MEET JOHN DOE av Frank Capra (1941)

MEET JOHN DOE av Frank Capra (1941)
Svensk titel: Vi behöver varann
Med Gary Cooper, Barbara Stanwyck, Edward Arnold, Walter Brennan, Spring Byington, James Gleason, Regis Toomey, Warren Hymer

SPOILERVARNING

Frank Capra torde vara den mest utpräglade må bra-filmsregissören i historien, men han är inte oproblematisk eftersom hans filmer – paradoxalt nog – är på en gång mer mångbottnade och ytligt banalare än merparten av de många sentida avläggarna och eftersom de tar i så förskräckligt, om än bara ibland. För det händer att Frank Capra är helt lysande. Som i You Can’t Take It With You och It’s a Wonderful Life. Meet John Doe, däremot, är ett klockrent exempel på när Frank Capra är på sitt allra mest sentimentaldrypande, pekoralistiska och amerikapatriotiska humör. Om än långt ifrån oproblematisk, som sagt.

Den något tafatte, tämligen klent begåvade Gary Cooper gjorde sig med sitt tjusigt grovhuggna yttre och sin tysta beslutsamhet och sin kompromisslösa integritet alldeles förträffligt i exempelvis Fred Zinnemans High Noon (förmodligen hans bästa rolltolkning), men i Meet John Doe är han hopplöst malplacerad. Han saknar all värme och han ser ut och rör sig som en staty av sig själv och därför är det mycket svårt att tro på att denne visserligen ståtlige men nästan helt okarismatiske man skulle kunna få en svallvåg av broderlig kärlek som mest av allt påminner om den bisarra sekten Promise Keepers att dra fram över hela Förenta staterna. Talen som eldar filmens massor är opersonliga och kalla som is, och det känns bara obegripligt att någon enda människa skulle lyssna på honom.

Fast även om han varit en magnetiskt fascinerande talare, skulle någon enda människa förändras i grunden och bli hjärtegod filantrop bara för att en föregiven representant för mannen på gatan i en dagstidning låter meddela att han avser att begå självmord vid midnatt på julafton i protest mot civilisationens hjärtlöshet? Skulle vi inte bara alla avskriva honom som en fullständig tokfrans? Och det med all rätta?

Inte enligt Frank Capra. För när Gary Cooper i rollen som luffaren John Willoughby får betalt för att spela en påhittad människa – John Doe – som är besviken på den moderna civilisationen och meddelar att han avser att begå självmord i protest mot den, får han hela Förenta staterna att bilda ultrafilantropiska John Doe-klubbar och i sann, amerikansk äppelpajsanda upptäcka att alla grannar man tidigare tyckt var konstiga egentligen är alldeles hyvens hyggliga prickar (de är ju vita medelklassamerikaner allihop!).

Men bilden kompliceras. På flera sätt.

Till att börja med genom att man låter Gary Cooper direkt jämföras med Förenta staternas grundare, de så kallade Founding Fathers, och senare – som om det inte vore nog – med Jesus. Därmed är dagordningen förstås uppspikad – Förenta staternas grundare står på samma piedestal som Jesus och Jesus har nått sådana herostratiska höjder av godhet och sällhet att han numera befinner sig på samma nivå som den patriotiske helylleamerikanen Gary Cooper.

Vidare låter man massrörelsen som kretsar kring John Doe mitt under brinnande världskrig bli ett slags godhetens motsvarighet till Adolf Hitlers masspsykotiska Tyskland, men med likheter av ett slag som är skrämmande snarare än förtroendeingivande. Det senare tror jag är omedvetet, men helt oavsett syftet och utfallet känns det aldrig riktigt muntert med miljoner och åter miljoner människor som likt jättelika fårskockar följer en enda, helgonförklarad ledare. Någonstans känns det förbluffande att Förenta staternas biopublik mitt under andra världskriget hyllar en film om en ledardyrkande massrörelse så till den grad att den mycket mediokra Meet John Doe kommit att bli en av filmhistoriens superklassiker.

Fast så finns ju Walter Brennan med. Ytterligare en komplikation. Han spelar sin vanliga roll, som man redan efter att ha sett honom i bara något tiotal filmer börjar misstänka i själva verket är rollen som sig själv. Men det gör han övertygande och egentligen spelar det med en så pass sympatisk person inte så stor roll att han är precis samma person i film efter film. I Meet John Doe framstår han som förnuftets röst mitt i den föregivet godhjärtade masshysterin. Som Gary Coopers luffarkompis försöker han gång på gång tala denne till rätta och få honom att överge både pengar och kändisskap och följa med tillbaka ut på landsvägarna i stället för att snärja in sig i samhällets alla måsten, men utan framgång. Det är mycket lätt att känna sympati för honom. I all synnerhet konfronterad med den sista komplikationen, nämligen maktens – den oförliknelige Edward Arnolds – cyniska försök att utnyttja alla John Doe-föreningarna för att tillskansa sig presidentposten. Man kan se det ur flera synvinklar, men lika fast som de masshysteriska medlemmarna i John Doe-föreningarna är, lika låst är i själva verket Edward Arnold i sitt maktspel. Han kan inte ta sig ur det, han sitter fast i det som i ett spindelnät.

Och finns det en möjlighet att allt detta är medvetet gjort av Frank Capra, att han gjort en ytligt sett sentimental må bra-film som under ytan i själva verket avslöjar både maktkorruptionens och masshysterins många beklämmande konsekvenser, även då den senare syftar till något gott?

För i så fall är det här en mycket bättre film än man kan tro.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: