KATE & LEOPOLD av James Mangold (2001)

KATE & LEOPOLD av James Mangold (2001)
Med Meg Ryan, Hugh Jackman, Liev Schreiber, Breckin Meyer, Natasha Lyonne, Bradley Whitford, Spalding Gray, Josh Stamberg, Matthew Sussman, Charlotte Ayanna, Philip Bosco, Andrew Jack, Stan Tracy, Kristen Schaal

Det finns en lysande nyckelscen i den här filmen, alldeles i början. Meg Ryan pratar med sin före detta pojkvän i telefonen. Deras förhållande har nyligen kraschat. Hon säger att hon gav honom sina bästa år. Han svarar förvånad: ”Var det där dina bästa år?” Där Meg Ryan sitter i sängen, med telefonluren i handen och hör detta, utspelas en karta av förtvivlan i hennes ansikte och hon bryter stumt förbindelsen och kryper ihop i fosterställning. Det är en stark scen. En nyckelscen. Meg Ryan är lysande.

Problemet är att det är en nyckelscen till en helt annan film. Den saknar all relevans för den förbluffande slapstick som utgör resten av filmen där den finns med, Kate & Leopold. Den är utan tvivel filmens bästa och den visar prov på ovanligt bra skådespeleri från en skådespelerska som inte presterat en minnesvärd duksekund sedan den innovativa When Harry Met Sally från 1989.

Resten av Kate & Leopold är, trots enstaka halvt lyckade putslustigheter här och där, en i allt väsentligt besynnerligt innehållslös film. Inte för att man kan eller bör vänta sig något av den här sortens mallproducerade relationskomedier med i varje del förutsägbar intrig, men den här är faddare än vanligt – nästan ingenting, förutom några sekunders initial förvirring när han kommer rusande ut i dagens New York, görs av det faktum att Hugh Jackman är en hertig från artonhundratalets viktorianska England som genom en reva i tiden hamnat i vår värld, det vill säga i sin framtid. Det absolut enda det intrigelementet i övrigt utnyttjas till är upprepade och mycket likartade kolllisioner mellan den tidens seder och bruk och våra, men de blir snart mycket tröttsamma – eftersom de är just så likartade, och så många, och inte särskilt roliga.

Och naturligtvis saknar hela det omvälvande faktum att man reser i tiden varje uns av förmåga att förundra de inblandade, i synnerhet Meg Ryan som blir förälskad i den stilige hertigen (som förstås besvarar hennes kärlek) och ser förälskelsen som den livsavgörande vändningen i sitt liv. Det kan hon väl få göra om hon vill, men det känns fortsatt udda att vuxna människor på film inom loppet av enstaka minuter accepterar världshistoriskt omvälvande, omtumlande ting som tidsresor medan de samtidigt ser en snabb helgflirt som något så enastående fantastiskt att tidsresandet genast förpassas till en likgiltig fond som man inte vidare funderar över, än mindre upplyser den övriga mänskligheten om. Visst, förälskelser är viktiga, men de flesta av oss vet till skillnad från amerikanska filmstjärnor att en förälskelse som är en helg gammal inte nödvändigtvis på alla plan är mer omtumlande än resor i tiden.

Det här fenomenet, att världshistoriens viktigaste händelser (vi får för första gången kontakt med utomjordiska intelligenser; någon upptäcker att det går att resa i tiden; det finns fortfarande levande dinosaurer; ad infinitum) i spelfilm nästan aldrig är särskilt häpnadsväckande och omtumlande och just världshistoriska för rollgestalterna, och avgjort aldrig viktigare än vardagliga bekymmer som hur det ska gå på jobbet nu när man blivit förkyld, hur det ska gå med tjejen/killen man helgflirtat med, hur man ska klara kvällen nu när tv:n har gått sönder och man inte kan se det nya dokusåpaavsnittet i direktsändning utan måste vänta till på måndag när man kan få tv:n fixad, ad infinitum. De allra flesta av oss skulle ställda inför fenomen som utomjordingar, tidsresor och levande dinosaurer bli kataklysmiskt omtumlade. Att det så sällan sker på film är ganska besynnerligt. De mest fantastiska, de viktigaste händelserna i världshistorien är bara halvt likgiltiga fonder mot vilka ytterligare en tradig vardagstrivialitet till kliché utspelar sig inför våra ögon på filmduken. Man kan ju till exempel fråga sig om det viktigaste med levande dinosaurer i vår tid är att man, om man är riktigt korkad, kan bli jagad av dem i två timmar, som i Jurassic Park-filmerna? Och sedan pusta ut och gå på McDonald’s och till Big Macen få små plastkopior av hemskingarna när man klarat sig med livhanken i behåll?

Inom science fiction-litteraturen pratar man om begreppet sense of wonder, en känsla av förundran. Det är den svindlande känsla som drabbar i alla fall hjälpligt perceptiva människor när de ställs inför fenomen av det nämnda slaget. För de fenomenen är otroliga, osannolika, omtumlande, ofattbara – och, skulle man kunna tycka, ganska självklart i alla fall marginellt viktigare än att jordgubbsglassen tyvärr är slut för dagen i kvarterets Seven Eleven-butik.

Annars är det jättelika urverk som symboliserar tidens gång till förtexterna i Kate & Leopold imponerande.

Just det är den andra bra scenen i filmen.

Några fler finns inte, tyvärr.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “KATE & LEOPOLD av James Mangold (2001)”

  1. Karolina Says:

    Jag har just precis sett filmen och jag måse säga att jag inte håller med dig.
    Man kan fråga sig vad syftet är med den här typen av filmer? Det är att förmedla bilden av en värld som inte är som den här världen, en värld som vi bär inom oss, en värld som vi drömmer om, men vet att vi aldrig kan träda in i. Vilken denna drömvärld är, varierar från person till person. Den här filmens drömvärld, om prinsen, som kommer ridande på sin vita springare, som söker sin prinsessa och finner henne och tar med sig henne till slottet och gifter sig med henne, så att de sedan kan leva lyckliga i sina dagar, den är inte allas drömvärld, men mångas. Kanske jag ska säga många kvinnors.

    Scenen med ”var det dina bästa år” är avsett att spegla den frustration kvinnor kan finna i männen ibland. Men det är något man inte får visa och distansen i telefonsamtalet är nog tänkt att representera detta. Efter denna korta reflektion av den verklighet vi lever i, så skiftar vi in till drömvärlden då drömprinsen kommer in i hennes liv. Han är artig, han är belevad, han är beskyddande, han kan säga de ord kvinnor vill höra. Kort sagt, han är den perfekta gentlemannen. Han är dessutom en hunk, för att modernisera bilden lite. Bilden är övertydlig. Det är som ett frossande i temat. Men det är ok i sådana här filmer. Kanske för att detta kan uppehålla bilden av drömvärlden ett tag, i alla fall tiden som filmen varar.

    Filmen ger oss en varierande palett av motsatser mellan den värld vi lever i och drömvärlden.
    Jag tycker inte kulturchockarna mellan nutid och dåtid är så viktiga i filmen. De är snarare ett munerhetsmoment. (comic relief).

    Filmen är helt enkelt en askungesaga i modern tappning. Att filmen avslutas med en bal och prinsen ska välja sin prinsessa före tolvslaget verkar helt klart vara en anspelning på det.
    Sådana sagor är inte avsedda att vara spännande, eller oförutsägbara. De är avsedda att ge en trygg saga, med avstamp från vårt vanliga liv och slutet i drömvärlden.

    — Karro

  2. moviehead Says:

    Jovisst, det ligger mycket i vad du säger. Det här är en saga och den är gjord efter mall, vilket var ungefär vad jag menade när jag skrev så här i recensionen: ”Inte för att man kan eller bör vänta sig något av den här sortens mallproducerade relationskomedier med i varje del förutsägbar intrig, men den här är faddare än vanligt…”

    Fast lägg märke till bisatsen där. Vad jag menar är att även en sådan här mallproducerad saga går att göra intressantare, särskilt med det här upplägget (tidsresan). För det kryllar ju av sådana här filmer och har alltid gjort – det finns hur många som helst. En del av dem är alldeles enastående filmer, med rätta stora klassiker. Ett exempel: ”It Happened One Night” av Frank Capra, från 1934. Att den överlever medan hundratals andra liknande filmer från samma decennium är bortglömda beror på att den, trots att den är en formelfilm, även är skickligt gjord och på många plan originell och dessutom välspelad. Den ger tittaren något utöver den gamla slitna formeln, även om formeln också finns där.

    Ser man hemskt mycket film blir det till slut ganska tradigt att se samma film gång på gång på gång, trots att de egentligen är olika filmer. Jag vet inte säkert hur många sagofilmer av samma slag som Kate & Leopold jag har sett, men om jag hävdar att det är två- eller tretusen så överdriver jag inte. Och när man då ser en sådan film som man uppfattar som fadd även i jämförelse med merparten av de andra, som också är ooriginella mallproduktioner, så blir det förstås lite tradigt.

    Jag gillar din infallsvinkel på det där med inledningsscenen kontra resten och det ligger mycket i den, men vad jag skulle vilja se är det autentiskt intressanta, insiktsfulla relationsdrama som den scenen skulle ha kunnat vara inledningen till. Som en film av Mike Leigh eller Francois Truffaut eller Mike Nichols. I stället, då, för att få se ytterligare en av de tusentals mallproducerade sagofilmerna. För dem har jag hunnit tröttna på.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Katrin Says:

    Du skriver… ”Visst, förälskelser är viktiga, men de flesta av oss vet till skillnad från amerikanska filmstjärnor att en förälskelse som är en helg gammal inte nödvändigtvis på alla plan är mer omtumlande än resor i tiden”.
    Och jag suckar av beundran! You have a way with words!

    Och filmen då? Jag håller till viss del med. En del av mig suckade över den stilige hertigen som kom på sin hiss och gav sitt hjärta till ”askungen”, en annan del skrek hela tiden och ville som du att NÅGON skulle förundras över tidsresefenomenet…

    • Moviehead Says:

      Tack för den fina komplimangen!

      Vet du, jag väntar fortfarande, trots att jag ihärdigt sett film i nästan hela mitt liv, på en enda film där något som är så fantastiskt som tidsresor – exempel: man hittar levande dinosaurier i djungeln, det kommer utomjordingar på besök, vad som helst i den stilen – får någon enda av rollgestalterna att känna någon som helst förundran. Hittills har jag inte sett en enda sådan film. Det är alltid kärleksstoryn eller, ibland, girigheten som dominerar intrigen.

      Fundera på King Kong, till exempel. Man kommer till en djungel där massor av dinosauriearter fortfarande lever. Men vad släpar man hem? En gorilla som är lite större än normalt.

      Och varför? Jo, därför att en dinosaurie hade inte med någon som helst rimlighet kunnat tänkas bli kär i Fay Wray. Men det kunde, långsökt men möjligt, en gorilla bli.

      Återigen, en (i det här fallet helt bisarr) kärlekshistoria är viktigare för filmen än den vidunderliga sense of wonder som skulle ha drabbat de allra flesta om något sådant här hänt i verkligheten!

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: