THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)

april 14, 2016

THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)
Svensk titel: Järnvägsbarnen
Med Clare Thomas, Jemima Rooper, Jack Blumenau, Jenny Agutter, Gregor Fisher, Richard Attenborough, Michael Kitchen, Valerie Minifie, Melanie Clark Pullen, Georgie Glen, Amanda Walker, Clive Russell, David Bamber, Jane Wood, Sophie Thompson, J J Feild, Velibor Topic, Geoffrey Beevers, Michael Gunn, Paul Trussell, Max Southworth, Lee Turnbull, Richard Lloyd

För ett drygt år sedan recenserade jag den klassiska ungdomsroman med samma titel av Edith Nesbit som ligger till grund för filmen The Railway Children. Då skrev jag bland annat så här:

”Det skulle faktiskt vara intressant att veta vad några barn egentligen tycker om The Railway Children, för att de skulle kunna identifiera sig med de sirapsdrypande godhetsmiraklen till ungar som är romanens huvudgestalter håller jag för osannolikt på gränsen till uteslutet. Till det kommer att intrigen inte är särskilt medryckande eller spännande, inte ens när de tre mirakelsyskonen Roberta, Peter, och Phyllis utför det ena storverket efter det andra, från att rädda hundratals människor undan döden i fruktansvärda olyckor till att se till så att landsförrädare i form av spioner åker i fängelse (kom ihåg att vi pratar om 11-, 12-åringar och en ungefär 16-åring här).”

Den här filmatiseringen av The Railway Children är i stora delar bra exempel på det meningslösa i att jämföra en filmatisering med dess litterära förlaga, för trots att stora delar av intrigen förstås bibehållits i filmen leder de inte till snyftdrypande sabotage förrän under andra halvan, medan den första halvan är en mycket välgjord, enastående och underbart (i alla fall för en hängiven anglofil) brittisk berättelse om en familj vid förra sekelskiftet i England som oförskyllt hamnar i svårigheter. Det är lika bra att jag ger upp och medger det med en gång – scenerierna, kläderna, människiors sätt att vara och bete sig, och inte minst den klockrent perfekta, brittiska engelskan får mig att kapitulera fullständigt. Jag älskar det. Och till det kommer att de tre barnen är förbluffande skickliga skådespelare, som väl porträtterar sina rollfigurer och gör det med levande och trovärdigt minspel, tonfall, och agerande. Man *tror* på de här barnen, något som var omöjligt när man läste boken.

Filmens andra halva lider av att behöva släpa på romanintrigens ok i mycket högre grad än den första, för det är då barnen börjar utföra det ena miraklet efter det andra (inte i övernaturlig bemärkelse, utan som outhärdligt klämkäcka hurtbullar som är världsförbättrare av en magnitud som skulle få Jesus att rodna av skam över sin egen otillräcklighet), men skådespeleriet och de enskilda scenerna i sig, om man som tittare i tanken befriar dem från från hurtbulleriet och sammanhanget, förblir lika imponerande.

The Railway Children är ett cineastiskt mästerverk med en väldig brist – en påtvingad Pollyanna-intrig som dryper av tårflodig sentimentalitet. Om man hade vågat frigöra sig mer från romanförlagans intrig och i stället låtit de här gestalterna, så utmärkt väl spelade av barnen, få friare spelrum som personer, utan dumintrigens fjättrar, skulle The Railway Children ha blivit en filmklassiker.

Nu får den nog nöja sig med att vara en på flera sätt halv film, där den ena halvan är alldeles strålande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

DR. JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)

november 3, 2015

JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Med John Barrymore, Brandon Hurst, Martha Mansfield, Charles Lane, Cecil Clovelly, Nita Naldi, Louis Wolheim, Alma Aiken, J. Malcolm Dunn, Julia Hurley, George Stevens, Edgard Varèse

Att jämföra en filmatisering med den litterära förlagan där sådan finns är något jag i princip aldrig ägnar mig åt, eftersom en berättelse i rörliga bilder är något helt annat, med helt andra förutsättningar, än en berättelse i text. Fast med det sagt är det inte ointressant att titta på både Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde och denna filmatisering, Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Robert Louis Stevensons berättelse har blivit en arketypisk, litterär ikon. Och det finner jag märkligt, i sken av att det är en omständligt och klumpigt berättad historia på redan under hans livstid arkaiskt ålderdomlig engelska, en berättelse med teatraliskt våldsamma överdrifter – inte minst blir romangestalt efter romangestalt med vilt flaxande armar och rullande ögon paniskt skräckslagen sida upp och sida ned – och ingen personkarateristik alls, en berättelse som gör en ansats att diskutera det intressanta moralfilosofiska spörsmålet kring allas vår inneboende, potentiella ondska men som på grund av det alltför knappa sidantalet inte lyckas föra diskussionen någonvart, och en berättelse som till råga på allt skymmer den för intrigen helt avgörande Mr. Hyde någonstans i bakgrunden, då och då apostroferad i enstaka meningar.

Vad Robert Louis Stevenson gör är strängt taget att i ett slags synopsis redogöra för en idé till en science fiction- och skräckberättelse, där en av läkaren och forskaren Dr. Jekyll framställd tinktur gör att man förvandlas både fysiskt och psykiskt och renodlar sin egen inneboende ondska, och beter sig därefter. En både suggestiv och intressant berättelse. Det är synd att Robert Louis Stevenson aldrig skrev den.

I mångt och mycket tas det igen av denna filmatisering, som för det första utökar persongalleriet (redan på den tiden var det nödvändigt med något slags romans i en Hollywoodproduktion, så filmteamet tillförde inte minst kvinnor till intrigen, inklusive en som Dr. Jekyll är förälskad i och en annan som Mr. Hyde plågar) och för det andra bygger på berättelsen. Normalt brukar litterära förlagors berättelser behöva reduceras när de filmatiseras, men här är det tvärtom. Stevensons magra skelettberättelse förvandlas med kött på benen till en mer fullödig historia, en förvandling som är inte helt olik den Dr. Jekyll genomgår när han blir Mr. Hyde.

I huvudsak är intrigen dock förlagan trogen, och det gäller även och föga oväntat med tanke på tillkomståret det teatraliska draget. Här rullas det med ögon och gapas med munnar och sprattlas och fäktas med armar och ben och hoppas och skuttas och krängs, men den estetiken är som bekant dominerande i tjugotalets stumfilmer och stammade förstås från att skådespelare dittills arbetat på teatern och varit tvungna att använda sig av bombastiskt överdrivna gester för att det skulle framgå även för dem som satt längst bak i publiken vad som pågick på scenen.

Så givet den skådespelarestetiken, som var ofrånkomlig ända tills geniet Louise Brooks dök upp på vita duken, är det bara att inte utan beundran konstatera att Dr. Jekyll and Mr. Hyde är en förtätad, suggestiv, och mycket mörk film, som väl förmedlar stämningen och själva andan i den berättelse den förtäljer. Det framstår i och för sig även här, precis som i den litterära förlagan, inte som särskilt klart vad det är som gör Mr. Hyde så ond, åtminstone inte förrän han begår intrigens bestialiska mord. Rent generellt är det svårare, i alla fall för en tittare av i dag, att inse vad som är så bottenlöst depraverat med att le om än liderligt mot kvinnor och umgås med dem på sjaskiga barer, men tiderna förändras ju.

Vilket inte innebär att tiderna har förändrats så mycket under de nu 95 år som gått sedan Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär att den inte fortfarande är en film man bör se, helt enkelt för att dess kvaliteter är avsevärda och dess gestaltning av en numera arketypisk berättelse är suggestiv och stundtals gripande, om än sällan särskilt skrämmande, i alla fall inte för dagens filmtittare.

Kör hårt,
Bellis

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)

augusti 15, 2015

PICNIC AT HANGING ROCK av Peter Weir (1975)
Svensk titel: Utflykt i det okända
Med Anne-Louise Lambert, Karen Robson, Margaret Nelson, Helen Morse, Rachel Roberts, Vivean Grey, Kirsty Child, Tony Llewellyn-Jones, Jacki Weaver, Frank Gunnell, Jane Vallis, Christine Schuler, Ingrid Mason, Jenny Lovell, Janet Murray, Vivienne Graves, Angela Bencini, Melinda Cardwell, Annabel Powrie, Amanda White, Lindy O’Connell, Verity Smith, Deborah Mullins, Sue Jamieson, Bernadette Bencini, Barbara Lloyd, Wyn Roberts, Kay Taylor, Garry McDonald, Martin Vaughan, John Fegan, Peter Collingwood, Olga Dickie, Dominic Guard, John Jarratt, Kevin Gebert, Faith Kleinig

Jag var besatt.

Ända sedan jag första gången som tonåring såg den ikoniska, australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock och fram till något av de första åren på 2000-talet, var jag – av och till, framförallt när jag sett om filmen, oklart hur många gånger – feberhett besatt av vad som egentligen hände under den utflykt en flickskola år 1900 gjorde till den märkliga klippformationen Hanging Rock utanför Melbourne i Australien. Liksom tiotusentals – hundratusentals? – andra människor trodde jag att berättelsen var sann, ett intryck som förstärktes av att den upplaga jag har av Joan Lindsays roman med samma titel, och på vilken filmen bygger, innehåller efterord och detaljerade appendix som påstår just det; att berättelsen är sann.

Det är den alltså inte. Men det säger en hel del om den väldiga suggestionskraften i både filmen och romanen att så många människor trott det, och att inte så få faktiskt givit sig av till Australien för att gå igenom gamla tidningslägg i syfte att leta rätt på de ursprungliga artiklarna om det olösta mysteriet. Artiklar som visat sig inte finnas. Enligt uppgift har långväga resenärer brutit samman när de fått veta att tidningsläggen sedan länge är genomgångna och att inte minsta spår av mysteriet vid Hanging Rock år 1900 – eller åren närmast före eller efter – har kunnat spåras. Jag förstår dem. Jag blev själv djupt nedslagen när jag fick veta att berättelsen inte är sann, för trots att jag är bergfast övertygad om den naturvetenskapliga världsbilden och därför inte tror på övernaturligheter, var just *detta* mysterium ett jag trodde bergfast på och förgäves sökte en förklaring till. Vad var det som *hände*…?!

När jag nu återigen sett om Picnic at Hanging Rock är jag lika besatt på nytt. Filmens suggestionskraft är hypnotisk, det är svårt att värja sig – det svindlande vackra landskapet i Australien, den laddade mystiken, den under ytan bultande, förbjudna sexualiteten i det viktorianska Storbritanniens kolonier (inte endast heterosexualitet), den ogripbara Miranda (är hon något utöver en vanlig men mycket vacker flicka?) och *återigen* den ständiga frågan, som aldrig lämnar en oavsett om berättelsen är sann eller inte… vad var det som hände?! *Vad*?!

Och det är möjligt – om det inte bara är ett PR-trick – att något faktiskt hände, men att det inte är känt. Kanske något som på många sätt skiljer sig från filmens och romanens intrig, men trots det gjorde ett så traumatiskt intryck att det kom att ligga till grund för romanen. För Anne-Louise Lambert, som spelade Miranda, hävdar att hon under en kort promenad en dag när hon hade paus i inspelningen träffade en gammal kvinna i skogen som när hon fick se henne blev halvt förryckt, grep tag i henne och frågade: ”Miranda, det är ju du! Var har du varit så länge?!” Man ska minnas att Anne-Louise Lambert var iförd kläder som såg ut att komma från år 1900, eftersom hon vid tillfället förstås var klädd för rollen.

Kvinnan visade sig vara Joan Lindsay. Författarinnan till romanen Picnic at Hanging Rock.

Senare har ytterligare en märklig omständighet – bevisligen – inträffat. Margaret Nelson, som spelar den plågade Sara i filmen, har varit spårlöst försvunnen i femton år – eller mer. Man vet inte exakt när hon försvann. Eller var.

Hennes försvinnande är ett mysterium än i denna dag.

Kör hårt,
Bellis

PREDESTINATION av Michael och Peter Spierig (2014)

mars 8, 2015

PREDESTINATION av Michael och Peter Spierig (2014)
Med Ethan Hawke, Sarah Snook, Christopher Kirby, Christopher Sommers, Kuni Hashimoto, Sara El-Yafi, Paul Moder, Grant Piro, Christopher Bunworth, Jamie Gleeson, Christina Tan, Dennis Coard, Milla Simmonds, Ruby Simmonds, Cate Wolfe, Tyler Coppin

Predestination är en science fiction-film som för ovanlighetens skull när det gäller science fiction-filmer – som annars primärt består av att Mr. Visual Special Effects exploderar över hela duken i två timmar i sträck innan filmen tvärt slutar, varför filmerna normalt föraktfullt kallas sci-fi av äkta science fiction-fans – utnyttjar genrens inneboende och närmast unika förmåga till tankeexperiment och spekulationer i verklighetens struktur, i det här fallet kring tidsresor. Fast möjligen är det inte märkligt att intrigen i Predestination visar på de svindlande paradoxer som nästan oundvikligen måste uppstå om vi kunde resa i tiden – vad händer till exempel om man reser tillbaka i tiden och träffar sig själv i yngre upplaga? – eftersom den bygger på en klassisk novell, All You Zombies, av en av historiens namnkunnigaste science fiction-författare, Robert A. Heinlein.

Jag ska vara lite näsvis nu och säga att jag inte är säker på att människor som inte är vana vid science fiction och dess temata – alltså, som inte läser science fiction – kan få det lite svårt att förstå filmens något invecklade, på tidsparadoxer byggda, intrig. Det kan därför vara en god idé att läsa Robert A. Heinleins novell innan man ser filmen, alternativt hänga med noggrant i intrigens olika kast, som trots några actionartade sekvenser inte alls rör sig på ”allting exploderar”-planet utan på ett helt annat och mycket mer svindlande och tankeväckande plan, på ett plan fyllt av vad som inom science fiction-världen brukar kallas sense of wonder (”en känsla av förundran”).

Fast om man för en stund bortser från den tidsparadoxfyllda intrigen, så är Predestination på även ett helt annat sätt, under den första timmen, ungefär, en imponerande film. När Sarah Snook dyker upp vid bardisken och börjar munhuggas med bartendern Ethan Hawke, för att så småningom berätta sitt livs märkliga historia för honom, är det så välspelat och ser så naturligt och avspänt äkta ut att man som tittare nästan känner det som om man sitter där vid bardisken, bredvid den märkligt androgyne unge mannen Sarah Snook. Jag har själv suttit där många gånger i den nästan tomma baren och småpratat med bartendern, och det är precis så här det går till. Och det är verkligen så att med en bra bartender kan man prata om vad som helst, inklusive sina livsproblem, eftersom hen träffar och pratar med mängder av människor varje dag i sitt yrke och vet var gränserna går och vet att hålla tyst om vad hen får höra. Och händer det några gånger med samma bartender, blir hen rätt snart en vän, om inte nära så i varje fall god. Sådant här är oftast det allra svåraste som finns att spela på film. Att studsa runt och skjuta vilt omkring sig så att allting exploderar hela tiden är busenkelt och inte värt minsta applåd och förresten är det inte ens skådespelarna som gör det, utan stuntmännen och stuntkvinnorna. Men att spela naturligt i situationer som väldigt många för att inte säga de flesta tittare själva känner väl till och därför kan, är autentiskt svårt att göra övertygande.

Sarah Snook och Ethan Hawke visar i Predestination upp sin enastående förmåga till den sortens skådespel – och samspel.

Kör hårt, Bellis

A CHRISTMAS CAROL av Clive Donner (1984)

januari 6, 2015

A CHRISTMAS CAROL av Clive Donner (1984)
Svensk titel: En julsaga
Med George C. Scott, David Warner, Frank Finlay, Angela Pleasence, Edward Woodward, Michael Carter, Susannah York, Anthony Walters, Roger Rees, Caroline Langrishe, Lucy Gutteridge, Nigel Davenport, Mark Strickson, Joanne Whalley, Timothy Bateson, Michael Gough, John Quarmby, Peter Woodthorpe, Liz Smith, John Sharp, Danny Davies, Derek Francis, Brian Pettifer, Catherine Hall, Pat Rose, Kieron Hughes, Sasha Wells, Orlando Wells, Nancy Dodds, Ian Giles

Kalle Anka på julafton? Förvisso, men varje julhelg bör man helst också ta del av A Christmas Carol, i någon version. Själv anser jag att denna kortroman av Charles Dickens är en av världshistoriens i särklass främsta berättelser och någon julberättelse som är mer av julberättelse existerar helt enkelt inte. I allt sitt fascinerande fantasteri är den samtidigt en jordnära berättelse om allt det som gör julen till en så rörande varm och vacker högtid, och den slår aldrig över i sliskig sentimentalitet, som Charles Dickens berättelser annars alltför ofta gör.

Självklart har jag läst den, både i original och i svensk översättning. Men jag söker nästan varje jul en ny version och har därför sett A Christmas Carol uppförd som teaterpjäs två gånger, hört den som radioteater flera gånger (bland annat de båda lysande versioner som Orson Welles gjorde med sin The Mercury Theater på trettiotalet) och hur många filmversioner jag sett vet jag inte längre. Hur många som finns vet jag inte heller. Jag undrar om någon med säkerhet komplett lista ens står att uppbringa.

Den här julhelgen blev det TV-filmversionen från 1984, med George C. Scott i huvudrollen som Ebenzer Scrooge. Och det är enastående lyckat. Ebenezer Scrooge är en gestalt som är alldeles för lätt att spela fullständigt tvådimensionellt – först som enbart vresigt sur och misantropisk, sedan som den gemytligaste och snällaste av gamla farbröder. Scott gör i stället Scrooge genom att inte vara enbart den vresige misantropen ens från början – hans inneboende mänsklighet lyser då och då igenom, om än svagt, genom subtilt skicklig skådespelarkonst – men även genom att ibland, fullt naturligt, falla tillbaka då och då under umgänget med julens andar, eftersom det är sådan han också och framförallt är och har varit så länge även om han gradvis under berättelsens gång veknar och blir mänskligare. Jag förundrades i scen efter scen av med vilken naturlighet George C. Scott spelar, ur den synvinkeln att han lyckas göra Scrooge alldeles trovärdig, vilket inte alltid är fallet när A Christmas Carol filmatiseras. För berättelsen i sig spelar det strängt taget mindre roll om Ebenezer Scrooge spelas sterotypt, eftersom A Christmas Carol inte är en djuplodande karaktärsstudie utan en berättelse om den välvilja och glädje julen innebär, men det skadar sannerligen inte med en skådespelare av George C. Scotts kaliber, som förlänar berättelsen en dimension den saknar även i Dickens original. Jag menar, George C. Scott är så bra att man finner honom alldeles trovärdig trots att han talar bred amerikanska i ett verk så urbrittiskt som en berättelse av Charles Dickens.

Produktionen är storslaget både realistisk och julsagoaktig, med miljöer och interiörer från 1800-talets London som känns väldigt mycket Charles Dickens och utomordentligt brittiska. Till det kommer att även de andra rollerna är välbesatta, kanske främst Bob Cratchits i form av David Warner. Möjligen tycker jag att Anthony Walters Tiny Tim ser lite för lungsiktigt dödssjuk ut med sitt likbleka ansikte och de svarta, dödskallehålsliknande ringarna runt ögonen, för som han dessutom har besynnerligt spetsiga små tänder väcker parveln nästan mer motvilja än medkänsla hos tittaren. Han kunde ha tonats ned något.

Fast det får bli en randanmärkning, för denna version av den främsta av julberättelser skänker tittaren den fröjd och glädje julen för med sig.

Kör hårt,
Bellis

STUDENTFESTEN av Simon Sandquist (2013)

oktober 25, 2014

STUDENTFESTEN av Simon Sandquist (2013)
Med Anastasios Soulis, Anna Åström, Henrik Lundström, Sofia Solis Sohlberg, Filip Berg, Kjell Bergqvist, Hedda Stiernstedt, Johannes Brost, Edvin Endre, Sofie Hamilton, Madeleine Martin, Björn Starrin, Daniel Abreu, Fred Anderson, Leonora Brandt, Anna Carlsson, Kurt Gustafsson, Thomas Hedengren

Man bör inte hyckla när man recenserar film. Fast jag kommer till det.

Det skulle vara lätt men orättvist att avfärda Studentfesten som en bagatell, orättvist därför att den inte eftersträvar att vara något annat än en och en halv timmes lättsam underhållning som förhoppningsvis bjuder på ett skratt då och då. Och det lyckas den med; Studentfesten är en slapstickartad komedi om några killar som får den chocktokiga idén att i en röd VW-buss inredd med soffor och stereoanläggning och fylld med sprit åka runt till en lång rad studentfester på extremt överklassiga Lidingö – fester de inte är bjudna till – och njuta av vin, unga kvinnor och sång.

Det enkla upplägget leder till förutsägbara komplikationer och de ofrånkomliga, ibland överdrivna slapsticksituationerna, där allt utom den bokstavliga pajkastningen finns med, men det är stundtals faktiskt mycket roligt. Jag kom på mig med att skratta högt. Där filmen brister är i stället i valet av två av huvudrollsinnhavarna, för Henrik Lundström övertygar bara som någon som låtsas vara en flottigt elegant (i sammanhanget) myglare, inte som en som verkligen är det, vilket var meningen, och Filip Berg övertygar inte alls som karismatisk kvinnotjusare. I den rollen skulle Anastasios Soulis ha gjort sig mycket bättre, men nu behövdes han ju till filmens stora, manliga huvudroll, som den innerst inne hjärtegode och rakryggade killen som är kär i den likaledes innerst inne hjärtegoda och rakryggade Anna Åström.

Och det är möjligen bland annat för att hon med sitt runda, söta ansikte ser så helyllig ut som Anna Åström fått just den rollen, för nu kommer vi till det där jag började med att säga. Att man inte ska hyckla när man recenserar film. Så det ska jag inte göra.

Jag är alltså partisk. Det är lika bra att medge det. För bland mina vänner har jag förmånen att få räkna Sofia Solis Sohlberg, som har en biroll som en av Anna Åströms båda närmaste väninnor i filmen. Så ok, jag är partisk. Nu har jag sagt det. Men med det sagt har jag svårt att tro att inte de flesta som ser Sofia Solis här hellre skulle ha sett henne i huvudrollen, för hennes spektrum som skådespelerska är mycket större och i stället för gulligt söt är hon farligt vacker. Det hade blivit en delvis annan film med henne i huvudrollen. En bättre film. Nu är den en slapstickartad och stundtals riktigt rolig komedi med en förutsägbar, smetigt gullig kärlekshistoria. Med Sofia Solis och en skopa av den fränt eleganta arrogans hon visade prov på som Frida i TV-serien Våra vänners liv skulle kärlekshistorien i stället ha blivit dubbelbottnat spännande, med en udd av farlighet.

Och det skulle knappast ha skadat filmen.

Kör hårt,
Bellis

DIVERGENT av Neil Burger (2014)

april 1, 2014

DIVERGENT av Neil Burger (2014)
Med Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger, Ryan Carr, Rotimi, Justine Wachsberger

Förhandspremiärvisad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När man hisnar inför ett väldigt anslag blir förväntningarna stora. Det gör man när science fiction är som bäst, både som litteratur och som film. Öppningssekvenserna i Divergent får en att hisna, för även om premissen ärligt talat är närmast arkaiskt gammal inom science fiction-genren – efter det förödande världskriget har en ny världsordning införts – presenteras det mäktigt i början av Divergent, i form av en ung kvinnas berättarröst och storslagna scenerier av ett sönderbombat men ändå bebott Chicago.

Därefter övergår Divergent till att bli science fiction av ett slag som man nog strängt taget i skriven form fann i sf-kioskmagasinen (flera av dem betydligt bättre än vad benämningen ger vid handen) under förra halvan av 1900-talet, med undantag av, förstås, att huvudperson och hjältinna är en ung kvinna (hon med berättarrösten). Det var sannerligen inte vanligt i äldre tiders sf-litteratur och det känns förstås befriande att man inte ens rycker till när så nu är fallet i en väldigt blockbusterfilm från Hollywood.

Fast därefter börjar vi mycket fort stöta på problem, tyvärr. Divergent skulle med den nya världsordning som presenteras i filmens inledande sekvenser ha kunnat bli en mycket intressant spekulation i ett framtida efter apokalypsen-samhälles nya ordning, men som så beklämmande ofta förut har man i stället på nytt plockat upp vad som måste vara en av världens mest slitna böcker: Hollywoods handbok för hur man tillverkar en science fiction-film. Och så har man läst regel 1A och regel 1B och regel 1C, och stannat där. Och gjort filmen.

Så den unga hjältinnan, i och för sig mycket väl spelad av begåvade Shailene Woodley, börjar omgående studsa och springa och hoppa och slå volter, och utföra de mest benknäckande stunts, alltsammans i syfte att tillsammans med killen hon förstås blir kär i välta omkull ondskingarnas revolution mot den rådande världsordningen.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

Såg ni vad jag skrev där?

Vi tar det en gång till.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

För alla som sett fler än tre science fiction-filmer från Hollywood där huvudpersonen studsar och springer och hoppar och slår volter, och utför de mest benknäckande sunts, alltsammans i syfte att bekämpa ondskingarna, förutsätter jag att den meningen framstår som oförskämt fnittrig.

Det är klart att alla på förhand vet hur det går.

Och det är ett stort problem när man pratar om ett verk inom en genre vars själva syfte är att vara spekulativt nyskapande, att bryta ny mark, att svänga ur gamla hjulspår.

Det är tur att Shailene Woodley inte bara är ett vackert ansikte, utan som nämnts en begåvad skådespelerska.

Jag ser fram emot att få se henne i en roll som gör hennes uppenbara begåvning rättvisa.

Kör hårt,
Bellis

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)

april 1, 2014

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)
Med Kristian Beddow, Ange Arabatzis, Alix Jackson, Antonia Vekic, Jim Koutsoukos

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När den ene regissören – den av dem man träffat – till en film är gemytligt sympatisk, är det inte alldeles lätt att säga vad man verkligen tycker om filmen när man skriver om den. I alla fall om man inte tycker om den. Men det måste man ju göra i alla fall.

The Awakening fungerar inte på något plan.

När jag såg den på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, inleddes den av Kostas Metaxas – australienare med grekiska rötter – och på visningen följde en frågestund med publiken. Under den senare avslöjade Kostas Metaxas vad jag hela tiden misstänkt; filmens märkliga estetik är bara påklistrad och fyller inget syfte.

Och som så många andra sådana innovationer genom historien, som den under sextiotalet barmhärtigt flyktiga trenden med split screen, är den här bara irriterande. Vad poängen med att dela upp bilden i smala, rektangulära fält vid scenbyte och låta de smala, rektangulära fälten fyllas med svart färg och glida fram och tillbaka – kort sagt, svarta ränder glider fram och tillbaka över duken från båda sidorna – är fullkomligt obegripligt, men Kostas Metaxas meddelade i och för sig vältaligt att det finns givna parametrar för den cinematiska konstens estetik och att det alltid är samma sak och att han och hans team medvetet ville göra något nytt.

Här är problemet: att göra något nytt bara för att det ska vara nytt, men utan att ha något annat syfte med det än att det ska vara nytt, är katastrofalt vilken konstform det än gäller. Nytt är inte definitionsmässigt bra; nytt är bara definitionsmässigt nytt.

Det vore även ”nytt” att i en roman för varje nytt stycke lägga tjocka, svarta band över de första tre eller fyra meningarna och därmed göra dem oläsliga, men den spännande frågan är väl om det skulle tjäna romanens syftet med romanen.

Men till det kommer i The Awakening en förbluffande besynnerlig intrig. Det känns väldigt mycket som om man presenterar det ena intrigelementet efter det andra, men inte låter något av dem utvecklas. Allt är endast presentationer av intrigtrådar, som man får en stark känsla av ska komma att utvecklas. Och, milda makter, visar det sig inte också att så är fallet?! För under frågestunden efter visningen fick vi av Kostas Metaxas veta att filmen i själva verket är pilotavsnittet till en tänkt TV-serie, men så som marknaden fungerar numera släpper man pilotavsnittet som biograffilm och hoppas sedan på att få göra TV-serien. Utan att vilja vara oförskämd, men om det är så marknaden fungerar så vågar jag påstå att det nog bara gäller i kvarteret i Australien där Kostas Metaxas bor, för såvitt jag vet har ingen annan i filmbranschen någonsin hört talas om den här besynnerliga lanseringsmodellen för en icke existerande TV-serie. Men under alla omständigheter blir resultatet en höggradigt besynnerlig film, som tvärt och mycket oväntat slutar precis när en hisnande intrigvändning just ägt rum och intrigen i och med den äntligen blivit både halvt begriplig och mycket intressant. Och det här är tyvärr bokstavligt talat sant – i precis det ögonblicket tvärslutar filmen. Och någon TV-serie har det alltså inte blivit.

Fast personligen är jag måttligt dyster över den saken. I alla fall om även TV-serien skulle ha framförts av skådespelarna i den här filmen. Det är alltid generande att se så tafatt skådespeleri att man för sitt inre öra hör precis vad regissören har sagt åt skådespelarna att göra och säga, något som de därefter gör till punkt och pricka men utan varje som helst förmåga att identifiera sig med – leva sig in i – den rollfigur som ska gestaltas. Det blir ett livlöst, tondövt, tonlöst framförfande av en regissörsinstruktion som inte känns som något annat än ett livlöst, tondövt, tonlöst framförande av en regissörsinstruktion, utan varje uns till egen förmåga att föra något till instruktionen. Maskinlikt är ett adjektiv som osökt dyker upp i huvudet. Eller möjligen ”första dagen på skådespelarskolan”.

Och allt detta är egentligen väldigt synd, för Kostas Metaxas är en väldigt gemytlig och trevlig människa. Man hade önskat honom ett bättre resultat. Eller kanske en större budget, så att han haft råd att anlita riktiga skådespelare.

Och ett team som varit professionellt nog att få honom att avhålla sig från den besynnerliga streckestetiken.

Kör hårt,
Bellis

ABDUCTED av Lucy Phillips och Glen Scantlebury (2013)

mars 31, 2014

ABDUCTED av Lucy Phillips and Glen Scantlebury (2013)
Med Joe Bohn, Vivan Dugré, Tessa Ferrer, Emily Graham-Handley, Doug Haley, Jelly Howie, Trevor Morgan, Aidan Park, Ross Thomas, May Turnure

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014, där den vann publikpris som mest kontroversiella film

Att någon enda människa i dag kan få för sig att göra en science fiction-film utan specialeffekter känns fräscht, även om det kan hända att det beror på att det är en lågbudgetproduktion. Att till och med våga använda ondskingar som är så billigt gjorda att de är förklädda i amerikanska militärens gasmasker modell första världskriget är förbluffande nog också på sitt sätt fräscht, eftersom det uttalat klargörs i filmen att så är fallet. Det görs inga försök att dölja faktum.

Fast fräschare ändå är kanske att göra en sf-film med flera olika tolkningsmöjligheter, även om jag tänker undvika att gå in på dem eftersom det skulle medföra att spoliera intrigen. Men när jag såg den här filmen på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival och den introducerades av den ena av regissörerna, Lucy Phillips, som efter filmen svarade på frågor, ställdes frågan vad slutet egentligen betyder, eftersom frågeställaren inte förstått det. Jag höjde genast rösten och sa åt Lucy Phillips att inte svara på frågan, eftersom hela poängen ju är att filmen är öppen för en rad olika tolkningar och att ingen därför bör ges. Hon tackade mig faktiskt.

Ur dessa synvinklar är alltså Abducted en rätt ovanlig science fiction-film. Så därför är det lite synd att den faller i några av de vanliga filmfällorna när det gäller den här sortens filmer, helt oavsett om de är science fiction eller inte.

För med den här sortens filmer menar jag nu primärt thrillers och/eller actionfilmer, och Abducted är lite av båda delarna. Kanske lite för mycket av actionfilm, för trots att stor desperation under svåra förhållanden utan tvivel kan orsaka möjligen till synes övermänskaliga fysiska insatser, känns det ändå inte trovärdigt att en ung man som mycket tydligt klargjort att han aldrig ens varit i slagsmål plötsligt förvandlas till en högeffektiv kommandosoldat som inte bara förmår hantera vapen med avsevärd kompetens utan röjer just stridsdugliga proffs – eller det trodde man, i alla fall – ur vägen i en fart av en var trettionde sekund. Varför behövs det? Varför kan inte rymningen i stället få ske på något annat smart sätt, exempelvis så som rymningar normalt brukar ske ur högsäkerhetsfängelser, alldeles i verkligheten? De fysiska påfrestningarna kan vara stora och imponerande trots det, om de nu är så nödvändiga.

Fast man måste kanske förlåta den biten som tyvärr ofrånkomlig i dagens filmkulturella klimat och ges man försonande omständigheter som begåvade unga skådespelare som så gott som hela tiden är mycket trovärdiga blir det i alla fall lättare att förlåta, i synnerhet om filmens unga huvudrollspar faktiskt kan ligga bredvid varandra i en säng och övertygande bete sig som om de älskar varandra och just idkat sexuellt umgänge, trots att de har förbluffande många klädesplagg på sig.

Förresten var det en tittare i publiken på Athens filmfestival som när jag fått Lucy Phillips att tacksam slippa berätta vad som är innebörden i filmens slut ställde följande kluriga fråga:

”Mrs. Phillips, om ni inte vore filmens manusförfattare och en av dess regissörer, hur skulle ni då ha tolkat dess intrig och tema?”

Skrattande kunde Lucy Phillips alltså inte låta bli att svara längre.

Men vilket svar hon gav publiken låter jag stanna inom biografens fyra väggar.

Kör hårt,
Bellis


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.