THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

9 svar to “THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)”

  1. Nicklas Says:

    Nejdu. Kanske om man med serietidning menar superhjältetjafs så kan du ha en poäng — även om jag personligen inte gillar Burtons Batman, främst för att han inte är en tillräckligt bra regissör som behövs för att tygla Jack och för att den känns för mjäkig trots det som finns i manuset — men det har faktiskt gjorts en hel del riktigt bra filmer med serietidning som grund.

    Ghost World, A History of Violence, Persepolis, American Splendor, Josie and the Pussycats osv. Borde finnas en del japanska och franska filmer som bygger på serietidningar också som är bra.

  2. moviehead Says:

    Du har helt rätt, föstås, och jag uttryckte mig slarvigt. Som framgår av recensionen av Bad Santa här på Kinematografi anser jag Ghost World vara en av det här decenniets hittills två bästa filmer, väl medveten om att den bygger på en serietidningsserie.

    Vad jag menade var mycket riktigt superhjälteserier, som The Amazing Spider Man, Batman, Iron Man, The Avengers, m. fl. De blir i princip aldrig bra filmer, de blir gång på gång samma film. Fast med lite olika färger på superhjältarnas trikåer, och det är väl den omväxling man får nöja sig med.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. J-h:n Says:

    Problem med Dark Night? Jaja, jojo, visst, överskattad rulle, men.

    Heath Ledger.

    Resten av filmen kan nästan lämnas därhän.

  4. moviehead Says:

    Jag börjar alltmer känna mig som en egen monarki alldeles för mig själv, för jag förefaller utgöra en minoritet bestående av en person. Jag tycker inte att Heath Ledger var begåvad. Jag tycker att han var en kass skådespelare. Jag tycker inte att han var bra i Brokeback Mountain, jag tycker inte att han var bra i The Dark Knight.

    I någon mån kan det ha berott på rollerna. I Brokeback Mountain var han den osäkrare av de två, den som inte tog initiativ på samma sätt. Och blev därför den blekare gestalten. Fast mitt bestående intryck av hans insats är att den var färglös, mumlande och att han inte gjorde särskilt mycket förutom att lufsa runt och vara osäkert butter. Ungefär.

    Och i The Dark Knight har han förstås en endimensionell roll och skrattar sinnessjukt förtjust åt sin egen ondska hela tiden och är dessutom nedkletad med ett decimetertjockt lager spackel i hela ansiktet, så den rollen ger helt enkelt inte särskilt mycket spelutrymme.

    Fast hur som helst, någon av de stora skådespelarna var han ju inte. Jämför med andra som slog igenom i samma unga år – Dustin Hoffman, Paul Newman, James Dean, Marlon Brando – så blir det uppenbart. Anser jag, i alla fall.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. J-h:n Says:

    Jag har väl aldrig varit så imponerad av Heath förut, men i Dark Knight, oj… Tycker du verkligen att rollen inte ger särskilt mycket spelutrymme? För att han är hårt sminkad? Allvarligt? Jag tycker han skapar en fruktansvärt obehaglig figur med mästerlig behärskning av små medel, gester och kroppsspråk och röstläge och så. Din beskrivning ovan tycker jag passar mycket bättre in på Jack Nicholsons rolltolkning.

  6. moviehead Says:

    Jag förmodar att sådant här alltid beror på vad man jämför med. Här på Kinematografi finns i två olika recensioner beskrivningar av skådespelarinsatser där ofantligt mycket sägs med otroligt subtila medel, och utan att röstläge ens behövs eftersom repliker inte behövs. Det är dels i recensionen av Young Adam, dels i recensionen av The Reader. Och inte för att vara oförskämd utan bara uppriktig, i jämförelse med Tilda Swinton och Kate Winslet framstår Heath Ledger i The Dark Knight som ett stånkande, ångdrivet tröskverk som har gått sönder och därför vevar på med samma monomana dunkande i outhärdliga två och en halv timme. Hm. Faktiskt.

    Kör hårt,
    Bellis

  7. moviehead Says:

    Det här tycker jag är intressant.

    Som jag säger i ”Om böcker som är bättre än filmer” – en av sidorna i högerkant på Kinematografi, under presentationen av mig – anser jag en film och dess förlaga vara två olika, fristående konstverk.

    Och naturligtvis har du rätt i att grällare färger gäller i serietidningsfilm än i annan film (även när en annan film bygger på litterär förlaga, som både Young Adam och The Reader gör), men att sådana filmatiseringar är grällare och fylls med ka-boom-explosioner och boom bang-explosioner är strängt taget bara en – vid det här laget beklämmande väl inövad – konvention.

    När Peter Jackson tillverkade film av ”Lord of the Rings” och åstadkom en produktion vars specialeffekter var så dyra att man i slutändan inte hade råd med de tilltänkta, autentiska skådespelarna (Sean Connery skulle ha varit Gandalf, till exempel) och vi fick en film med endimensionella datoranimeringar av tusentals orcher och väldiga borgar, och en Galadriel – eller var det Eowyn? – med vippande åsneöron och en Sauron som skred fram över slätten iförd tusentals enorma dasslock, slogs jag av tanken att det hade varit en välgärning om Orson Welles tagit sig an det här verket och tillverkat en film med sin sedvanligt minimala budget och därför hittat lösningar som inte krävde några avancerade (ens för hans tid) specialeffekter. För det hade blivit en film, inte ett cirkusfyrverkeri.

    Och någonstans kan jag känna samma sak vad gäller Batman, som jag ändå anser är en av historiens intressantaste och, i sina bästa stunder, mest komplexa serietidningsgestalter (läs: Frank Miller). Det skulle gå att göra en suggestiv, fascinerande, gärna svartvit film noir av Batman, med samma medel som användes i de klassiska noirfilmerna från 40-talet och som så suveränt mästerligt återupplivades av bröderna Coen i ”The Man Who Wasn’t There” häromåret.

    Och i själva verket var det här ett projekt som just Orson Welles kom förhållandevis långt med under 40-talet, dock aldrig så långt som till inspelning av en enda scen.

    Kan du föreställa dig Batman filmatiserad på 40-talet, som en noirfilm av Orson Welles?

    Och varför kan man inte – dock tyvärr minus Orson Welles – göra en suggestiv Batman av det slaget i dag, i stället för de färgsprakande, ytliga, manusbefriade cirkusföreställningarna?

    Kör hårt,
    Bellis

  8. J-h:n Says:

    Det beror på vad man jämför med. Förstås. Nu snackar vi serietidningsfilm, och då är det litet grällare färger som gäller. Det hör liksom till förutsättningarna.

  9. J-h:n Says:

    Det vore väldigt spännande om någon gjorde en sådan film! Fast det kommer ju aldrig att hända, tråkigt nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: