THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)

THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)
Med Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, Mark Margolis, Todd Barry, Wass Stevens

SPOILERVARNING

Mickey Rourke boxades. Sedan blev han filmskådespelare. Och filmstjärna. Sedan började han boxas igen. Och nu gör han comeback som filmskådespelare. Och eftersom alla gillar en comeback kid har han gjort succé. Och blivit filmstjärna igen. I alla fall bland kollegorna i Hollywood. De till och med Oscarsnominerade honom. Men inte bara på grund av att han gör comeback. Han gör det faktiskt ganska bra också.

The Wrestler är som valfri Rockyfilm om Rockyfilmerna vore bra filmer. Jag har visserligen uttalat mig ganska positivt om den senaste, Rocky Balboa, här på Kinematografi och det står jag för – men den är, som jag också säger, ofullgången och jag ställde den i sken av tidigare Rockyfilmer. The Wrestler är Rocky på riktigt. Mycket mer på riktigt än någon Rockyfilm. Fast det handlar om den besynnerliga form av i stora stycken helt fejkad ”brottning” eller vad man ska kalla det som i USA kallas wrestling.

The Wrestler visar – liksom The Harder They Fall av Mark Robson från 1956 – upp den hänsynslösa värld som omger tuffa kampsporter som boxning och brottning, särskilt på de lägre nivåer där utövarna ständigt luras på stora summor pengar samtidigt som de ser till att få sig själva sönderslagna och skadade för livet. Men den är också ett porträtt av en människa för vilken det har gått mycket snett i livet, om än porträttet målas med banala, inom filmen så slitna penseldrag att de börjat tappa all färg – den försummade dottern som inte vill veta av honom, strippan/horan med hjärta av guld som blir kär i honom men som han i slutändan inte förmår älska tillbaka, drogmissbruk, och så vidare. Med andra ord, rena hagelstormen av klichéer.

Och det är synd.

För Mickey Rourke gör en i stora stycken berömvärd insats. Han har blivit ganska gammal och sliten, och det passar rollen perfekt. Han är dessutom en i alla fall kompetent (i några filmer från åttiotalet skicklig) skådespelare och här gör han en rolltolkning som förtjänar den uppskattning den fått, till och med Oscarsnomineringen. Han verkar också ha besökt en och annan bar sedan sist, för lustigt nog spelar han Charles Bukowski mycket bättre här än han gjorde i sin bisarra rollprestation i Barfly – så som han uppträder på strippklubbar och barer här är han trovärdig, så här skulle Charles Bukowski också ha kunnat bete sig. Och det känns ju nästan lite overkligt, att han trots allt kan. I alla fall numera.

Det som inte gör The Wrestler till en dussinfilm i genren är den massiva sorg och olycka som vilar över den, ända till slutet. Det här är inte en hjältesaga, det här är en berättelse om en vinddriven människospillra. Den skulle ha varit autentiskt gripande utan klichéerna. Stundtals är den gripande ändå. Dansen med dottern i den gamla öde byggnaden på det nedlagda nöjesfältet är fingertoppskänsligt rörande.

Men en stor film är den inte. Den är främst en mycket bra men inte enastående skådespelarinsats av Mickey Rourke. Och The Wrestler har gjorts förut. Många gånger.

Och bättre än i dag var den faktiskt 1956.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

3 svar to “THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)”

  1. J-h:n Says:

    För mig kommer Mickey Rourke alltid att vara Motorcycle Boy i Rumble Fish, en av mitt livs största filmupplevelser – jag såg den två gånger den enda helg den gick på bio i Örnsköldsvik. I dag skulle jag förmodligen finna den outhärdligt pretentiös, men än sen? Ingen har någonsin varit coolare än Motorcycle Boy. James Dean kan slänga sig i väggen. Sen spelar det ingen roll hur mycket skit Mickey Rourke gjort sedan dess. Barfly var skrattretande, Angel Heart började lovande men ballade ur totalt, 9 1/2 vecka – say no more. Sin City hade jag ingen lust att se.

    Kanske är det dags att ge Mickey Rourke en ny chans?

  2. moviehead Says:

    Rumble Fish tror jag mycket riktigt att du inte skulle uppskatta på samma sätt i dag. Jag såg den i, som jag förstår av att du såg den i Örnsköldsvik, mer vuxen ålder än du och var mycket måttligt imponerad. Inte alls, faktiskt. Och dessutom hade jag hunnit tröttna på pratet om akvariefiskarna i färg redan innan jag såg den, för av någon anledning pratades det storligen och ständligen om just dem.

    Och att inte se Sin City var ett klokt beslut. Grusligt spektakel.

    En ny chans tror jag avgjort att man bör ge Mickey Rourke, vilket nog framgår av min recension ovan. Den stora behållningen med The Wrestler är just hans insats och blir han nu åter varm i kläderna – vilket han lär kunna bli, eftersom det inte lär saknas rollerbjudanden efter Oscarsnomineringen – tror jag att han i likhet med Sean Penn i medelåldern kan bli en förträfflig skådespelare (om än inte lika lysande som just Sean Penn, kanske). Det där irriterande flinet verkar han ha gjort sig av med, och det använde han ju ständligen och stundligen nästan oavsett vad han spelade tidigare.

    Fast jag håller inte med dig om Angel Heart. Den filmen gillar jag faktiskt. Dels är scenografin fullkomligt vidunderlig (tänk regnet när han först älskar med och sedan våldtar Lisa Bonet i det sjaskiga hotellrummet, tänk hissen i slutet när han är på väg ned i helvetet), dels är det en ovanlig sorts skräckfilm – det är sällan man ser djävulen porträtterad på film annat än som ett rungande monster av något slag, och för det mesta skvätter det blod åt alla håll och kanter i sådana filmer. Så inte här, där det övernaturliga i stället är inlindat i en kriminalberättelse influerad av grekiska, antika dramer (i så måtto att ödet är ofrånkomligt och likt Oedipus utreder han en mordgåta där han sig själv ovetandes är gärningsmannen). En berättelse som dessutom är mycket sorglig, på samma sätt som lyckad film noir där den slutliga sorgen är ofrånkomlig givet omständigheterna och rollfigurernas karaktärer.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. J-h:n Says:

    Det var länge sedan jag såg Angel Heart och det är faktiskt möjligt att jag skulle uppskatta den mer i dag. Scenografin är mycket riktigt fantastisk – liksom soundtracket! Det jag minns bäst av den där sexscenen är faktiskt att de spelade La Vern Bakers ”Soul on Fire”, en av alla tiders mest erotiska soulballader.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: