THE FOUNTAIN av Darren Aronofsky (2006)

THE FOUNTAIN av Darren Aronofsky (2006)
Med Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Mark Margolis, Stephen McHattie, Fernando Hernandez, Cliff Curtis, Sean Patrick Thomas, Donna Murphy, Ethan Suplee

SPOILERVARNING

Tre parallella berättelser.

En grundberättelse i nutid om en forskare (Hugh Jackman) som genom djurförsök på rhesusapor letar efter ett botemedel mot cancer och får veta att hans fru (Rachel Weisz) är döende i cancer samtidigt som han hittar ett botemedel i form av saven från ett sydamerikanskt träd; en berättelse som egentligen består av en roman som forskarens döende fru skriver, om en conquistador på spanska medeltiden (Hugh Jackman) som av den spanska drottningen (Rachel Weisz), hårt ansatt av invadörer, får i uppdrag att hitta Livets träd i Edens lustgård; en framtidsberättelse om en rymdresenär (Hugh Jackman, fast skallig) som i ett ekorymdskepp med ett träd i är på väg mot en supernova.

De här tre berättelserna är parallella, men sammanflätade. Trädet i rymdskeppet motsvaras av Livets träd i conquistadorberättelsen och trädet i Sydamerika i nutidsberättelsen. Supernovan, en döende stjärna, får Hugh Jackman i nutidsberättelsen av sin hustru veta var dödens gud i Mayafolkets religion och conquistadorerna besöker förstås Mayafolket. Och det är som sagt Rachel Weisz i nutid som skriver berättelsen om conquistadoren i medeltidens Spanien. Och så vidare.

Tanken är förstås att de här tre berättelserna ska vara inte bara sammanflätade – de ska dessutom belysa varandra. För temat är detsamma i alla tre: livet och döden, och försöken att besegra döden. På olika sätt, men med samma skådespelare i olika tider.

Den här sortens mycket konstruerade filmer kräver stor skicklighet från kanske framförallt regissörens sida. Den skickligheten saknar Darren Aronofosky. The Fountain är till en början obegriplig, därefter begriplig men överdramatisk och konstlad och full av alltför tvära kast mellan de tre berättelserna, och slutligen fylld av stundtals vackra bilder men i grund och botten ointressant, vilket är synd. För det hade den inte behövt vara. Men den lastar på med flera ton och stråkmusiken är smäktande och det är meningen att vi ska hisna, men jag kom på mig själv med att i stället leva mig in i några av de mer suggestiva scenerna och tänka ut helt andra berättelser utifrån dem.

Berättelser som jag ärligt talat tyckte var mycket bättre än filmens.

Och det blev behållningen av att ha sett den.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: