AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)
Med Christian Bale, Willem Dafoe, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Josh Lucas, Chloë Sevigny, Bill Sage

VISS SPOILERVARNING

Om den kitschiga American Psycho är ett filmporträtt av en seriemördande psykopat, vilket den kanske är, misslyckas den helt enkelt därför att den inte är otäck. Den saknar både emotionellt fokus och intrigfokus, och lyckas därför varken skrämma, tankeväcka eller ens underhålla med något slags spänning. Som tittare förblir man lika oberörd av både den ohyggligt illa spelade psykopaten som av dennes nästan lika tafatt spelade offer och frånvaron av intrig gör filmen till ett slags osammanhängande kavalkad av tablåer från överklassmiljöer varvade med blod och knivar.

Fast det kan hända att psykopaten inte mördar någon av alla de där människorna. Filmens brist på intrig och tema gör det svårt att avgöra. Tre omständigheter talar för att han i själva verket bara mördar i fantasin:

1) Psykopatens sekreterare hittar i psykopatens kalender alla morden i form av teckningar. Kan tänkas att han alltså bara dagdrömde.

2) En av de mördade männen visar sig i slutet av filmen ha ätit middag – två gånger – med psykopatens egen advokat. Flera veckor efter det att han blivit mördad.

3) Det är mycket svårt att på öppen gata skjuta inte bara en mängd civilister utan även de fyra poliser som utgör två utryckande radiobilpatruller utan att någon reagerar. Bland annat resten av poliskåren. Och de morden – om de begås – är knappast osynliga. I själva verket exploderar polisens radiobilar och börjar brinna, och sådant brukar synas. Ibland till och med på flera meters håll. Rent bortsett från att kringströdda döda poliser och civilister sällan är osynliga de heller. Och det därhän så förefaller det osannolikt att omgivningen inte uppfattade psykopatens tidigare dåd. Om de begicks, alltså.

Fast om den här tolkningen stämmer är filmen å andra sidan obegriplig. Exakt vilken är i så fall dess poäng?

Så den kanske är en komedi. Vem vet? Och i så fall lider den rätt mycket av att inte locka till skratt mer än högst någon enstaka gång, som i den pajasartade scen där psykopaten bloddrypande och spritt språngande naken jagar en prostituerad med motorsåg. Det här är rätt skojigt, faktiskt, eftersom hela scenen är inte bara så löjlig utan så klantigt spelad av Christian Bale att man har svårt att låta bli att le – alternativt drabbas av ställföreträdande skamkänslor över att den inte klipptes bort innan den ens togs. Det vill säga ur manus.

Några fler teorier om filmens intrig och syfte har jag svårt att åstadkomma, eftersom det här är en av de mest häpnadsväckande meningslösa filmer jag någonsin sett. En film av den sort som faktiskt gör en sömntung i huvudet, alldeles på riktigt.

Att porträttera psykopater på film är förstås i sig inte oväsentligt. Psykopati är en realitet, även om den seriemördande varianten lyckligtvis är sällsynt. Fast ändå – Anthony Hopkins är övertygande i filmerna om Hannibal Lecter, men då menar jag främst när han pratar med folk i stället för att slakta dem. Där kommer hans enastående skådespelartalanger till sin rätt. Filmerna i sig är försumbara med inte så sällan förbluffande enfaldig intrig, men framförallt scenerna där Lecter sitter inspärrad i en cell i den första han gjorde – Silence of the Lambs – utgör ett övertygande porträtt av en svårt psykopatisk och samtidigt extremt intelligent och bildad människa.

Och i Alfred Hitchcocks Psycho gör Anthony Perkins ett mycket övertygande och mycket skrämmande porträtt av ett annat slags, men likaledes seriemördande, psykopat. Som filmkonst står denna skyhögt över filmer som dem om Hannibal, men de många uppföljarna och framförallt refaken i färg bör undvikas.

Mycket oväntat är det emellertid den i vanliga fall begränsade skådespelaren Clint Eastwood som står för ett av de i mitt tycke allra bästa och mest skrämmande porträtt som finns av en psykopat på film, i sin lysande Unforgiven (rättvist belönad med en Oscar som bästa film). En starkt bidragande orsak till både trovärdigheten och den krypande ohyggligheten är frånvaron av blod och inälvor. Unforgiven är den enda film som givit mig feberheta mardrömmar i vuxen ålder.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

2 svar to “AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)”

  1. Markus Says:

    Jag skulle kalla filmen ‘American Schizo’, för det är egentligen ingen psykopat det handlar om utan en psykotisk själ med starka vanföreställningar (jmf. med Rodja i Brott & Straff när han blir febersjuk).

    Just upplägget att man tror att allt är en slags intrig för att i slutet inse att det bara är sjuka fantasier är lite som känslan efter att ha sett på filmen Sliver med Sharon Stone. Det väver vidare i huvudet… Fanns det någon sanning överhuvudtaget och vari ligger i så fall den?

  2. moviehead Says:

    Ah, ok. Du bekräftar min hypotes om filmen. Fast jag måste ju medge att jag oavsett vad inte förstår poängen med den och givet att grusligheterna bara är fantasier tycker jag att det vältras för mycket i dem. I vilket syfte, liksom?

    Det finns andra filmer som laborerar med vad som är sanning och inte, bland dem den lysande Rashomon – demonernas port av Akira Kurosawa och i det här sammanhanget ännu relevantare och mycket lyckade Swimming Pool av Francois Ozon.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: