THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Pierce Brosnan, Rene Russo, Faye Dunaway, Dennis Leary, Ben Gazzara, Frankie Faison, Fritz Weaver, Charles Keating, Mark Margolis, Michael Lombard, Bill Ambrozy, Michael Bahr, Joe H. Lamb, James Saito

Det här var inte meningen. Men dem av er som har läst min gode vän John-Henris kommentar till min recension av originalet förstår säkert varför jag inte kan låta bli att citera honom och dessutom uppskattar att han använder mitt begrepp refake. Nota bene att min recension skrevs innan jag fick John-Henris kommentar. Här är John-Henri:

”Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien.”

/John-Henri menar Rene Russo, inte Catherine Banning. Den senare är rollfiguren i filmen./

Och här är min recension:

Den här filmen är en refake, i ordets bästa bemärkelse.

Det känns besynnerligt att den har gjorts och det är obegripligt varför. Jag har generellt mycket svårt att förstå poängen med nyinspelningar av filmer, i synnerhet om originalfilmen allmänt och av goda skäl betraktas som ett mästerverk. Det är förstås samtidigt, lite paradoxalt, skälet till att nyinspelningen görs – originalet var ett säkert kort och man förmodar att även nyinspelningen ska bli det. Kommersiellt blir den ofta det, men den konstnärliga fullträffen är sällsyntare.

Man kan undra hur det skulle uppfattas om samma sak skedde inom exempelvis litteratur eller för den delen målad konst. Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där. Eller om någon konstnär målade en ny version av Rembrandt van Rijns Nattvakten eller för den delen något av självporträtten eller av Pablo Picassos Guernica. Och så vidare. Fast inom musiken är det ju vanligt med nya versioner av låtar, covers – som dock i bästa fall tillför originalet något eller till och med skänker en helt ny infallsvinkel. Vilket ju rimligen borde gå att göra vad gäller film också, men mycket sällan görs.

Den här nyversionen av The Thomas Crown Affair faller redan i och med inledningsscenen, som Faye Dunaway tyvärr lånat sig till i en cameoroll. Thomas Crown sitter och pratar med sin psykolog. Att en så narcissistisk personlighet som Thomas Crown skulle ha en psykolog är fullständigt out of character. Det finns ingen möjlighet att han skulle ifrågasätta sina egna gärningar, att han skulle tvivla på sig själv, och det gör att han saknar trovärdighet som rollgestalt i filmen.

Men även i övrigt är den här bleka kopian av originalet bara besynnerlig, för den tillför absolut ingenting. Intrigen är i stort sett densamma, med onödiga detaljer tillagda och väsentliga borttagna, och den är därför betydligt svagare – den gestaltar temat väldigt mycket sämre än originalet. Den är inte heller spelad med samma intensitet – Pierce Brosnan är en ytligare variant av Thomas Crown (han påminner i själva verket om sin egen variant av James Bond) och Rene Russo förmår inte matcha Faye Dunaways Catherine Banning, även om hon är mer övertygande än Pierce Brosnan.

Dessutom finns här ett omotiverat lyckligt slut, som givet de här båda människornas personligheter fullständigt välter hela den föreågende intrigen.

Någonstans måste man motvilligt imponeras av producenterna och filmteamet bakom den här produktionen, för det är inte ofta man ser sådan ofantlig brist på insikt i det verk man skapar. Man förundras över att ingen trampade på bromspedalen, redan på ett tidigt stadium men avgjort under senare stadier, som under inspelningens gång. Såg de inte vad de höll på med? Såg de inte att filmen flaxade med vingarna och aldrig lyckades lyfta, eftersom den är en ovanligt fet och klumpig kalkon?

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)”

  1. Thette Says:

    Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där.

    Det händer om inte hela tiden, så i alla fall ganska ofta (med varierande resultat). Stolthet och fördom blir utsatt ganska ofta. Pride and Prejudice and Zombies och Bridget Jones dagbok är olika exempel.

    Av någon anledning verkar många författare vilja skriva en känd berättelse i nutid, framtid eller från en annan synvinkel.

  2. moviehead Says:

    Fast det är faktiskt något annat.

    Att ett tema återkommer i olika berättelser och behandlas ur olika synvinklar är varken märkligt eller något att beklaga – i själva verket kan man med visst fog säga att det är en stor del av berättandets syfte, att belysa temata ur olika synvinklar, utifrån olika tiders och upphovsmäns och samhällens uppfattningar och värderingar, och så vidare.

    En refake, däremot, är en konkret upprepning av samma intrig och samma rollgestalter och samma tema och samma allting, helt i onödan – eftersom originalet redan finns.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: