STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)

STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)
Svensk titel: Främlingar på tåg
Med Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Patricia Hitchcock, Kasey Rogers, Marion Lorne, Jonathan Hale

SPOILERVARNING

I recensionen av American Psycho skriver jag om psykopater på film. I Strangers on a Train återfinns ett av de få trovärdiga och mycket otäcka filmporträtten av en psykopat, ett porträtt mästerligt målat av Robert Walker och Alfred Hitchcock. Den moderna filmpsykopaten är gärna som Christian Bale i American Psycho eller Anthony Hopkins i filmerna om Hannibal Lecter – ett osannolikt vidrigt monstrum, slaskande i inälvor och bloddrypande hjärnor. Fast den bilden är nu inte särskilt rättvisande. Psykopati är mer utbredd än vad man i förstone kan tro och inte så få psykopater blir framgångsrika politiker och företagsledare, medan andra – en klar minoritet – blir något slags motbjudande brottslingar, dock mycket sällan så motbjudande som i American Psycho eller Hannibal Lecter-filmerna.

Så egentligen är den betydligt trovärdigare psykopaten i Strangers on a Train på sitt sätt mycket otäckare, för han har ett charmigt vinnande sätt och blir snabbt populär i sällskapslivet (ett mycket utpräglat drag hos flertalet psykopater) och förefaller alltså samtidigt som han är i total avsaknad av all empati vara traktens trevligaste och mest förekommande kille. Om man inte råkar vara bekant med honom och ofrivilligt dras in i hans planer.

Som så ofta hos Hitchcock är emellertid så gott som alla rollgestalter endimensionella staffagefigurer, eftersom deras enda funktion strängt taget är att likt spelbrickor i demonregissörens händer driva den hårt vävda intrigen framåt. Hitchcock visade sällan intresse för inträngande personporträtt, men desto större för ibland osannolika men alltid hypnotiskt fängslande intriger som gradvis, likt ett skruvstäd, kramas åt runt tittaren. Så även i Strangers on a Train, där man inte minst under upplösningen kan lägga märke till hur lite enskildas liv kan betyda när de underställs det övergripande syftet att driva en Hitchcock-intrig framåt – för hur sannolikt känns det, egentligen, att en polisman i ett försök att skjuta skurken i ryggen avsiktligt skulle skjuta rakt in bland folk, inklusive kvinnor och barn, på en fullsatt karusell på ett nöjesfält? Med följd att karuselloperatören träffas av kulan och avlider?

Ofta förekommande hos Alfred Hitchcock är också den oskyldige, hygglige, vanlige medborgaren som mot sin vilja dras in i en brottshärva han till en början inte behärskar men i slutändan, tvingad av omständigheterna, lyckas ta sig ur. Strangers on a Train är en av de bästa varianterna på temat och i synnerhet de första kanske femton minuterna kryper likt insekter in under huden på tittaren. Upplösningen är effektiv, men har man sett Orson Welles’ The Lady from Shanghai innan man ser Strangers on a Train kommer den ofelbart att idémässigt om än inte i utförandet att framstå som en kopia i tredje karbongenomslaget. Vilket å andra sidan inte säger så hemskt mycket – det är och förblir för mycket begärt att ens en regissör av Alfred Hitchcocks obestridligen monumentala kaliber ska kunna matcha Orson Welles. Det går bara inte.

Strangers on a Train finns i en amerikansk och en brittisk version. Den förra är originalversionen och den senare, som är en annan klippning, skiljer sig såvitt jag vid en snabb kontroll kan bedöma inte från originalet på något avgörande sätt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

5 svar to “STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)”

  1. Svensson Says:

    Manuset till den här skrevs av Patricia Highsmith har jag för mig. Or based on a novel by…?

  2. moviehead Says:

    Filmen är baserad på Patricia Highsmiths roman med samma titel, men det första manusutkastet skrevs faktiskt av Raymond Chandler. Senare redigerades det av en så kallad manusdoktor, Czenzi Ormonde – och hon fick hjälp av Alfred Hitchcocks producent, Barbara Keon, som visste precis vad regissören ville ha. Anledningen till redigeringen var att Raymond Chandler grälsjukt behöll inslag i romanen som Alfred Hitchcock ville stryka.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Anders Tolfmark Says:

    Lite knappologiska upplysningar:
    Egentligen finns det bara en version, den ”amerikanska”. Inför premiären visade Hitchcock filmen för Jack Warner, som föreslog några mindre ändringar. Så skedde, men någon ny version kan man knappast kalla det. När sedan ursprungsklippningen dök upp så kallades den felaktigt för brittisk version.

    Se där vilken massa skojiga dumheter man lär sig när man grottar ned sig i DVD-utgåvornas extramaterial! Jag har roat mig under vår/sommar med att titta mig igenom nästan hela H’s produktion. En handfull titlar går ju inte att få tag i längre, men strax över 50 blev det ändå. Stundtals en riktigt njutbar resa! Kändes lite som en grundkurs i filmhistoria också, med början i stumfilmens 20-tal och ett halvsekel framåt.

  4. moviehead Says:

    Det här förklarar varför jag vid en visserligen tämligen snabb men dock kontroll inte hittade några intressanta skillnader alls mellan de båda versionerna av Strangers on a Train som finns med på min DVD! Det är ju, i sken av vad du berättar, snudd på bedrägeri att kalla det här för olika versioner! 🙂

    Vilken alldeles lysande grej att göra, att se igenom Hitchcocks produktion på det viset! Men vilka filmer är det som inte går att få tag på längre…? Jag måste medge att jag inte kände till att det fanns några Hitchcock-filmer som helt gått förlorade – eller menar du att de inte finns på DVD?

    Som en resa genom filmhistorien, ja, och med en av dess bästa ciceroner. Det finns något slags skäl till att Alfred Hitchcock av ingen mindre än Francois Truffaut utropades till geni.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Anders Tolfmark Says:

    Inalles var det åtta filmer jag inte hittade på DVD. Tre av dem fanns dock i sin helhet på Youtube, och det går ju till nöds att se film på det viset också. Knepigare blir det när man letar stumfilmer; Pleasure garden, Downhill och Elstree calling (opus 1, 4 & 11) hittade jag bara fragment av på Tuben. Mary (1930, tyskspråkig version av Murder!) lyser helt med sin frånvaro, men dessa finns kanske att ladda ned någonstans ifrån; jag har inte full koll på det. The mountain eagle, slutligen, är den enda som tycks räddningslöst förlorad; det finns inga kända kopior av den.
    Man får väl vara tacksam att Hitchcock inte verkade i Sverige; jag har för mig att något centrallager försvann i en brand på 40-talet. Så det kunde ha varit värre…
    Det verkar f ö som att brittiska filminstitutet tänker rycka ut nu för att rädda vad som räddas kan. Heja BFI:

    http://www.bfi.org.uk/nationalarchive/hitchcock/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: