THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)

THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)
Svensk titel: Postmannen ringer alltid två gånger
Med John Garfield, Lana Turner, Cecil Kellaway, Hume Cronyn, Leon Ames, Audrey Totter, Alan Reed, Jeff York

SPOILERVARNING

Problemet är Lana Turner. Hennes roll kräver så mycket mer än hon förmår, eftersom hon med sitt begränsade register, som visserligen tillåter henne att spela psykopatisk isstod men inget annat, bara övertygar när hon blivit besatt av hämnd. Som älskarinna är hon så skrämmande att det är ofattbart att John Garfield inte flyr fältet fem minuter in i filmen. Trots sitt eget brutala sken visar han nämligen, och kanske lite oväntat, då och då prov på ett visst mått av känsloliv.

Fast bortser man från det faktum att Lana Turner var en obegåvad skådespelerska känns hon ändå inte fullständigt malplacerad (men tänk en Bette Davis eller en Rita Hayworth i rollen – eller för den delen Audrey Totter, som här bara har en liten biroll som John Garfields tillfälliga vänsterprassel). Scenografiskt är det här inte typisk film noir, för det är nästan aldrig natt i The Postman Always Rings Twice och det finns inte en enda regnvåt gata för neonreklamen att spegla sig i. Men filmens cyniska, kallhamrade rollfigurer, fångade i ett snärjigt nät av ständigt oväntade förvecklingar lika ofrånkomligt ödesmättat som intrigen i en grekisk tragedi, placerar omedelbart filmen i noirfacket. Fast märkligt nog, i sken av att The Postman Always Rings Twice är från 1946, görs enstaka ansatser att få till något slags skir romantik i den med tanke på tidens moraliska uppfattning fullständigt förkastliga kärlekshistorien mellan John Garfield och Lana Turner, en kärlekshistoria som även med dagens moraliska mått mätt förblir tvivelaktig. Och det redan innan den obönhörligt, i kombination med de bådas cynism, drar dem och Lana Turners man med sig ned i det slutgiltiga fördärvet.

Att sitta på stolskanten alternativt bita på naglarna är alltför slitna klyschor för att beskriva en intrig som är hypnotiskt fascinerande, så jag nöjer mig med att i denna dvd-epok säga som jag sagt om andra filmer tidigare – när man tar ett par timmars paus, till exempel för att det blivit för sent på natten för att man ska våga ha ljudvolymen för högt uppskruvad, är det med väldig förväntan man ser fram emot att se resten av filmen. Det här är en hårdkokt intrig av ett slag som obönhörligt griper tag i tittaren och inte släpper taget, och det trots att det inte finns en enda person i hela filmen att identifiera sig med – eller för den delen sympatisera med. Enligt inte oväntat noirmanér visar sig rättsväsendets tjänare – åklagare och advokater – vara mer cyniskt utnyttjande och känslokalla än några andra, eftersom de till skillnad från Lana Turner och John Garfield till och med saknar egentligt motiv för sina handlingar. Lägg för all del märke till att Lana Turners advokat inte ens tar hennes 10 000 dollar i arvode, trots att han förstås mycket väl skulle kunna göra det. Hans bottenlösa cynism skänker honom ett annat slags tillfredsställelse när han genom effektiva bedrägerier och intrigspel kringgår lagen och mot bättre vetande får ett par mördare försatta på fri fot.

John Garfield är en märklig filmdukens älskare. Till utseendet är han knappast en typisk leading man från den tidens glamorösa Hollywoodera – tvärtom ser han ut som en brutal, primitiv, kallhamrad filmmafioso. Men det ligger något i det liksom i Lana Turners isstod. Om han såg ut som den hyvens killen med sliskig choklad i hela dagen från längre nedåt gatan skulle han inte fungera i rollen och om något blir de känslor och tvivel han visserligen flyktigt men dock visar prov på närmast malplacerade. De går inte riktigt ihop med hans rollfigur, även om det är uppenbart att han verkligen älskar Lana Turner och inte – vilket är det ursprungliga motivet – nöjer sig med att ha förfört henne.

Och som all effektiv noirfilm förför The Postman Always Rings Twice tittaren, på ett kusligt känslokallt sätt. Och med bottenlös cynism och en intrig som med sina många oväntade, tvära kast ständigt förändrar spelets förutsättningar, ett spel som man sugs in i utan att kunna värja sig. Och möjligen värre, för att det säger mer om en själv än man kanske vill veta – utan att vilja värja sig.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

6 svar to “THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)”

  1. Svensson Says:

    När nyversionen av denna film (cirka 1980) kom på svenska fick den titeln: ”Postmannen ringer alltid två gånger”.

    ”Postman” säger man ju inte på svenska, man säger ”brevbärare”. Men strunt samma.

  2. moviehead Says:

    Fast egentligen är det inte strunt samma, för jag tycker du har helt rätt. Den där svengelskaöversättningen har alltid stört mig och den är ju bara fullständigt onödig. Varför, liksom? Vad var det för pucko som fick den idén?

    Den snällaste tolkning jag kan tänka mig är att man ville göra titeln lite ”mystisk” genom att låta den innehålla en ”postman”, men eftersom den dimensionen helt saknas i den amerikanska originaltiteln förstår jag ändå inte varför.

    Minns jag rätt förklaras för övrigt aldrig titeln i nyinspelningen, men i originalets slutscen får den sin tydliga förklaring.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Svensson Says:

    Kanske blev det för många ”R” med BRevbäRaRen RingeR alltid två gångeR…

    För svårt att uttala om man säger. För vasst. ”Postmannen” etc ligger däremot mjukare i munnen.

    Jag kom förresten inte på att det var fel förrän något påtalade det för mig. Det funkade ändå, det där ”Postmannen” har ju lite mystisk klang som du antyder.

  4. Monica Says:

    Jag älskar Postmannen Ringer Alltid Två Gånger.Både orginalet och nyinspelningen med Jack Nicholson och Jessica Lange.Den var förvisso hetare men betänk att censuren var hårdare på John Garfields tid.John Garfield ja,han är så bra och så underskattad.Lana Turner spelar femme fatale bra(minns scenerna i början när Garfield kollar in Lana Turner som står och målar sig utmanade inne i makens cafe´).Jag har den här på DVD och tycker att den är väl värd att ses.

  5. Moviehead Says:

    Monica,

    mitt främsta syfte med den här bloggen är att nå äkta cineaster. Jag ser på det du skriver att du är cineast ut i fingerspetsarna och det gör mig väldigt glad att du har hittat hit.

    Det du säger träffar huvudet på spiken och jag kan bara hålla med dig, för en av poängerna med de båda versionerna (jag kommer att recensera nyinspelningen också) är att de har så olika infallsvinklar, inte minst av det skäl du anger – censuren på den gamla tiden. Min åsikt är att man måste se båda versionerna för att få den här berättelsen fullt ut. Det är mycket sällan en nyinspelning har något nytt att tillföra, men vad beträffar The Postman Always Rings Twice ser vi ett av de lysande undantagen. Filmerna är ur en synvinkel svårjämförbara, för de har så olika – och så stora – kvaliteter, båda två.

    Återigen, välkommen hit! Jag ser att även du har en filmblogg. Den har jag nu bokmärkt.

    Kör hårt,
    Bellis

  6. Moviehead Says:

    För, som du förstås har märkt, är min recension, med några bockar i kanten, i allt väsentligt positiv.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: