WOYZECK av Werner Herzog (1979)

WOYZECK av Werner Herzog (1979)
Med Klaus Kinski, Eva Mattes, Wolfgang Reichmann, Willy Semmelrogge, Josef Bierbichler, Paul Burian, Volker Prechtel, Dieter Augustin, Irm Hermann, Wolfgang Bächler, Rosemarie Heinikel, Herbert Fux

SPOILERVARNING – SLUTET AVSLÖJAS

Om man ska använda sig av ett par kategorier som är så ofantliga att de bara kan ge en mycket grov och högst förenklad bild av verkligheten kan man säga att det europeiska filmspråket skiljer sig dramatiskt från det amerikanska. På det är Woyzeck av Werner Herzog ett utpräglat exempel. Fast den är också ett utpräglat exempel på en sorts film som är djupt rotad i nittonhundrasjuttiotalets filmkonst.

Världen såg mycket annorlunda ut under sjuttiotalet och som en effekt av rådande kulturella strömningar var den bättre, europeiska filmen inte så sällan betydligt svårtillgängligare och mer intellektualiserande än den amerikanska. På gott och ont. De lyckade exemplen är stor filmkonst där angelägna teman inträngande gestaltas och behandlas; de mindre lyckade exemplen är pseudointellektualiserande trams. För att tala klarspråk.

I allt väsentligt är Woyzeck ett exempel på det senare.

Vilket är synd, eftersom den också är en utomordentlig film. På sätt och vis.

Woyzeck består av en lång rad mycket teatraliska, stundtals vackra tablåer. Människorna som befolkar tablåerna talar högtravande och onaturligt, de formulerar sig som om de håller tal för tittaren, som om det här är ett antal obildade människors misslyckade försök att efter ansenlig tankemöda göra intryck på sin publik med dumma, förment djupsinniga filosofiska floskler och insikter i den mänskliga naturen. Att avsikten varit att framställa dem – i synnerhet kaptenen och läkaren – som klent begåvade men övertygade om sin egen väldiga, intellektuella kapacitet är tämligen uppenbart. Men syftet med det förbigår tittaren. Något egentligt samband finns inte mellan tablåerna, annat än den stundtals avklippta, röda tråd som utgörs av Klaus Kinskis upprördhet över att den sannolikt prostituerade modern till hans barn – Eva Mattes – varit otrogen och han därför utom sig av svartsjuka mördar henne.

Fast den intrigen, den delen av filmen, berättas i ett litet fåtal av tablåerna och dyker som sagt bara upp då och då. Exakt vilken funktion de många övriga tablåerna fyller är mycket oklart och många av dem är tröttsamt ansträngda. Filmens uppbyggnad påminner som synes inte så lite om Roy Anderssons betydligt mer sentida Sånger från andra våningen.

Ändå är Woyzeck som sagt en utomordentlig film, eller skulle ha kunnat bli. För tablåerna är vackra, det bestialiska mordet är suggestivt och fasansfullt och skrämmande nog vackert även det, och om någon hade brytt sig om att förse den här filmen med ett manuskript innan inspelningen påbörjades skulle den ha blivit utomordentlig, eftersom Werner Herzog är en enastående begåvad filmregissör.

Och så har alltså Klaus Kinski huvudrollen. Klaus Kinski är absolut ojämförbar. Han spelar fullkomligt förryckt, i det närmaste psykotisk, något som han gör ytterst väl – eftersom han faktiskt var det i verkligheten. Exakt vilka diagnoser* han kan ha haft vet jag inte, men bipolärt syndrom, borderline och ADHD känns troliga. Bland annat därför, tror jag, och självklart tack vare sin avsevärda begåvning, skådespelade Klaus Kinski med en manisk, naken, inte så sällan både fascinerande och otäckt självblottande intensitet som ingen annan filmskådespelare i historien kunnat uppvisa. Det är inte alltid uppenbart hur mycket han spelar och hur mycket han är sig själv, för den monomana, stundtals psykotiska intensiteten var något han förde med sig till alla roller han någonsin gjorde. Och han är alltid mycket sevärd. Utan undantag. Klaus Kinski var ett unikum, en magnetiskt fascinerande och maniskt, intensivt utlevande människa.

Det intressanta är att föreställa sig Woyzeck med en annan skådespelare i huvudrollen. För det kan man inte föreställa sig, inte utan att filmen fullständigt kollapsar. Nu är den trots allt en film man bör se.

Kör hårt,
Bellis

* Jag är övertygad om att de måste ha varit flera och en intressant inblick i denna människas själsliv och leverne får man i Herzogs dokumentärfilm Min bäste ovän.

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “WOYZECK av Werner Herzog (1979)”

  1. Svensson Says:

    Det är väl filmad teater i princip, baserad på en pjäs. Sådant kan ge kulturell cred i de rätta kretsarna.

  2. moviehead Says:

    Jag kände inte till att det här ursprungligen är en pjäs, men borde förstås ha förstått det med tanke på hur teatralisk filmen är i scenlösningarna. Lite synd, sådant där, men det är häpnadsväckande ofta som även begåvade regissörer tillverkar teater fast på en filmremsa bara för att de råkar filmatisera en berättelse som ursprungligen är en pjäs. Strängt taget är det obegripligt, för det borde ju inte vara särskilt svårt att tillverka för filmen mer ändamålsenlig scenografi och för den delen låta kameran röra på sig då och då i stället för att bara stå blickstilla framför en tablå, som om tittaren satt i publiken på en teater och såg skådespelet på teaterns scen.

    Teater är en av alla tiders största konstformer, men det är film också. När man inte lyckas skilja dem åt blir resultatet dock sällan lyckat.

    En film bör förses med helt nya locations och helt andra scenlösningar än en teaterpjäs. Och, som sagt, inte minst en rörlig kamera i stället för en stillastående.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: