METROPOLIS av Fritz Lang (1927)

METROPOLIS av Fritz Lang (1927)
Med Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Brigitte Helm, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Erwin Biswanger, Heinrich George

Metropolis är en feberdröm.

Och Metropolis är den hypnotiska, storslagna visionen av den vidunderliga, enorma staden som sträcker sig flera kilometer upp i luften och ofantligt långt ned i underjorden och som med sina dunkande maskinkomplex och sin storslagna skönhet och ofattbara enormitet utövar en magnetisk lockelse och skrämmer till vanvett. Metropolis ofantliga byggnader badar i solsken om dagen och stadens elektriska ljus om natten, men nere på gatorna, på botten av de djupa stadsravinerna, råder det ständiga dunkel där man inte vet vilka eller vad som frodas. Och långt ned i underjorden, i djupet, i Metropolis lägst belägna delar, i väldiga hus i ofantliga bergrum, bor de miljontals arbetare som håller det väldiga maskineriet igång utan att någonsin se dagens ljus.

I filmen är det staden som har huvudrollen. Den behärskar alla sina invånare, från diktatorn Joh Fredersen och den lättjefullt lyxlevande överklassen till den enorma medelklass som bor och lever ovan jord till de förslavade arbetarna i underjorden. För Metropolis omfattar allt och alla. Att lämna Metropolis är otänkbart, för Metropolis är världen. Metropolis är sinnebilden för det ofattbart enorma, myrstacksmyllrande samhället i all sin skönhet och all sin fasa. En väldig, evig paradox.

Det är knappast en överdrift att säga att Metropolis gigantiska stadslandskap har etsat sig fast som en arketyp på det allmänna medvetandets näthinna. Utan närmare reflektion säger man på engelska att en enorm storstad är ”a metropolis” och även människor som aldrig har sett filmen känner närmast instinktivt igen bilderna på det hisnande stadslandskapet, även om de inte vet varifrån de kommer.

Metropolis är den första film i historien som inkluderats på UNESCO:s världsarvslista, bland andra kulturella milstolpar som Beethovens nionde symfoni och Gutenbergbibeln. Därför att Metropolis är en kulturens och den mänskliga civilisationens metaforiska feberdröm.

När det slentrianmässigt hävdas att filmhistoriens tre största superklassiker är Casablanca, Citizen Kane och Gone With the Wind ligger det förstås mycket i det, eftersom Metropolis befinner sig på en nivå så långt över superklassikerstatus att den hamnar ovanför tabellen.

Och det säger ännu mycket mer om denna magnfika film än man i förstone kan tro, för efter premiären 1927 är det ingen som har sett mer än delar av verket. Fritz Langs 140 minuter långa epos klipptes av filmbolag och distributörer brutalt ned och det på olika sätt i olika delar av världen, varför en lång rad stympade versioner har florerat sedan dess – några av dem så stympade att intrigen varit halvt obegriplig, andra något mer kompletta eller med fler nyckelscener intakta, men fortfarande strängt taget bara fragment av den ursprungliga filmen. En längd på 80 minuter i stället för 140 har inte varit ovanlig. Trots det har Metropolis varit så hypnotiskt suggestiv att den kommit att bli en ständig metafor för staden, den samhällsform som mer än någon annan kommit att prägla den mänskliga civilisationen.

Bland många övriga aspekter på Metropolis kan nämnas att den även är högaktuell just nu, när man firar 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Denna tyska film handlar om hur den politiska barriären mellan de marklevande överklasserna och de i underjorden boende arbetarna raseras, liksom Berlinmuren drygt sextio år senare kom att rivas och förena det demokratiska Västtyskland med diktaturens Östtyskland.

År 2008 hittade man i lagret på filmmuséet i Buenos Aires en komplett kopia av Metropolis – filmens samtliga 140 minuter, så när som på den drygt minutlånga scenen med den predikande munken (som enligt ett obekräftat rykte är för skadad för att kunna räddas). Nu, slutligen, saknar Fritz Langs fråga till sf-författaren Robert Bloch, när denne visade intresse för filmen, äntligen all relevans: ”Why are you so interested in a picture which no longer exists?”

Fast den version som i dagsläget finns att tillgå på dvd i Sverige (i serien Filmklassikerna, utgiven av Atlantic) är även den omtumlande, så i väntan på den slutgiltiga versionen kan man njuta av den restaurerade Metropolis från 2002, där man med utgångspunkt i flera års restaureringsarbete på Bundesarchiv Filmarchiv på Friedrich-Wilhelm-Murnau-Stiftung samlat ihop en lång rad scener från de många olika versioner som funnits utspridda över världen, klippt ihop dem till en version som ligger så nära den ursprungliga filmen som alls var möjligt före fyndet i Buenos Aires och restaurerat Metropolis igen, nu digitalt – och med fullkomligt häpnadsväckande resultat.

Jag har sett Metropolis fler gånger än jag kan minnas, men numera liknar den inte några av de versioner jag tidigare sett. För i den här upplagan får vi 117 minuter och 29 sekunder i stället för cirka 80 minuter och förhäxat fascinerad har jag suttit och stirrat på en film som inte bara är alldeles ren, helt utan de repor och skador och det oupphörliga flimmer som alltid vidhäftat alla tidigare kopior jag sett, utan även nästan 40 minuter längre.

Metropolis är en vision som nu är mer än 80 år gammal, men som framtiden ännu inte hunnit ikapp. Staden som idé och verklighet har alltsedan sången om det sköna Ilion varit den främsta av alla symboler för mänsklighetens civilisation, men skönare och fasansfullare än i Metropolis har sången aldrig sjungits.

Thea von Harbous manuskript, byggt på den egna romanen med samma titel, kan ges många tolkningar, men den mest relevanta och ständigt aktuella är det Metropolis berättar för oss om staden – och om maskinsamhället, där maskinerna kan vara både en förbannelse och en välsignelse. I Metropolis är maskinerna båda delarna, beroende på om man lever under eller ovan jord. Hos maskinerna där man är deras slav eller ovan jord där man njuter deras frukter. Det givna svaret finns inte, dikotomin är närmast självklar, maskinerna är både en förbannelse och en välsignelse – eftersom staden, maskinsamhället, förblir en paradox.

Visuellt är Metropolis ett kinematografiskt underverk.

Oöverträffad.

Någon jämförelse står icke att uppbringa.

Metropolis går inte att göra sig kvitt. Staden hemsöker en. Och i perioder blir besattheten lika feberhet som visionen.

Och särskilt nu, när bilderna på de väldiga stadslandskap som jag såg i form av teckningar på en av utställningarna när filmkonstens 100-årsjubileum firades i Berlin 1995 finns med i filmen, när de av surrealistisk estetik genomsyrade scenerna från nattklubban Yoshiwara plötsligt dyker upp i filmen med sina förvridna ansikten och den suggestivt dansande, i en sekvens drömda i en annan konstgjorda Maria, när Freder besöker de sju dödssynderna, när den konstgjorda Maria bränns på bål som häxa, när man bestås en lång kavalkad av närmast hypnotiskt laddad, estetisk njutning i form av scener som varit praktiskt taget försvunna i nästan åttio år och som får Metropolis att framträda som det komplexa mästerverk den ursprungligen var.

Skåda den pulserande koreografin i det underjordiska maskinrummets frenetiskt arbetande myller. Skåda de andlösa, vidunderliga exteriörerna och interiörerna. Skåda Rotwangs surrealistiska laboratorium och skåda äntligen robotkvinnan och hennes förvandling till Maria i kristallklar skärpa. Skåda den väldiga arbetarstaden i underjorden. Skåda monorailerna som löper över hela det väldiga Metropolis, skåda byggnaderna som kilometer efter kilometer strävar mot himlen. Skåda det sköna Metropolis.

Metropolis.

En feberdröm.

Metropolis.

Outsägligt fasansfull.

Metropolis.

Outsägligt vacker.

Metropolis.

Oöverträffad.

Metropolis.

Det sköna Metropolis. Det fasansfulla Metropolis.

Det oemotståndliga Metropolis.

Välkommen till Metropolis.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

9 svar to “METROPOLIS av Fritz Lang (1927)”

  1. Mats Henricson Says:

    Bellis,

    tack för att du påminde mig om denna film! Har precis lagt den till min lista på lovefilm. Medan vi pratar FL, har du sett M? Ja, naturligtvis har du det. Jag såg den för något år sedan, och slogs av hur bra den var. Modern plot, bra skådespel, snyggt på alla sätt och vis. Och snygga kläder! Alla tjuvar hade skjorta och slips! Det var tiiider det.

    Och medan vi pratar om klassiker, ah, oh, uh, Cykeltjuven! Mon dieu, vilken film. Jag satt som förstenad efter slutet, och kippade efter andan. Det görs inga sådana filmer idag.

    Mats

  2. moviehead Says:

    Hallo, Mats!

    Lovefilm måste jag medge att jag aldrig hade hört talas om tidigare, men det verkar förträffligt.

    Självklart har jag sett M, liksom Fritz Langs övriga produktion. Den ojämförlige Peter Lorre gör sitt livs rolltolkning och det här är filmen som jag nog anser utgör själva brytpunkten mellan den tyska expressionismen (se exempelvis utnyttjandet av dunkel och skuggor och tänk på Dr. Caligaris kabinett och Nosferatu) och den mycket tidiga film noir, innan begreppet ens fanns. Som så ofta både förr och senare låg den innovative Fritz Lang i första ledet bland filmkonstens förnyare.

    Andra omistliga filmer av Lang är förstås Dr. Mabuse, der Spieler, Das Testament des Dr. Mabuse, Fury och The Big Heat, för att inte också nämna hans väldiga produktion på Die Nibelungen, som gjordes i två delar (med respektive undertitlarna Siegfried och Kriemhilds Rache). Och flera andra, till exempel Ministry of Fear.

    The Big Heat är extra intressant i samband med just M, eftersom den förstnämnda är ett av alla tiders främsta exempel på en definierande film inom den då sedan länge blomstrande film noir-genre som Lang alltså var med om att skapa i och med M.

    Och ja, visst var kläderna snygga! Elegansen hos tjugo- och trettiotalens gangstar var, som du vet, lika viktig i verkligheten som på filmduken, och själv lät jag på nittiotalet sy upp en kritstrecksrandig kostym efter samma mönster som svidarna Al Capone bar. Till och med undre världen var en gång i tiden ofantligt mycket elegantare än motsvarigheterna som likt beklämmande spillror hasar runt på Sergels Torg i dag!

    Och samma år som Vittorio De Sicas Cykeltjuven nådde biograferna fick vi även Carol Reeds The Third Man.

    Som sagt…

    They don’t make ‘em like that any longer!

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Svensson Says:

    Förnämlig recension, ja rena essän. Får mig att nostalgiskt minnas en kortare version av Metropolis jag såg, jag tror det var på någon NasaCon på 80-talet. ”Slaktad” men bra ändå, jag hade ju inget att jämföra med.

    Annars minns man ju andra Langverk som ”The Empire Of Fear” som du nämner och ”Spionen” från 1927, en skarp sak inspirerad av en rysk spionskandal i England, ”the Arcos Affair”: man hade en spioncentral kamouflerad som en handelsdelegation.

    ”M” och ”Dr Mabuses testamente” faller mig också i sinnet, ja för tusan, det är bara mästerverk så långt ögat ser.

  4. moviehead Says:

    Ja, det är bara mästerverk så långt ögat ser. För Fritz Lang var en av de mångsidigaste regissörer filmhistorien någonsin har sett och han rörde sig från den mycket tidiga stumfilmseran rakt in i den tidiga ljudfilmen och vidare ända upp till 1960, då han gjorde sin sista film – den tredje om Doktor Mabuse, Die 1000 Augen des Dr. Mabuse. Han var inte bara med om att skapa filmhistorien, han var gång på gång en av dess stora förnyare. Under det tidiga tjugotalet gjorde han storverken som den första Mabuse-filmen och filmatiseringen av Niebelungen, för att kröna eran med Metropolis och sedan gå vidare och skapa brytpunkten mellan tysk expressionism och film noir och vidare upp genom decennierna, där han inte bara gjorde nyskapande utan definierande filmer inom de genrer han verkade inom.

    Metropolis, så. Igen. För av Metropolis blir man besatt. Den är ofrånkomlig. År 1984 gjorde Giorgio Moroder en nyversion av Metropolis, men bara vad beträffade musiken. Hans version av filmen är 83 minuter lång och det är 83 minuter ur originalfilmen, men han satte ett modernt soundtrack till den som i sig visar hur tidlös filmens vision av staden – och staden som paradox – är. Även om man inte ser filmen med soundtracket, bör man lyssna på skivan, där en lång rad framstående artister som Freddie Mercury, Jon Anderson, Bonnie Tyler, Pat Benatar och flera andra medverkar. Musiken är på den tiden modern electronica, som i sig tematiskt passar den tidlösa filmen utmärkt, i en modern tid. (Och samtliga låtar finns på YouTube.)

    Lyssna framförallt till låten Cage of Freedom, där Jon Anderson sjunger en text som fångar paradoxen Metropolis:

    Cage of freedom
    That’s our prison
    Where the jailer and captive combine
    Cage of freedom
    Cast in power
    All the trappings of our own design
    Blind ambition
    Steals our reason
    We’re soon behind those invisible bars

    On the inside
    Looking outside
    To make it safer we double the guard
    Cage of freedom
    There’s no escaping
    We fabricated a world of our own….

    Cage of freedom, growing smaller
    ‘Til every wall now touches the skin
    Cage of freedom, filled with treason
    Changing sides as the losses begin
    Our suspicion tries escaping
    But they step up the security
    There’s no exit–there’s no entrance
    Remember how we swallowed the key?
    Cage of freedom, that’s our prison
    We fabricated this world on our own….

    Big brother
    Is there a bigger one watching you
    Or is there one smaller
    Who I should be watching too
    Infinite circles of
    Snakes eating their own tails
    For every one chasing
    Another is on the trail
    Is that a friend
    Can you tell, is he on your side?
    ‘Cause I spy with my little eye
    Yet another spy…

    Tänk på de här raderna:

    ”Cage of freedom, that’s our prison
    We fabricated this world on our own…”

    Precis. Metropolis, med sin eviga dikotomi, är en frihetens bur. För i Metropolis, i den ofattbart stora staden, är man fångad i frihetens bur. I den värld vi själva har byggt.

    Och: ”Where the jailer and captive combine”. Återigen, precis. För själva staden behärskar som sagt alla sina invånare, såväl den lyxlevande överklassen som den enorma medelklassen som de förslavade arbetarna. Alla är dess fångar i frihetens allt trängre bur.

    Metropolis är ofrånkomlig inte för att man inte fysiskt kan lämna staden, utan därför att man mentalt är oförmögen. Metropolis är världen.

    För oss som älskar enorma städer är symbolen Metropolis den arketypiska.

    Och låt mig berätta en anekdot.

    När jag för andra gången var i New York med ett par väninnor besökte vi Empire State Buildings åttionde våning två gånger, en gång dagtid och en gång nattetid. Båda gångerna, men framförallt den andra, stod jag däruppe och skådade plötsligt det sköna Metropolis. Jag blev fullständigt tagen. Jag tog bilder så att kameran smälte och det enda jag kunde tänka på var de ännu mäktigare stadslandskapen i Metropolis, men nu inför mina ögon i verkligheten. Något år senare läste jag en artikel om Fritz Lang, där jag fick veta att det var hans besök i New York under tidigt tjugotal som inspirerat honom till filmens stadslandskap.

    Och även om Metropolis – den totala stadsvisionen – är ännu mycket mäktigare än New York, så finns New York i verkligheten.

    Liksom, i och för sig, det sköna, det fasansfulla, det oemotståndliga Metropolis.

    I sinnet på alla dem som har sett filmen.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Illern Says:

    Även jag bestämde mig för att peta in den på vår filmlista på Lovefilm. Det ska bli spännande. Får nog glida över till YouTube också.

  6. Anders Tolfmark Says:

    Det vore kul med en uppdaterad recension när du sett den kompletta versionen. Den lär släppas på DVD i november. Vi hoppar och studsar i glad förväntan på det släppet! 🙂

    http://www.kino.com/metropolis/dvdbluray.html#dvd

  7. moviehead Says:

    Självklart kommer recensionen av Metropolis att utökas när den kompletta versionen kommer!

    Något annat vore närmast cineastiskt helgerån.

    Jag hoppas kunna se någon föreställning på duk, men kommer förstås under alla omständigheter att ta gott om tid på mig att detaljstudera på DVD!

    Kör hårt,
    Bellis

  8. Lars Sydolf Says:

    Har nu sett den senaste versionen och den gjorde ett starkt intryck. Originalmusiken är pampig och suggestiv, och vissa scener har, tack vare det nya materialet, fått större beydelse, tycker jag. Jag tänker då t.ex. på den där barnen skall ta sig upp för trappan för att undkomma översvämningen. Den är nu mer utdragen och gastkramande än förut. Allt det nya materialet är dock inte lika spännande, och ibland kan man ana varför det klipptes bort. Hur som helst; en förhöjd upplevelse.

  9. Moviehead Says:

    Jag måste återkomma om den nya – egentligen äldsta! – versionen av Metropolis, men har sett den första dryga halvtimmen på nätet. Det räckte inte, även om jag mycket fascineras av de suggestiva, återbördade scener jag aldrig förut sett.

    Jag har i recensionen dessutom ändrat på uppgiften om den ursprungliga filmens längd. Det hävdades länge att den skulle ha varit 210 minuter lång, men det förefaller inte stämma. Det är uppenbarligen 140 minuter som är den korrekta längden.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: