THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)

THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Steve McQueen, Faye Dunaway, Paul Burke, Jack Weston, Biff McGuire, Addison Powell, Astrid Heeren, Gordon Pinsent, Yaphet Kotto, Sidney Armus, Peg Shirley, Patrick Horgan, Carol Corbett, Tom Rosqui, Richard Bull

Jag minns fortfarande att min gode vän John-Henri gillade den och att jag avskydde den. Nu, när jag sett om den för första gången sedan jag var 15 år, ger jag John-Henri rätt. Det fanns uppenbarligen sådant som helt förbigick mig då. Inte så konstigt, kanske.

Fast det finns andra bidragande orsaker. En av dem är tidsandan; det här är så fullständigt uppenbart en film från ett för alltid svunnet sextiotal, både i estetik och stämningslägen. Jag förmodar att den naturligaste, omedelbara associationen till sextiotalet är hippies och Summer of Love och psykedelia, men det är inte alls det jag menar här. Det här är i stället det oskuldsfullt glamorösa sextiotal där allt går i pastell och där de alltid kör längs franska kusten i en sportbil på väldigt långt avstånd från kameran, till en låt som går i moll. The Thomas Crown Affair är inte en fransk utan en amerikansk produktion, men den ligger inte långt ifrån det här stämningsläget – genomsyrat av svårgripbar nostalgi för oss som nästan, nästan var med. Vi var på tok för små för att uppleva själva romansen, men vi åkte i bilen längs det pastellfärgade Frankrikes kuster. På 60-talet. Och egentligen är det nog technicolor och inte pastellfärg, men effekten blir ungefär densamma. (Och den här filmen utspelas i USA.)

The Thomas Crown Affair är även i övrig estetik, som i det faktum att delar av filmen inte bara är split screen utan multisplit screen (det vill säga, flera bilder av olika format projiceras samtidigt på duken och intrigen fortgår längs flera parallella spår, ett spår i varje bildruta), väldigt mycket 60-tal. Jag gillar det. Jag faller direkt för det. Inte för split screen eller för den delen multisplit screen i sig, som jag aldrig gillat, utan för just estetiken i den här filmen, där den – estetiken – passar så väl.

Men effekten den estetiken får på mig och, kan jag tänka mig, andra i min ålder är förstås inte en avsiktlig kvalitet från filmmakarnas sida; de gjorde naturligtvis inte filmen för sentida tittare som skulle se den med ett stänk av nostalgi, utan för sin samtid.

Fast den fungerar så också. Som den film de gjorde, utan nostalgielementet. Den fungerar utmärkt, till och med. Det här är en fascinerande intrig, det här är en psykologisk duell på allt högre och allt mer cynisk nivå mellan två oerhört slipade, begåvade människor, som båda njuter av det psykologiska spelet och är fullständigt ointresserade av de moraliska aspekterna på det som hänt och det som kan komma att hända. De är narcissistiskt självupptagna, båda två, och passar därför paradoxalt nog väldigt väl ihop trots att de är varandras motståndare, och de gestaltas utmärkt av Steve McQueen (som gör en av sina stora roller) och Faye Dunaway (likaledes). Mot en fond av storskalig, hänsynslös brottslighet och en väldig gråzon mellan lagligt och olagligt utspelar sig deras duell, och naturligtvis kan de inte låta bli att oemotståndligt dras till varandra – den erotiska och känslomässiga spänningen stegras gradvis och skickligt och ofrånkomligt, och de kan inte undgå att (trots att den ömsesidiga förförelsen redan är planerad av båda parter, men av helt andra skäl) bli förälskade i varandra, eftersom de är varandras spegelbilder.

Det här är skickligt gjort. Till och med mycket skickligt gjort. Och alltsammans invävt i en hårdkokt thrillerintrig som i sig räcker för att hålla intresset för filmen uppe rakt igenom, även för de tittare som inte intresserar sig för den elegant subtila, psykologiska duellen – eller kanske inte ens fokuserar på den. Det här är nästan två filmer – eller tre om man räknar med sextiotalsnostalgin i pastell – och sammansmälta blir de en utmärkt film.

Nyckelscenen där Steve McQueen och Faye Dunaway träffas för första gången är med sin blixtrande, dubbeltydiga dialog hela filmen koncentrerad i bara några få minuter; både temat och intrigen fokuseras här i ett nålstyng. Det de säger kan och bör uppfattas på två helt olika plan, båda ytterst relevanta för filmen – det ena planet är thrillerintrigen, det andra är den psykologiska, erotiskt laddade duellen med sin inbyggda, ömsesidiga förförelse. Raffinerat.

Slutet förebådas och är obönhörligt, i synnerhet givet de båda gestalternas personligheter. Det är inte ofta en films intrig är så hårt och övertygande sammantvinnad med rollfigurernas psykiska egenskaper och här är det imponerande välgjort.

Det Oscarvinnande ledmotivet, ”The Windmills of Your Mind”, är så träffsäkert sextiotalsmollton och med sin text så väl integrerat med filmen att man påminns om hur motsatsen är fallet med en annan stor sextiotalsfilm, The Graduate – som också är ett filmiskt mästerverk men där Simon & Garfunkels låtar ärligt talat känns mycket påklistrade och malplacerade. ”The Windmills of Your Mind” passar perfekt i The Thomas Crown Affair.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)”

  1. John-Henri Holmberg Says:

    Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien. Vilket i sin tur gav mig en god ursäkt att se om originalet tillsammans med honom. Jag kan glädja Sheriffen med att den kanske inte funkade på honom när han var 15, men att Daniel faktiskt blev riktigt förtjust i den vid 14. Men visst är filmen nästan osannolikt hårt rotad i 1960-talets estetik. (När det gäller ”Windmills of Your Mind” håller jag förstås med. Fast jag är bara delvis enig när det gäller Simon & Garfunkels låtar i ”The Graduate”; den som Simon från början skrev till filmen, ”Mrs Robinson”, tycker jag funkar; felet är väl att man av någon svårbegriplig anledning sedan fick för sig att fylla resten av ljudbandet med ovidkommande och, som du säger, rätt malplacerade andra låtar av Poul Simon. Vilket man borde ha låtit bli.)

  2. moviehead Says:

    Min omedelbara reaktion är att Daniel uppenbarligen, trots föräldrar som inte arbetar inom filmbranschen annat än som i ett fall cineast och filmboksförfattare, har fått förmånen att växa upp med celluloid som en integrerad del av kostcirkeln. Liksom jag gjorde, rimligen i ännu större utsträckning, vilket dock inte medförde att jag som ett år äldre bättre förstod mig på The Thomas Crown Affair än vad han gjorde. Bara att gratulera, och jag hoppas att han även får möjlighet att se andra stora filmer, som Chinatown, Gilda, The Third Man, The Remains of the Day, Annie Hall, Odyssevs blick, Ghost World, The Big Heat, Pandora’s Box, och så vidare, och så vidare, och så vidare.

    Annars får jag väl hålla med om att just den specialskrivna ”Mrs. Robinson” (Anne Bancrofts lysande huvudrollsprestation, för er som skrämmande nog inte sett filmen) passar in i både intrig och tema i The Graduate, men att just det här massiva upplägget med Simon & Garfunkels i och för sig lysande låtar var helt malplacerat i filmen. Det där har irriterat mig, för The Graduate är en av mina stora favoritfilmer, med – i mitt tycke – soundtracket som enda irritationsmoment. Det känns alltid beklämmande när en begåvad ensemble tillverkar ett i princip fullödigt konstverk, men ändå sätter en fläck på det ur någon synvinkel.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. John-Henri Says:

    Du kan känna dig rätt lugn vad Daniel beträffar. De senaste veckorna har han bland andra filmer sett Casablanca, Patton, Queen Christina med Garbo, Flags of Our Fathers och Letters from Iwo Jima… och på tur står faktiskt, lustigt nog, just The Third Man, eftersom han tack och lov alldeles självmant sagt att han inte har något alls emot att se fler svartvita filmer.

    Själv blev jag till min stora förvåning rätt positivt överraskad av filmatiseringen av Stephen Kings Hearts in Atlantis, som jag tidigare undvikit men råkade trilla in i öppningsscenen på vid kanalbläddring. Givet att vad man filmat bara är den bokens första och längsta berättelse, och att det alltså inte är Kings komplexa episodroman som filmats utan bara en enda episod, är det faktiskt hederligt gjort, med utmärkt rollbesättning och stark närvarokänsla: en riktigt lyckad vuxenritsfilm, om än enligt min uppfattning en bra bit från den i vad jag fortfarande ser som den hittills bästa King-filmatiseringen, Rob Reiners Stand By Me. (På god andraplats ligger Kubricks The Shining, även om King själv avskyr den.)

  4. moviehead Says:

    Stanley Kubricks The Shining tyckte jag var enastående när den kom och det fortsatte jag att tycka varje gång jag såg om den ända fram till 1999, då den helt plötsligt framstod som kitschigt camp. Jack rullar med ögonen och är rufsig i håret och vrålar och klampar omkring och spelar över och är rent allmänt The Madman, nu igen, och även ur många andra aspekter har filmen inte åldrats särskilt väl. Eller så har jag åldrats förbi den, eller något. För jag gillar den inte längre. Den är kitschig. Det finns undantag, det finns utmärkta scener (den där Scatman Crothers visar Jack med familj runt på hotellet, barscenen med efterföljande suggestiva diskussion med kyparen (även om Jack spärrar upp ögonen för mycket)), men i helhet – nej.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: