LETTERS FROM IWO JIMA av Clint Eastwood (2006)

LETTERS FROM IWO JIMA av Clint Eastwood (2006)
Med Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidou Nakamura, Hiroshi Watanabe, Takumi Bando, Yuki Matsuzaki

VISS SPOILERVARNING

I miniartikeln Om skådespelartalang i avdelningen Sidor här på Kinematografi redogör jag för Bellis maxim, som utgör en användbar metod för att avgöra om en skådespelarinsats är lysande, bra eller dålig. Letters from Iwo Jima utgör ett oväntat och fantastiskt övningsexempel för nybörjaren, eftersom två manliga berättarröster löpande läser upp manuskriptet, inklusive dialogen, genom hela filmen. Samtidigt som berättarrösterna beskriver vad som händer i bild, får vi alltså se vad som händer i bild. Rösterna går så långt att den ena av dem till och med beskriver hur Warner Brothers logotype före förtexterna ser ut.

Det här greppet är sällsynt originellt. Det måste vara första gången i filmhistorien något sådant görs. Och det till och med fungerar. Därför kan man tycka att det är lite synd att det trots en halvtimmes letande på nätet inte går att få fram namnen på berättarna, som såvitt jag kunnat finna inte listas någonstans. I filmen läser den ena av dem bara upp namnen till eftertexterna och jag hör bara det ena av dem – James O’Hara. Det andra är för otydligt uttalat. Om någon kan leta upp namnen på de här båda berättarrösternas ägare – och för den delen namnet på den kvinna som gör ett kort inhopp som berättare – och posta dem i en kommentar vore jag tacksam. Att nätet som vanligt är odugligt förvånar mig föga, men trist är det.

För det är nu en gång så att halva skådespelarinsatsen består av rösten. De här berättarrösterna gör filmens halva skådespelarinsats, åt samtliga skådespelare. Det här – att rösten utgör halva skådespelarinsatsen – är det främsta skälet till att dubbning, som man frenetiskt ägnar sig åt i Tyskland och Italien, är enbart av ondo. Stora skådespelarinsatser går till hälften förlorade. I Letters from Iwo Jima är förhållandet ett annat, eftersom filmen är inspelad med berättarrösterna pålagda redan från början och skådespelarna därför är medvetna om det. Greppet är lysande och beror förstås på att skådespelarna talar japanska och det här är en amerikansk film.

I själva verket är den systerfilmen till Flags of Our Fathers. Letters from Iwo Jima handlar även den om slaget om Iwo Jima, men ur de japanska soldaternas synvinkel. Filmen skiljer sig mycket både i anslag och intrig från Flags of Our Fathers och kretsar återkommande kring det stränga, japanska hedersbegrepp som bland annat kräver att man ställd inför ofrånkomligt nederlag förväntas begå självmord i stället för att kapitulera. För en västerlänning förefaller det bisarrt, för japanerna självklart – om man får tro filmen. Eller i alla fall nästan självklart, eftersom den japanska fasaden krackelerar. Det är inte alla soldater som begår självmord och ett par till och med kapitulerar.

Även på andra sätt förefaller Letters from Iwo Jima vilja berätta för västerlänningar inte bara om slaget vid Iwo Jima ur japansk synvinkel, utan med avstamp i den berättelsen också ge inblickar i japanskt tänkesätt och i japansk kultur, som verkligen är mycket främmande den västerländska. Frågan är hur bra filmen lyckas. Den är visserligen skriven av Iris Yamashita, som dock avslöjas av sitt förnamn – hon är japanskättad amerikan. Inte japan. Och jag ställer mig undrande till hur rättvisande Letters from Iwo Jima är, eftersom den ärligt talat verkar bjuda på fler västerländska klichéer om japanskt tänkesätt och kultur än på äkta inblickar.

Det som ändå imponerar är just den mycket originella berättartekniken, med berättarrösterna som högläser manuset. Och det faktum att den här filmen inte faller över randen och därför till skillnad från Flags of Our Fathers dels inte blir för blodskvättande, dels inte stereotypt berättad även om några av gestalterna även här känns stereotypa (den tjusige olympiske idrottaren som nu är ädelt befäl, den lille livrädde soldaten med hjärta av guld som betraktar alltsammans, och så vidare), gör den till en film som i sig ytterligare onödiggör systerfilmen. För medan storproduktionen Flags of Our Fathers är en stereotyp, i och med slutet amerikansk patriotfilm, är den lilla produktionen Letters from Iwo Jima i alla fall ett försök till inkännande betraktelse över ett antal soldaters och befäls reaktioner på vad de i det närmaste i förväg vet är ett förlorat slag som kan komma att leda till att deras hemland invaderas av fienden.

Det ryktas att Clint Eastwood kom på att han skulle göra den mycket mindre produktionen Letters from Iwo Jima när filmteamet redan befann sig på ön för att spela in Flags of Our Fathers, och att filmen till stora delar spelades in på helger och andra lediga stunder.

Om det stämmer kan Clint Eastwood dra en värdefull slutsats av utfallet.

Fast han kanske också skulle fundera på om det inte är både ansträngt och rätt misslyckat politiskt korrekt att försöka uppväga en amerikanskt patriotstereotypisk film med en film om Japan och japanskt tänkesätt som i stora stycken känns lika autentisk som äkta, amerikanska souvenirer i småstäder i USA som är stämplade med ”Made in China” på undersidan.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: