DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)
Originaltitel: Morte a Venezia
Med Dirk Bogarde, Björn Andresen, Mark Burns, Romolo Valli, Marisa Berenson, Nora Ricci, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French

Kameråkningarna är katastrofala.

Björn Andresen blev när filmen kom 1971 omedelbart känd som världens vackraste pojke. Det var med all säkerhet syftet med Luchino Viscontis val av honom till rollen och nu skulle han vid Gud visa upp sitt fynd. Så fort Björn Andresen dyker upp i bild sker det på avstånd från kameran, varpå kameran rusar fram mot honom som ett expresståg. Det här händer inte en gång. Det händer varje gång.

Fast inte bara då. Kameraåkningarna flödar hämningslöst. För Luchino Viscontis producent hade kostat på otaliga, praktfulla, tidstypiska – förra sekelskiftet – kläder. Så de måste förstås också visas upp. Panoreringarna över matsalen och badstranden för att visa upp damer i stora hattar känns så många och långa att Döden i Venedig skulle bli hälften så lång om man klippte bort tre fjärdedelar av dem.

Den allra dummaste kameraåkningen inträffar en dryg halvtimme in i filmen, där kameran utgör Dirk Bogardes blick som sveper genom matsalen … varpå Dirk Bogarde plötsligt själv dyker upp i bild. Ridå.

Men visst. Det här är tjusigt. Det är praktfullt och storslaget, men till synnerligen påträngande musik av Gustav Mahler.*

Och det är nästan synd att Dirk Bogarde är magnifik.

För det är han. Denna djupt gripande berättelse om en medelålders man som ensam på semester på ett lyxhotell i Venedig blir ohjälpligt och hopplöst förälskad i en ung pojke gestaltas så väl – av Dirk Bogarde – att man som tittare rycks med inte bara i virvelstormen av känslor som behärskar honom utan också känner så mycket med honom att det nära nog blir smärtsamt. Dirk Bogarde är en av få skådespelare som i likhet med Anthony Hopkins och Kate Winslet kan låta en hel intrig utspelas i någon minuts minspel. Han är också en skådespelare som är så övertygande på emotionellt dubbelspel – att gestalta någon som fylld av motstridiga känslor lever ut en eller ett par av dem på ett sådant sätt att tittaren förstår att han hyser dem alla – att man blir i det närmaste mållös. Se exempelvis scenen inne på järnvägsstationen, när han desperat ska ge sig av för att undfly sin egen hopplösa kärlek och tar ut sin bottenlösa besvikelse, frustration och vrede på järnvägstjänstemannen som kommer för att meddela att hans koffert hamnat på fel tåg, för att när järnvägstjänstemannen har gått sin väg låta den enorma lättnaden och tillfredsställelsen och glädjen över att ha fått en anledning att stanna kvar i Venedig välla fram. Det här är så bra att man nästan saknar ord.

Fast den påföljande scenen i gondolen, där lättnaden och glädjen fortsätter att blomma, skulle ha klippts bort. Det blir övertydligt. Inte Dirk Bogardes fel, dock. Luchino Viscontis.

Björn Andresen var inte skådespelare. Han valdes enkom för sitt utseendes skull. Det är tyvärr mycket uppenbart. Av någon anledning får Dirk Bogarde nästan alltid syn på honom bakifrån, så att Björn Andresen blir tvungen att sakta vrida huvudet mot kameran för att vända ansiktet mot Dirk Bogarde. Och det gör han, gång på gång. Han står eller sitter i någon krystad pose som Luchino Visconti har beordrat och vrider sakta på huvudet. Så konstlat att man lider med honom, men felet var inte hans. Han var när filmen gjordes en femtonårig pojke som tidigare bara haft en biroll i Roy Anderssons En kärlekshistoria. Han var världens vackraste pojke, men han var inte skådespelare.

När jag nu efter oherrans många år såg om den här filmen kom jag att tänka på två andra filmer som båda minner om den och som båda är långt mer fullgångna. Den ena är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock, den andra är Joseph Loseys The Go-Between. Båda utspelas, liksom Döden i Venedig, i miljöer hämtade från förra sekelskiftet. Även i Peter Weirs film kretsar intrigen kring en i det närmaste obegripligt vacker människa, spelad av Anne Lambert, och i Joseph Loseys film är temat detsamma som i Döden i Venedig – den omöjliga kärleken, men där ur en helt annan synvinkel. Fascinerande nog är de båda filmerna utan större tvivel sina respektive regissörers bästa.

Jag är rädd för att detsamma tyvärr gäller Luchino Viscontis Döden i Venedig.

Kör hårt,
Bellis

* Lustigt nog är den enda musik någon brukar minnas från filmen Für Elise av Ludwig van Beethoven, som Björn Andresen klinkar ut en förfärlig version av på ett piano på hotellet. Man kan undra vad det säger om Gustav Mahler, som strängt taget bara komponerade ett enda lysande musikstycke – tredje satsen i första symfonin.

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

10 svar to “DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)”

  1. Svensson Says:

    Välskrivet som vanligt – men får du aldrig lust att ha typ ultrakorta recensioner? ”Three sentence reviews”? Blir bra att varva med så att säga, tunna skivor mellan de tjockare bröden.

  2. moviehead Says:

    Kolla recensionen av Selena.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Svensson Says:

    Sweet –

  4. moviehead Says:

    Under de senaste veckorna har Kinematografi fått ett oproportionerligt stort antal träffar på recensionen av just Döden i Venedig. Många har uppenbarligen hittat hit genom att söka på just den filmen och det händer dag efter dag efter dag efter dag.

    Så vad är det som händer?

    Skulle någon eller några av er som söker på just Döden i Venedig vilja tala om varför ni söker på just den filmen?

    För var och en av er utgör en del av ett helt osannolikt uppsving för just Döden i Venedig, och jag undrar vad som pågår.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Moviehead Says:

    Det är nu drygt ett år sedan jag skrev kommentaren ovan. Under hela den tiden har Döden i Venedig fortsatt att vara en recension som ofta klickas på, som ofta läses – och det oproportionerligt ofta.

    Det finns fler filmrecensioner på Kinematografi som många av bloggens besökare läser – Hiroshima Mon Amour, Semestersabotören, Annie Hall, en rad till – men Döden i Venedig står i särklass.

    Återigen, om någon av er som läser/tittar på just den här recensionen skulle vilja tala om varför, så vore jag tacksam.

    Vad är det som gör just Döden i Venedig så populär?

    Varför söker så många på just Döden i Venedig med Google?

    Varför läser just *du* den här recensionen?

    Kör hårt,
    Bellis

  6. Paul Fried Says:

    Svarar så gärna… Sitter just och ser ”Den enfaldige mördaren”, där Björn Andresen gör ärkehämndängeln. Ville uppdatera mig om honom. Minns att han dök på Teaterhögskolan i Sthlm – överflyttad från Malmö efter en familjetragedi. Har inte hört nåt om honom på många år…
    ”Döden i Venedig” har jag faktiskt aldrig sett. ”Picnic at Hanging Rock” är däremot ett evit mästerverk.

    • Moviehead Says:

      Tack för det svaret, som är det första jag fått sedan jag ställde frågan, som du ser! Och det du säger löser sannolikt en stor del av mysteriet med varför det är så många träffar på Döden i Venedig, för inte så få av dem har just sökordet Björn Andresen. Det är rimligen andra som liksom du har sett Den enfaldige mördaren och söker av det skälet – och det var en tanke som inte ens hade fallit mig in!

      Återigen, tack för svar!

      Kör hårt,
      Bellis

  7. Johan Anglemark Says:

    Men du har ju altid frågat varför folk söker på ”Döden i Venedig”. Nu säger du plötsligt att det har de inte alls. Bellis, det är jättestor skillnad mellan vad folk söker på och vad de får träff på. Hade du talat om för länge sedan att de fatkiskt inte sökte efter just de orden – Döden+i+Venedig – så hade vi kunnat hjälpa dig att komma på förklaringen för länge sedan. Det är ju sökorden som är förklaringen, inte sökträffen.

    • Moviehead Says:

      Jo, men det är faktiskt på Döden i Venedig de allra flesta söker när de får träff på den filmen. Sökord nummer två är Björn Andresen och sedan finns det ströträffar som kommer sig av Beethoven, Mahler, och så. De senare är förstås lätt förklarade, men att den majoritet som söker på själva filmen gör det så ofta och så regelbundet kvarstår som något av ett mysterium.

      Kör hårt,
      Bellis

  8. barbro stribolt Says:

    hörde igår- live- Mahlers andra symfoni, storslaget bitvis pompöst. Hemma slog jag upp Mahler för jag minns filmen Döden i venedig som en av de märkligaste jag sett. Dels beror det på Bogart men inte minst på Mahlers musik . Jag slog alltså först på Mahler sen på Döden i Venedig (det kunde varit tvärt om). Mahler går mot en renässans och spelas mer och mer och det kan vara en delförklaring till att så många söker på filmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: