THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)

THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)
Svensk titel: Ungkarlslyan
Med Jack Lemmon, Shirley MacLaine, Fred MacMurray, Ray Walston, Edie Adams, Jack Kruschen, David Lewis, Hope Holiday

SPOILERVARNING

Sann komedi spelar mot en resonansbotten av tragedi. Ibland på ett så rättframt enkelt sätt att alla fyraåringarna skrattar, som när Laurel och Hardy (för säkerhets skull: Helan och Halvan) får pajer i ansiktet. Lite tragiskt för dem, mycket skojigt för fyraåringarna. Komedi för vuxna spelar mot en allvarligare resonansbotten av tragedi, som i The Apartment. Det här är roligt. De första tio minuterna. Sedan blir det gradvis allt mer tragiskt, för varje normalt känsloutrustad människa börjar snabbt dels tycka mycket synd om Jack Lemmon, dels betrakta honom med ett visst mått av förakt. Vad är han för mes till kontorsråtta, egentligen, som låter sig utnyttjas så hänsynslöst i stället för att bara säga nej? Är det så viktigt att bli befordrad att man kan låta cheferna ödelägga hela ens privatliv genom att monopolisera ens bostad för att kunna vänsterprassla med älskarinnorna?

Jack Lemmon är personifieringen av den hunsade, ryggradslöse varianten av mannen på gatan, mannen som förbindligt leende ber om ursäkt för att han stått i vägen för knytnäven när någon slagit honom rakt i ansiktet. Han kan inte säga nej och oavsett vad omgivningen kräver av honom går han med på det. Alldeles trovärdig är han inte, men han är tillräckligt sympatisk för att man ska drabbas av i alla fall viss medkänsla.

Det drabbas man av för Shirley MacLaine också, även om hon aldrig varit en särskilt bra skådespelerska – så inte heller här, där hon med mekaniska känslor rabblar sina repliker och man främst utnyttjar hennes docksöta ansikte för att väcka just medkänsla. Många har svårt att inte känna med gråtande flickor i treårsåldern och Shirley MacLaine ser ut som en gråtande flicka i treårsåldern. Men hennes rollfigurs repliker visar på något annat, något som känns autentiskt tragiskt och därför blir gripande – en kvinna som vet att hon blir lurad men som inte kan motstå att låta sig luras, helt enkelt för att förälskelsens lockelse är för stark. En kvinna som fullt medveten om bedrägeriet mot sig själv hjälper till att genomföra det.

Det här är inte ointressant. Komedin övergår snabbt till en tragedi som utspelas mot en fond av ett antal mäktiga mäns hänsynslösa, sexuella utnyttjande av kvinnor utan inflytande och även om en av kvinnorna, en sekreterare, eftertryckligt lyckas slå tillbaka så försöker en annan, Shirley MacLaine, i bottenlös förtvivlan ta sitt liv.

Samtidigt är The Apartment inte tungt dyster – i det lätta handlag med vilket den regisserats förblir den en tragedi som smyckats ymnigt med komedins attiraljer. Det säger något om Billy Wilders förmåga som regissör att de flesta tittare genom tiderna lämnat biografen eller tv-skärmen med intrycket att de sett en komedi, trots att tragedin med samma obönhörlighet som hos det grekiska dramat rullats upp inför deras ögon. Med den avgörande och förutsägbara skillnad, förstås, som stämplar det här dramat som typiskt för Hollywood under guldåldern.

Det är inte alldeles uppenbart varför Billy Wilder så sällan finns med när man tillverkar listor över filmhistoriens främsta regissörer, eftersom förbluffande många av hans filmer välförtjänt och för det mesta finns med på listorna över filmhistoriens superklassiker. Double Indemnity. Sunset Boulevard. Some Like It Hot. Stalag 17. The Seven Year Itch. Witness for the Prosecution.

The Apartment må inte hamna på listan över filmhistoriens superklassiker, men den försvarar väl sin plats som en av Billy Wilders skickligt regisserade filmer även om den blir lidande av Shirley MacLaines mycket begränsade, pipiga insats.

Fast å andra sidan är den insatsen oavsiktligt rätt komisk och bidrar därmed till komedin som huserar mitt i tragedin.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

3 svar to “THE APARTMENT av Billy Wilder (1960)”

  1. J-h:n Says:

    Billy Wilder är KUNGEN!!! (Och det var inte ett utropstecken för mycket.)

  2. moviehead Says:

    Den spontana, känslofullla reaktionen gläder mitt gamla cineasthjärta!!! Och det var inte heller ett utropstecken för mycket.

    Det finns ju något slags anledning till att jag beklagade att Billy Wilder så sällan förekommer på listorna över världens stora regissörer, trots att hans filmer så ofta dyker upp på listorna över bästa filmer.

    Jag förstår inte riktigt det där och till det kan läggas att Billy Wilder var en av de mest mångsidiga av tidens stora regissörer. Han kunde göra så sinsemellenan vitt skilda filmer som Sunset Boulevard och Stalag 17 och Some Like It Hot och Witness for the Prosecution, som – om man såg dem utan att känna till regissörens namn – skulle framstå som filmer av fyra vitt skilda regissörer.

    Ett av de otvetydiga tecknen på ett sant geni.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. J-h:n Says:

    Fast det finns något i tonen som är gemensamt för många av hans filmer: komedierna innehåller en rejäl dos tragedi, och tragedierna innehåller en rejäl dos komedi. Det slog mig just att Wilder i en film som The Apartment i mycket förebådar sån där förment ”modern” humor som Fawlty Towers eller Torsk på Tallinn eller The Office, där man ibland bokstavligt talat inte vet om man ska skratta eller gråta.

    Några timmar innan jag läste denna recension ändrade jag förresten min statusrad på Facebook till ”J-h:n dit it. I did it for money. And for a woman. I didn’t get the money. And I didn’t get the woman.” Inte ur denna film, just, men ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: