BETTY BLUE – 37.2 PÅ MORGONEN av Jean-Jacques Beineix (1986)

BETTY BLUE – 37.2 PÅ MORGONEN av Jean-Jacques Beineix (1986)
Originaltitel: Betty Blue – 37.2 Le Matin
Med Jean-Hugues Anglaude, Béatrice Dalle, Gérard Darmon, Consuelo De Haviland, Clémentine Célarié, Jacques Mathou

VISS SPOILERVARNING

Betty Blue spelar som ett piano över flera stora teman – kärlek, ungdomlig hämningslöshet, sydländskt temperament och kultur, och sinnessjukdom.

Fast innan vi kommer till det… I recensionen av Young Adam säger jag, och citerar då Ellen Barkin, att det inte finns någon riktig sexscen på film. Att sexscener på film inte går att göra, att det är bättre att antyda. Betty Blue motbevisar mig. Och Ellen Barkin. (Och det gjorde ju redan Young Adam, men på ett helt annat sätt.) Öppningsscenen i Betty Blue är en stark, trovärdig, äkta sexscen. Helt enkelt för att den är äkta. Här är två människor som uppenbarligen älskar varandra som älskar med varandra. Och de gör det förstås på riktigt framför kameran, med allt det liv som finns i verkligheten och utan all den döda mekanik som kännetecknar porrfilmen.

Jag kan föreställa mig att många svenska tittare finner det märkligt att omgivningen, särskilt pojkvännen Jean-Hugues Anglaude, inte på ett mycket tidigare stadium inser att Béatrice Dalle är sinnessjuk. Men det är inte så konstigt. För det första är det mycket tveksamt om hon är sinnessjuk från början; antagligen inte. Borderline, ja, men knappast sinnessjuk. Några av rollgestalterna kallar henne galen, men i den vardagliga betydelsen. Hämningslös. För det andra är det här en fransk film och det häftiga, för att inte säga hämningslösa(nde), utlevande av känslor som Béatrice Dalle visar prov på är inte ovanligt i sydeuropeiska länder. Jag är halvgrek och har ofta sett den stora skillnaden härvidlag mellan Sverige och Grekland – människor i Grekland håller inte tillbaka, de låter känslorna strömma fram, de är eldfängt passionerade, och handlar och reagerar därefter. Man brukar säga att man har lava i ådrorna. Man skäms inte på samma sätt som i exempelvis Sverige eller England. Man tappar inte ansiktet för att man lever ut. Och det Béatrice Dalle gör är ibland fullständigt huvudlöst – som när hon sätter eld på det lilla hus vid stranden där de bor – men i sammanhanget inte obegripligt. Hon blir hårt pressad, hon reagerar – ibland – besinningslöst.

Jean-Hugues Anglaude har rätt när han som filmens berättarröst någonstans mitt i säger att Betty – Béatrice Dalle – är som en häst som slitit av knäsenorna när den hoppat över ett plank bara för att finna att den grönskande hagen på andra sidan inte är en grönskande hage, utan en instängd spilta. För en människa som Betty räcker världen inte riktigt till, därför att hon inte passar in i den. Konventionerna – tillåtet hämningslöst känsloutspel eller ej – snör in henne på ett sätt som till slut gör henne maktlöst vansinnig och därmed sinnessjuk.

Den som någon gång har haft med en sådan människa att göra, eller till och med haft ett förhållande med en sådan människa, förstår dels Jean-Hugues Anglaudes vanvettiga kärlek till henne, dels hans blindhet när hon till slut går över gränsen från hämningslöst utlevande till sinnessjukdom. Som hämningslöst utlevande försätter hon dem ofta i problem, men hon är samtidigt magnetiskt fascinerande. Inte förrän katastrofen är ett faktum och Béatrice Dalle stympar sig själv tvingas han inse vad han redan vet, att hon inte (längre) är frisk.

Den här filmens gestaltning av vanvettigt passionerad kärlek, av ungdomlig livsglädje, av fullständig tragedi och av mänsklig sinnessjukdom gör den mycket imponerande, för vart och ett av dess teman är nog för att de flesta filmer inte trovärdigt ska kunna svälja det. Men Betty Blue spelar över dem som ett piano.

I upplägget är den inte olik en specialeffektsfylld actionfilm där stuntsen aldrig tar slut. En Indiana Jones, till exempel. Med den mycket väsentliga skillnaden att det här inte handlar om stunts och specialeffekter, utan en rad på varandra följande händelser i en blixtrande, gripande relation mellan två människor som sakta är på väg mot ett fullständigt sammanbrott. Fast egentligen är de fyra, för Gérard Darmon och Consuelo De Haviland, filmens andra par, är djupt inblandade och en stor del av Betty Blue är ett relationsdrama mellan fyra människor, där framförallt den medelålders Gérard Darmon – som alltså är gammal nog att vara far till de övriga rollfigurerna – med sin livserfarenhet redan tidigt inser vad som håller på att hända, men till en början inte heller riktigt vill förstå det eftersom den blodfullt livfulla Béatrice Dalle är just magnetiskt fascinerande, fullständigt *levande*.

När jag såg Betty Blue första gången var det i den vanliga biografversionen. På dvd finns numera en dircetor’s cut och det är den jag har sett nu. Den är någon timme längre. Ett mellanting vore nog idealet, för denna director’s cut är en aning för lång. Det finns extra scener och händelseförlopp som strängt taget inte tillför något till gestaltningen av filmens olika teman. En scen som inte ens borde ha funnits med i manus, än mindre filmats, är den där Jean-Hugues Anglaude utklädd till kvinna begår ett rån. Den hör till en annan film och är dessutom fullständigt främmande för hans rollkaraktär.

Med det sagt är Betty Blue en i bästa bemärkelse europeisk film. I den inte minst franska traditionen visar man här upp människor som de faktiskt är, inte som de är – vilket i och för sig också har sina stora poänger – insvepta i silverdukens glamour. Man vågar helt naturligt visa upp dem inte bara psykiskt utan även kroppsligt nakna. Och för en gångs skull gäller det både kvinnan och mannen, inte bara kvinnan. Det är inte onaturligt att ett samboende par går runt nakna i lägenheten när de älskat eller för den delen om de eller någon av dem råkar vakna mitt i natten, men i flertalet Hollywoodproduktioner genom tiderna har de haft aftonkläderna på sig när de stigit upp ur sängen, oavsett vad de gjort eller vilken tid på dygnet det är. Inte så i Betty Blue. Vilket är en detalj, men en detalj som förlänar filmen en högst påtaglig realism, en realism som föddes redan någon gång på fyrtiotalet i bland annat filmer som den italienska, neorealistiska Cykeltjuven av Vittorio De Sica. Och i franska nya vågen, där exempelvis Francois Truffaut i filmer som De 400 slagen och Jules och Jim fulländade formen.

Mycket i Betty Blue sker på riktigt. Det är ett slags metodskådespeleri som är realistiskt för att det som sker verkligen sker, inte är spelat. I alla fall inte rakt igenom. Jag har redan nämnt sexscenen som inleder filmen. En annan är scenen där Jean-Hugues Anglaude och Gérard Darmon sitter i bilen och berusade gapskrattar åt fånigheterna de kläcker ur sig. Fyra saker är uppenbara: de här båda männen är goda vänner och gillar varandra i verkligheten, de är berusade på riktigt och deras samtal är i alla fall delvis improviserat och de finner det verkligen hysteriskt roligt. Precis som Jean-Hugues Anglaude och Béatrice Dalle verkligen tycker oerhört mycket om varandra och älskar på riktigt i öppningsscenen.

Fast med det sagt finns i Betty Blue också ett slags till en början möjligen inte fullt gripbar men i slutscenen talande symbolik.

Fundera en stund på den vita katten.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

3 svar to “BETTY BLUE – 37.2 PÅ MORGONEN av Jean-Jacques Beineix (1986)”

  1. Svensson Says:

    ”Betty Blue” är för mig musik, en viss låt. Har aldrig sett filmen men älskar låten…

  2. moviehead Says:

    Fast om du menar låten Betty Blue av 69 Eyes så har den inte med filmen att göra, är jag rädd. Det är bara samma titel.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Svensson Says:

    Tänker på ett visst munspel, la-di-da-di-dej, låt ur filmen, gitarriff…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: