (2012)

december 5, 2016

GRABBERS av Jon Wright (2012)
Med Richard Coyle, Ruth Bradley, Russell Tovey, Lalor Roddy, David Pearse, Bronagh Gallagher, Pascal Scott, Clelia Murhpy, Louis Dempsey, Micheál Ó Grugáin, Ned Dennehy, Stuart Graham, Killian Coyle, Michael Hough, Jonathan Ryan, Barbara Adair, Roz McCutcheon, Nick Chopping, Daniel Konieczny, Kim Moylan, Laurence Doherty, Darran Watt

Jag är övertygad om att det krävs just irländare som gör film på Irland för att en film som Grabbers ens ska komma på tal för produktion. I så gott som varje annat land, och framförallt i USA:s Hollywood, skulle filmen förmodligen ha varit helt omöjlig. Men på Irland är den inte så grovt omoralisk att den inte kan göras. Tvärtom kan jag livligt föreställa mig att den ses som en uppbygglig film för den unga generationen.

Grundförutsättningen är enkel, men vi kommer till den om en stund. Först ska det framhållas att Grabbers är en tämligen okomplicerad science fiction-film i skräckfacket, en film om utomjordingar som kan liknas vid gigantiska bläckfiskar med förmåga att i form av hopkrupna bollar rulla runt på landbacken och jaga människor att suga blod ur. När den premissen klarlagts vidtar den vanliga, förutsägbara actionhetsen i form av läskerier där folk blir tillfångatagna och blodsugna, där mer kompetent folk (läs: huvudrollsinnehavarna och den ene huvudrollsinnehavaraens gamla pappa) inte blir tillfångatagna utan i stället lyckas fly eller till och med döda en eller annan utomjording, och så vidare, enligt den enkla och förutsägbara mall efter vilken alla sådana här filmer arbetar. Gott och väl så. Grabbers ger sig inte ut för att bjuda på något annat.

Men det gör den. Bjuder på något annat, alltså. Det som gör Grabbers till en unik – och unikt irländsk – film är sättet på vilket man ofelbart kan klara sig undan utomjordingarnas angrepp, nämligen genom att vara asplakat. Alltså, full. Som en alika. För utomjordingarna är allergiska mot alkohol och blotta utandningsluften från en full människa är nästan dödlig för dem, för att inte tala om själva alkoholen. Vilket får filmens huvudgestalter – två poliser, en manlig och en kvinnlig – att ställa till med en stor fest på byns pub, där alla invånarna bjuds på så mycket gratis öl och sprit de vill. Snart är alla kanonfulla enligt förträffligt, irländskt pubmanér och nu vidtar handlingen på allvar. De tidigare, förutsägbara skräckeffektsscenerna, som var till endast för att bygga upp stämningen och lägga grunden för intrigen, kan läggas till handlingarna, och tittarna får sig i stället till livs en omtumlande berättelse om en av filmhistoriens bästa matcher: i ena ringhörnan, blodsugande, gigantiska bläckfiskar från yttre rymden, i den andra asfulla irländare.

Som tittare är det bara att slå upp en stor stark och ett glas whisky, och fortsätta på samma sätt filmen igenom, i takt med att irländarna gör samma sak!

Kör hårt,
Bellis

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)

juli 28, 2016

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)
Svensk titel: Slutet på historien
Med Deborah Kerr, Van Johnson, Peter Cushing, John Mills, Michael Goodliffe, Stephen Murray, Charles Goldner, Nora Swinburne, Frederick Leister, Mary Williams, O’Donovan Shiell, Elsie Wagstaff, Christopher Warbey, Nan Munro, Joyce Carey, Josephine Wilson, Victor Maddern, David Bird, Sheila Ward, Edwin Ellis, Stanley Rose, Burt Allison, W. Thorp Deverreux, Mary Reed, Margaret Holmes, John H. Watson

De första ungefär tjugo minuterna vilseleder tittaren farligt mycket. Hela upptakten i The End of the Affair ger vid handen att detta är en inte bara beklämmande banal utan fullständigt oengagerande kärlekshistoria, eftersom den helt saknar fokus, helt saknar någon för tittaren att identifiera sig med. Till det kommer att den svalt – för att inte säga iskallt – spelade kärlekshistorien mellan Deborah Kerr och Van Johnson är penibel i sin brist på inlevelse och därmed förmåga att övertyga tittaren. Och den går för fort; knappt har den börjat förrän den är över, och filmen alltså borde vara slut.

Det är nu överraskningarna börjar hagla.

The End of the Affair, som utspelas mot fond av bombningarna i London under andra världskriget, visar sig vara en originell, gripande, och både thrillerspännande och brittiskt humoristisk film om inre kamp med religiös tro och religiösa tvivel, parad med en kärlekshistoria som ställer förbluffande djärva moraliska frågeställningar på sin spets, och så fort den historia som verkligen ska berättas har fått ta sin början, efter de träiga första tjugo minuterna, blixtrar det om Deborah Kerr och Van Johnson. Jag ska medge att jag en gång i tiden träffade och blev bekant med Deborah Kerr, varför jag är partisk, men hennes själfulla skådespeleri förvånar mig inte. Jag blev mer förvånad av Van Johnson, som jag sällan tidigare uppfattat som särskilt skicklig; här är han det utan tvivel och det han porträtterar förefaller närmast självupplevt, i verkligheten.

Fast därtill kommer John Mills välbalanserade, subtilt humoristiska parodi på en urbrittisk person, privatdetektiven Albert Parkis. Perfekt, i allt från vokabulär till kroppsspråk. Det skänker en i övrigt mycket allvarlig och sorgtyngd film en både välbehövlig och elegant komisk lättnad.

Veteranen Peter Cushing, å sin sida, gör ett perfekt porträtt på den hämmade, ständigt artige, aldrig upprörde, stereotype stiff upper lip-britten. Naturligtvis är även hans rollgestaltning ett slags parodi, men så hårfin att den kanske blir uppenbar endast för britter och hängivna anglofiler.

Tematiskt är The End of the Affair mycket originell, inte endast för sin tid, och den turnerar sitt tema mycket väl. De rätt usla första tjugo minuterna är snart förlåtna.

Fast en sak förundrar och är definitivt inte engelsk:

Man kan möjligen gå med på att folk går ut och tar långa promenader för att få en nypa frisk luft trots att det absolut spöregnar redan i utgångsläge. Däremot kan man inte gå med på att de aldrig verkar ha hört talas om att det finns paraplyer.

Fast om filmen utspelats i Wales skulle jag inte ha haft några problem med trovärdigheten. Jag har fortfarande inte lyckats lösa mysteriet med varför Walesborna trots att det regnar nästan varenda kväll ständigt går på puben utan att ta med sig ett paraply, och i kvinnornas fall dessutom i kortkorta kjolar (eller sådant var modet i Wales i alla fall sommaren 2010).

Jag tror att jag hade det enda paraplyet i hela Cardiff.

Kör hårt,
Bellis

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)

juli 25, 2016

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)
Med Jane Alexander, John Cullum, Carole Laure, Franco Nero, Joanna Pettet, Randy Quaid, Irene Papas, Jean-Pierre Amount, Spyros Mavides, Pierre Vaneck, Katia Dandoulaki, Ann Coleman, Giannis Voglis, Betty Valassi, Dimitris Poulikakos, Saun Ellis, Yula Gavala, Marianna Toli, Aspa Nakapoulou, Alexis Revidis, Myrto Liati, Tatiana Papamoschou, Emily-Rose Yiaxis, Yannis Kakleas, Alexandros Mylonas, Ann Hodgson, Christos Efthimou, Despina Tataki
Chefsfotograf och ljussättare: Andreas Bellis

Militärmaktens störtande av landets demokratiska regering och inrättande av en styrande militärjunta är sig ungefär likt var det än sker, så det känns knappast märkligt att greken Michael Cacoyannis förmådde göra en så inträngande realistisk film om vad militärkuppen i Chile innebar för landets invånare, såväl medborgare som utlänningar boende i landet. Det finns en uppenbar risk med den här sortens spelfilmer, som exempelvis Bernardo Bertolucci föll offer för med sin gigantproduktion 1900 – det djupt kända budskap man vill framföra kan ta över filmen och förvandla vad som trots allt är menat som spelfilm till propagandafilm. Oavsett hur gott syftet är, blir en sådan film sällan särskilt gripande.

Cacoyannis är subtilare än Bertolucci förmådde vara. Bertoluccis ondskingar är sinnessjuka monster, medan Cacoyannis ondskingar – betydligt trovärdigare – till exempel är en osäker, bortkommen människa som saknat framgång i sällskapslivet, och som plötsligt finner sig i egenskap av vanlig soldat ha fått väldigt mycket makt över civila invånare, inklusive de kvinnor han aldrig förmått intressera före militärkuppen. Tror han på de militära ledarnas ideologi? Knappast. Han känner förmodligen inte ens till den. Men han ser sina mycket reella möjligheter att plötsligt bli någon och kunna utnyttja sin nya ställning till att ta för sig av det han vill ha – inklusive kvinnors kroppar, mot deras vilja.

På motsvarande sätt porträtteras de civila människor som är tvingade att leva i det nya, paranoida samhället, och de som helt enkelt rakt ut blir misstänkta, fängslade, och torterade, självklart utan någon som helst rättegång, mycket trovärdigt. Människors rädsla och försiktighet och, i vissa fall, till en början hoppfulla avfärdande av att det trots allt inte kan vara så farligt, äger äkthetens prägel. Vilket alltså inte är märkligt. Michael Cacoyannis var grek och i Grekland hade han redan upplevt sju år av en militärjuntas styre när han gjorde Sweet Country.

Det finns scener som är så extremt obehagliga, utan att blod för den skull spills, att de tränger in under huden och inte lär lämna en. Men lika obehaglig är den märkliga tystnad som plötsligt lägger sig som ett täcka av rädsla över ett samhälle som mycket plötsligt och oväntat utsatts för en militärjuntas maktövertagande; allt är skräckslaget förändrat. Detta skildrar Sweet Country suggestivt.

I Sweet Country finns stora skådespelare som Jane Alexander och Irene Papas, men en brist hos filmen är ett antal av de mindre namnkunniga skådspelarna, som trots att de i kraft av intrigen och den bakomliggande avsikten spelar i sammanhanget trovärdiga personer, ibland gestaltar dem en stelt, en aning amatörmässigt. Det är synd, men förtar trots allt inte så mycket av den totala effekt filmen har på tittaren att det är ett stort problem.

Dessutom måste jag framhålla fotot och ljussättningen som förträffliga.

Fast möjligen är jag därvidlag något partisk, för som den uppmärksamme läsaren måhända redan har sett har jag för ovanlighetens skull under uppräkningen av skådespelare lagt till vem som var filmens chefsfotograf och ljussättare.

Kör hårt,
Bellis

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)

juli 25, 2016

EDUCATING RITA av Lewis Gilbert (1983)
Svensk titel: Timmarna med Rita
Med Julie Walters, Michael Caine, Michael Williams, Maureen Lipman, Jeananne Crowley, Malcolm Douglas, Godfrey Quigley, Dearbhla Molloy, Patrick Daly, Kim Fortune, Philip Hurd-Wood, Hilary Reynolds, Jack Walsh, Christopher Casson, Rosamund Burton, Marcus O’Higgins, Mark Drew, Gabrielle Reidy, Des Nealon, Marie Conmee, Oliver Maguire, Derry Power, Alan Stanford, Gerry Sullivan, Patricia Jeffares, Maeve Germaine, Liam Stack

Educating Rita är George Bernhard Shaws Pygmalion förflyttad till 1980-talet och vältalighet har ersatts av litteraturhistoria. Educating Rita, ursprungligen en teaterpjäs även den, har scenografiskt inte blivit film alldeles smärtfritt – scenerna i Michael Caines fakultetsrum på universitetet och i folks hem blir ibland teatraliska och man ser att de ursprungligen spelats på en scen, om än av andra skådespelare – men det är bara en anmärkning i marginalen, även om man i och för sig skulle ha kunnat förlägga dem till andra miljöer i filmen. Likaledes blir det faktum att Educating Rita är en ytligt uppdaterad version av Pygmalion bara en marginalanteckning, eftersom filmens alldeles egna kvaliteter är för många och för lysande.

Den främsta av de kvaliteterna är miraklet Julie Walters. Detta var hennes stora genombrottsroll och även när man ser filmen för femte eller sjätte gången känns det alldeles enastående uppenbart varför. Hennes unga arbetarklasskvinna med utpräglad Liverpoolaccent är oemotståndligt välspelad; Julie Walters träffar varenda ton, hela tiden, filmen igenom. Hon tar inte ett felsteg. Hennes uppträdande, hennes sätt att vara, är fullständigt övertygande och som på den tiden okänd skådespelerska lät hon inte den väförtjänt världsberömde, sedan länge etablerade legendaren Michael Caine (som förstås gör en lysande insats, men finns det någon enda som ens skulle tro något annat?!) trumfa henne. De båda är makalöst jämspelta, de kompletterar och framhäver varandras rollgestalter, och liksom Julie Walters träffar varenda ton i sitt skådespeleri träffar de även varenda ton när de skådespelar i kör.

Educating Rita är, på samma sätt som exempelvis Yentl av Barbra Streisand, en film om att mot alla odds, givet den sociala miljö man som kvinna fötts in i, törsta efter kunskap och genom kunskapen självförverkligande. Ur den mycket väsentliga synvinkeln får komedin Educating Rita en allvarlig klangbotten, som väl porträtterar tillvaron och villkoren för människor som fötts in i arbetarklassen i det fortfarande hårt klasstrukturerade England. Det var aldrig meningen att Julie Walters’ rollgestalt skulle gå på universitetet, och därför kan hon inte ens göra det – hon är tvungen att nöja sig med att gå en kurs via s.k. Open University, som kan liknas vid en ABF-kurs i ett universitets regi. Hon får sina lektioner dels via Open University’s skolprogram på TV, dels via den handledande professor i litteraturhistoria, Michael Caine, som hon anvisats. Den kamp hon utkämpar för att nå sitt mål inspirerar och gestaltas mycket trovärdigt; fullständigt otvunget blir komedin Educating Rita alltså även en gripande, upplysande, och inspirerande film.

Men till det kommer – liksom i Pygmalion – den obesvarade kärlek som den medelålders, manlige handledaren börjar hysa för den unga, kvinnliga student som är hans akademiska skyddsling. Och det komplexa spel som blir följden av hennes allt större självständighet – född ur hennes allt större studieframgångar och därmed ökade kunskapsfond – och med den allt större självsäkerhet. Den manlige handledaren försöker behålla greppet som den ouppnåeligt kunnige, av vilken hans unga kvinnliga elev måste vara ständigt beroende – en kamp som tack vare hans egen förträfflighet som lärare är dömd att misslyckas – och de båda skådespelarna gestaltar denna under ytan bubblande och ibland exploderande konflikt med subtilt eleganta medel.

Educating Rita är ett mästerstycke. Jag har sett om filmen för femte eller sjätte gången, som jag nämnde.

Att det blir minst lika många gånger till står utom varje tvivel. Den spännande frågan är hur många gånger det blir därefter.

Jag vet bara att det blir många.

Kör hårt,
Bellis

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

DOKTOR GLAS av Rune Carlsten (1942)

juli 24, 2016

DOKTOR GLAS av Rune Carlsten (1942)
Med Georg Rydeberg, Irma Christenson, Rune Carlsten, Hilda Borgström, Gösta Cederlund, Gabriel Alw, Sven Bergvall, Gösta Grip, Guje Sjöström, Sven d’Ailly, Artur Cederborgh, Theodor Olsson, Helge Mauritz, Eric Laurent, Einar Groth, Mai Zetterling, Astrid Bodin, Gun Adler

Jag läste nyligen för första gången Hjalmar Söderbergs enastående roman Doktor Glas och det är faktiskt det omedelbara skälet till att jag nu (kanske för första gången) såg filmatiseringen från 1942, som överraskade mig. Som jag sagt åtskilliga gånger förut – och skriver om på en s.k. Sida här på Kinematografi – är det meningslöst att försöka jämföra tryckt text på en boksida med rörliga bilder på filmduk; filmen saknar stilistik, romanen saknar skådespelarinsatser. För att nämna bara två exempel. Fast ur en helt annan synvinkel är det inte ointressant att jämföra filmen med romanförlagen i det här fallet, för vad jag undrade innan jag såg filmen var hur pass väl den skulle lyckas fånga de interna, själasökande och moralfilosofiska dialoger den i romanen dagboksskrivande doktor Glas för med sig själv och som utgör en så integrerad del av själva intrigen.

Det finns förstås flera sätt att göra sådant här på film. Man kan ha en berättarröst som får utgöra huvudpersonens tankar verbaliserade för publiken, man kan försätta huvudpersonen i situationer som saknas i romanförlagan där hen tvingas fatta de moraliska besluten, man kan låta huvudpersonen diskutera spörsmålen med andra gestalter i filmen, och så vidare. I den här filmatiseringen görs det hela skickligt och på flera olika sätt, ett av dem – det sistnämnda – nämnt här. I filmen infogas den här inre kampen även i de drömmar som också finns i boken, men där är helt och hållet symboliska, så som drömmar för det mesta är.

Dessutom överraskade Georg Rydeberg. Han är inte en skådespelare som med lätthet drabbar mig med förtjusning när jag ser honom i en film – för teatralisk, för självmedveten för att kunna leva sig ut ur sig själv när han spelar en roll, för stor brist på något som kan kallas minspel – men förbluffande nog gör han en mycket bra doktor Glas. Det beror säkert till inte så liten del på Rune Carlstens regi, för Georg Rydeberg är ovanligt återhållsam och även om man fortfarande måste kalla hans skådespeleri uttryckslöst snarare än subtilt, så passar det till just doktor Glas. Som den ständigt utomstående betraktaren, som nästan aldrig deltar i några skeenden men som plötsligt ingriper på ett mycket omtumlande vis, är det ungefär så här i alla fall jag uppfattade hans personlighet när jag läste romanen. Någonstans har en ton slagit an hos Georg Rydeberg och han har förmått göra ett trovärdigt om än något endimensionellt och aningen livlöst – men det passar på sätt och vis alltså in – porträtt av doktor Glas.
I enstaka scener lånar doktor Glas av film noirs formspråk, vilket atmosfäriskt laddar tragedin ytterligare.

För även när doktor Glas har lyckats har han misslyckats.

Kör hårt,
Bellis

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)

april 14, 2016

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)
Svensk titel: Järnvägsbarnen
Med Clare Thomas, Jemima Rooper, Jack Blumenau, Jenny Agutter, Gregor Fisher, Richard Attenborough, Michael Kitchen, Valerie Minifie, Melanie Clark Pullen, Georgie Glen, Amanda Walker, Clive Russell, David Bamber, Jane Wood, Sophie Thompson, J J Feild, Velibor Topic, Geoffrey Beevers, Michael Gunn, Paul Trussell, Max Southworth, Lee Turnbull, Richard Lloyd

För ett drygt år sedan recenserade jag den klassiska ungdomsroman med samma titel av Edith Nesbit som ligger till grund för filmen The Railway Children. Då skrev jag bland annat så här:

”Det skulle faktiskt vara intressant att veta vad några barn egentligen tycker om The Railway Children, för att de skulle kunna identifiera sig med de sirapsdrypande godhetsmiraklen till ungar som är romanens huvudgestalter håller jag för osannolikt på gränsen till uteslutet. Till det kommer att intrigen inte är särskilt medryckande eller spännande, inte ens när de tre mirakelsyskonen Roberta, Peter, och Phyllis utför det ena storverket efter det andra, från att rädda hundratals människor undan döden i fruktansvärda olyckor till att se till så att landsförrädare i form av spioner åker i fängelse (kom ihåg att vi pratar om 11-, 12-åringar och en ungefär 16-åring här).”

Den här filmatiseringen av The Railway Children är i stora delar bra exempel på det meningslösa i att jämföra en filmatisering med dess litterära förlaga, för trots att stora delar av intrigen förstås bibehållits i filmen leder de inte till snyftdrypande sabotage förrän under andra halvan, medan den första halvan är en mycket välgjord, enastående och underbart (i alla fall för en hängiven anglofil) brittisk berättelse om en familj vid förra sekelskiftet i England som oförskyllt hamnar i svårigheter. Det är lika bra att jag ger upp och medger det med en gång – scenerierna, kläderna, människiors sätt att vara och bete sig, och inte minst den klockrent perfekta, brittiska engelskan får mig att kapitulera fullständigt. Jag älskar det. Och till det kommer att de tre barnen är förbluffande skickliga skådespelare, som väl porträtterar sina rollfigurer och gör det med levande och trovärdigt minspel, tonfall, och agerande. Man *tror* på de här barnen, något som var omöjligt när man läste boken.

Filmens andra halva lider av att behöva släpa på romanintrigens ok i mycket högre grad än den första, för det är då barnen börjar utföra det ena miraklet efter det andra (inte i övernaturlig bemärkelse, utan som outhärdligt klämkäcka hurtbullar som är världsförbättrare av en magnitud som skulle få Jesus att rodna av skam över sin egen otillräcklighet), men skådespeleriet och de enskilda scenerna i sig, om man som tittare i tanken befriar dem från från hurtbulleriet och sammanhanget, förblir lika imponerande.

The Railway Children är ett cineastiskt mästerverk med en väldig brist – en påtvingad Pollyanna-intrig som dryper av tårflodig sentimentalitet. Om man hade vågat frigöra sig mer från romanförlagans intrig och i stället låtit de här gestalterna, så utmärkt väl spelade av barnen, få friare spelrum som personer, utan dumintrigens fjättrar, skulle The Railway Children ha blivit en filmklassiker.

Nu får den nog nöja sig med att vara en på flera sätt halv film, där den ena halvan är alldeles strålande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

DR. JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)

november 3, 2015

JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Med John Barrymore, Brandon Hurst, Martha Mansfield, Charles Lane, Cecil Clovelly, Nita Naldi, Louis Wolheim, Alma Aiken, J. Malcolm Dunn, Julia Hurley, George Stevens, Edgard Varèse

Att jämföra en filmatisering med den litterära förlagan där sådan finns är något jag i princip aldrig ägnar mig åt, eftersom en berättelse i rörliga bilder är något helt annat, med helt andra förutsättningar, än en berättelse i text. Fast med det sagt är det inte ointressant att titta på både Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde och denna filmatisering, Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Robert Louis Stevensons berättelse har blivit en arketypisk, litterär ikon. Och det finner jag märkligt, i sken av att det är en omständligt och klumpigt berättad historia på redan under hans livstid arkaiskt ålderdomlig engelska, en berättelse med teatraliskt våldsamma överdrifter – inte minst blir romangestalt efter romangestalt med vilt flaxande armar och rullande ögon paniskt skräckslagen sida upp och sida ned – och ingen personkarateristik alls, en berättelse som gör en ansats att diskutera det intressanta moralfilosofiska spörsmålet kring allas vår inneboende, potentiella ondska men som på grund av det alltför knappa sidantalet inte lyckas föra diskussionen någonvart, och en berättelse som till råga på allt skymmer den för intrigen helt avgörande Mr. Hyde någonstans i bakgrunden, då och då apostroferad i enstaka meningar.

Vad Robert Louis Stevenson gör är strängt taget att i ett slags synopsis redogöra för en idé till en science fiction- och skräckberättelse, där en av läkaren och forskaren Dr. Jekyll framställd tinktur gör att man förvandlas både fysiskt och psykiskt och renodlar sin egen inneboende ondska, och beter sig därefter. En både suggestiv och intressant berättelse. Det är synd att Robert Louis Stevenson aldrig skrev den.

I mångt och mycket tas det igen av denna filmatisering, som för det första utökar persongalleriet (redan på den tiden var det nödvändigt med något slags romans i en Hollywoodproduktion, så filmteamet tillförde inte minst kvinnor till intrigen, inklusive en som Dr. Jekyll är förälskad i och en annan som Mr. Hyde plågar) och för det andra bygger på berättelsen. Normalt brukar litterära förlagors berättelser behöva reduceras när de filmatiseras, men här är det tvärtom. Stevensons magra skelettberättelse förvandlas med kött på benen till en mer fullödig historia, en förvandling som är inte helt olik den Dr. Jekyll genomgår när han blir Mr. Hyde.

I huvudsak är intrigen dock förlagan trogen, och det gäller även och föga oväntat med tanke på tillkomståret det teatraliska draget. Här rullas det med ögon och gapas med munnar och sprattlas och fäktas med armar och ben och hoppas och skuttas och krängs, men den estetiken är som bekant dominerande i tjugotalets stumfilmer och stammade förstås från att skådespelare dittills arbetat på teatern och varit tvungna att använda sig av bombastiskt överdrivna gester för att det skulle framgå även för dem som satt längst bak i publiken vad som pågick på scenen.

Så givet den skådespelarestetiken, som var ofrånkomlig ända tills geniet Louise Brooks dök upp på vita duken, är det bara att inte utan beundran konstatera att Dr. Jekyll and Mr. Hyde är en förtätad, suggestiv, och mycket mörk film, som väl förmedlar stämningen och själva andan i den berättelse den förtäljer. Det framstår i och för sig även här, precis som i den litterära förlagan, inte som särskilt klart vad det är som gör Mr. Hyde så ond, åtminstone inte förrän han begår intrigens bestialiska mord. Rent generellt är det svårare, i alla fall för en tittare av i dag, att inse vad som är så bottenlöst depraverat med att le om än liderligt mot kvinnor och umgås med dem på sjaskiga barer, men tiderna förändras ju.

Vilket inte innebär att tiderna har förändrats så mycket under de nu 95 år som gått sedan Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär att den inte fortfarande är en film man bör se, helt enkelt för att dess kvaliteter är avsevärda och dess gestaltning av en numera arketypisk berättelse är suggestiv och stundtals gripande, om än sällan särskilt skrämmande, i alla fall inte för dagens filmtittare.

Kör hårt,
Bellis

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)

augusti 15, 2015

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)
Svensk titel: Utflykt i det okända
Med Anne-Louise Lambert, Karen Robson, Margaret Nelson, Helen Morse, Rachel Roberts, Vivean Grey, Kirsty Child, Tony Llewellyn-Jones, Jacki Weaver, Frank Gunnell, Jane Vallis, Christine Schuler, Ingrid Mason, Jenny Lovell, Janet Murray, Vivienne Graves, Angela Bencini, Melinda Cardwell, Annabel Powrie, Amanda White, Lindy O’Connell, Verity Smith, Deborah Mullins, Sue Jamieson, Bernadette Bencini, Barbara Lloyd, Wyn Roberts, Kay Taylor, Garry McDonald, Martin Vaughan, John Fegan, Peter Collingwood, Olga Dickie, Dominic Guard, John Jarratt, Kevin Gebert, Faith Kleinig

Jag var besatt.

Ända sedan jag första gången som tonåring såg den ikoniska, australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock och fram till något av de första åren på 2000-talet, var jag – av och till, framförallt när jag sett om filmen, oklart hur många gånger – feberhett besatt av vad som egentligen hände under den utflykt en flickskola år 1900 gjorde till den märkliga klippformationen Hanging Rock utanför Melbourne i Australien. Liksom tiotusentals – hundratusentals? – andra människor trodde jag att berättelsen var sann, ett intryck som förstärktes av att den upplaga jag har av Joan Lindsays roman med samma titel, och på vilken filmen bygger, innehåller efterord och detaljerade appendix som påstår just det; att berättelsen är sann.

Det är den alltså inte. Men det säger en hel del om den väldiga suggestionskraften i både filmen och romanen att så många människor trott det, och att inte så få faktiskt givit sig av till Australien för att gå igenom gamla tidningslägg i syfte att leta rätt på de ursprungliga artiklarna om det olösta mysteriet. Artiklar som visat sig inte finnas. Enligt uppgift har långväga resenärer brutit samman när de fått veta att tidningsläggen sedan länge är genomgångna och att inte minsta spår av mysteriet vid Hanging Rock år 1900 – eller åren närmast före eller efter – har kunnat spåras. Jag förstår dem. Jag blev själv djupt nedslagen när jag fick veta att berättelsen inte är sann, för trots att jag är bergfast övertygad om den naturvetenskapliga världsbilden och därför inte tror på övernaturligheter, var just *detta* mysterium ett jag trodde bergfast på och förgäves sökte en förklaring till. Vad var det som *hände*…?!

När jag nu återigen sett om Picnic at Hanging Rock är jag lika besatt på nytt. Filmens suggestionskraft är hypnotisk, det är svårt att värja sig – det svindlande vackra landskapet i Australien, den laddade mystiken, den under ytan bultande, förbjudna sexualiteten i det viktorianska Storbritanniens kolonier (inte endast heterosexualitet), den ogripbara Miranda (är hon något utöver en vanlig men mycket vacker flicka?) och *återigen* den ständiga frågan, som aldrig lämnar en oavsett om berättelsen är sann eller inte… vad var det som hände?! *Vad*?!

Och det är möjligt – om det inte bara är ett PR-trick – att något faktiskt hände, men att det inte är känt. Kanske något som på många sätt skiljer sig från filmens och romanens intrig, men trots det gjorde ett så traumatiskt intryck att det kom att ligga till grund för romanen. För Anne-Louise Lambert, som spelade Miranda, hävdar att hon under en kort promenad en dag när hon hade paus i inspelningen träffade en gammal kvinna i skogen som när hon fick se henne blev halvt förryckt, grep tag i henne och frågade: ”Miranda, det är ju du! Var har du varit så länge?!” Man ska minnas att Anne-Louise Lambert var iförd kläder som såg ut att komma från år 1900, eftersom hon vid tillfället förstås var klädd för rollen.

Kvinnan visade sig vara Joan Lindsay. Författarinnan till romanen Picnic at Hanging Rock.

Senare har ytterligare en märklig omständighet – bevisligen – inträffat. Margaret Nelson, som spelar den plågade Sara i filmen, har varit spårlöst försvunnen i femton år – eller mer. Man vet inte exakt när hon försvann. Eller var.

Hennes försvinnande är ett mysterium än i denna dag.

Kör hårt,
Bellis