CHARLIE WILSON’S WAR av Mike Nichols (2007)

CHARLIE WILSON’S WAR av Mike Nichols (2007)
Svensk titel: Charlie Wilsons krig
Med Tom Hanks, Julia Roberts, Philip Seymour Hoffman, Jud Tylor, Hilary Angelo

SPOILERVARNING

Om en film handlar om krig och den ena sidans stridande soldater kommer från USA och filmen är gjord i Hollywood, så är formeln given: man kritiserar företeelsen krig och framställer den som hemsk, men ser samvetsgrant till att med stor omsorg framhålla (inte så sällan med hjälp av en berättarröst till slutscenen och eftertexterna, som i Platoon av Oliver Stone och Flags of Our Fathers av Clint Eastwood) att de amerikanska soldaterna är hyvens och reko pojkar med äppelpaj i blick och amerikanska flaggans mönster på kalsongerna. Ja, något i den stilen, i alla fall. Kriget är ont, men amerikanerna är goda.

Det här ska nu för all del inte förvåna någon, för det är i själva verket en rätt trogen bild av Hollywoods åsikter. Filmbranschen i USA är av tradition politiskt liberal och nu när både John Wayne och Charlton Heston är döda går det endast med stor svårighet att spåra upp någon i Hollywood som är republikan. Att filmbranschen röstar på demokraterna är närmast ett axiom.

Liksom det närmast är ett axiom att filmbranschens utövande konstnärer, från manusförfattarna till regissörerna till skådespelarna, ofta har helt andra åsikter än eventuell sittande, republikansk president om när det är befogat att börja kriga någonstans i världen. Men här finns en hake, för när den republikanske presidenten väl har börjat kriga får ”våra män och kvinnor i uniform” Hollywoods fulla stöd. Ibland får de till och med via satellit dela ut något av priserna under Oscarsgalan. För när pojkarna och flickorna är på plats med sina vapen och riskerar livet, ställer sig även Hollywood som sanna patrioter bakom dem.

Och därav filmerna som dels kritiserar krig, dels hyllar de amerikanska soldaterna.

Fast i Charlie Wilson’s War sker inte hyllningen som en avslutande men ohyggligt effektiv fotnot i form av berättarröst i slutet, den pågår filmen igenom. Även om det inte är just soldater den hyllar, utan en amerikansk krigsinsats. För Charlie Wilson’s War handlar alltså om kongressledamoten Charlie Wilson, som för att ta död på så många ryssar som möjligt lyckades få de amerikanska anslagen till vapen åt afghanerna då Sovjet invaderat att höjas från fem miljoner dollar till en miljard dollar. Varpå afghanerna dödade hemskt många ryssar och vann kriget. Under filmen får man sig som tittare till och med regelbundet till livs ett slags serietabell, där antalet nedskjutna, sovjetiska helikoptrar och sprängda stridsvagnar anges år för år. Meningen är nog att man ska hurra. Det gör de i alla fall i filmen.

Men nu är ju det här en film av Mike Nichols. Mannen bakom bland andra The Graduate och Carnal Knowledge.

Så inte helt överraskande överraskar den.

För den avslutas med en käftsmäll mot USA:s krigsmakt som är så talande och så skrämmande att man faktiskt kan tro på att filmen faktiskt är något så när trogen den sanna historien om Charlie Wilson. Jag har spoilervarnat ovan, så jag dristar mig att tala om att en miljard dollar till vapen inte är för mycket, men att en miljon dollar till en skola i Afghanistan inte kan komma på tal. Vilket är talande.

Fast å andra sidan är det också talande att de stridande förbanden kommer från dels Sovjetunionens Ryssland, dels Afghanistan. Det finns alltså inga amerikanska soldater att hylla. Vilket förstås är bekvämt om man nu vill överraska med kritik mot själva beslutet att kriga.

Annars lider Charlie Wilson’s War av samma verklighetssträvan som Flags of Our Fathers, men ur en annan, intressant vinkel. Medan strävan efter autenticitet fick teamet bakom Flags of Our Fathers att bränna av så många granater och skottsalvor under handlingsbärande dialog att det är omöjligt att uppfatta vad någon säger, låter teamet bakom Charlie Wilson’s War i stället alla prata i munnen på varandra när de promenerande längs kongressens korridorer bedriver politisk kohandel. Så är det säkert i verkligheten, men för filmen blir det katastrofalt – den handlingsbärande dialogen drunknar i… den handlingsbärande dialogen.

Så jag gick till dvd-menyn och knäppte på engelskspråkiga textremsor. Och det visade sig att man varit fantastiskt noggrann och med angivelse av vem som säger vad i kakofonin har skrivit ut vad precis alla säger, vilket lett till fem- eller sexradiga textremsor skrivna med mycket liten stil som täcker nästan hela bildrutan. Och tar så lång tid att läsa att man omöjligt hinner göra det när de sekundsnabbt blixtrar förbi i det kulsprutesmattrande tjattret och därför blir tvungen att gång på gång frysa bilden för att förstå vad som händer, och varför.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: