NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)

NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)
Originaltitel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Med Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder, Alexander Granach, John Gottowt, Georg H. Schnell, Ruth Landshoff, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Fanny Schreck

SPOILERVARNING

Det är ingen idé att hymla.

Det här är en av filmhistoriens milstolpar, men det är ingen vidare film och som tysk expressionism betraktad är den vida underlägsen föregångare som Dr. Caligaris kabinett och efterföljare som den vidunderliga Metropolis. Fast det här är den första filmatiseringen av Bram Stokers roman Dracula, även om namnen på grund av att man inte fick rättigheterna är ändrade – så till exempel är vampyren greve Orlock, inte greve Dracula, och staden han anländer till heter Wisborg, inte Bremen. Och så vidare. (Fast i versionen med engelskspråkiga textskyltar stämmer namnen med romanen, eftersom filmen i USA inte längre är upphovsrättsskyddad och man därför bytt ut textskyltarna.)

Minnet spelade mig ett spratt. Det är oherrans många år sedan jag såg Nosferatu senast och de suggestiva, expressionistiska scener jag mindes – och som då och då dyker upp på stillbilder i anslutning till artiklar om filmen – visar sig med få undantag vara beklämmande taffliga och att man köpt in vampyrmasken på den dåtida, tyska motsvarigheten till Butterick’s är närmast plågsamt uppenbart.

Det här är en sak jag inte förstår: varför stolpar greve Orlock runt på ben som är så stela att de förefaller sakna knän och varför håller han armarna pinnstelt utsträckta framför sig när han stolpar runt och varför stolpar han runt så långsamt att ett barn med lätthet skulle kunna promenera ifrån honom? Det här är ju annars den klassiska gångstil som Frankensteins monster gjort vida känd i den långa rad sekunda B-filmer som följde på versionen från 1931, men han var alltså inte först. Här har vi det omkringstolpande originalet, stelare än en fura. Vilket förbryllar, eftersom greve Orlock skulle ha varit ohyggligt mycket fasansfullare om han i stället rört sig med samma pilsnabba vighet som de många råttor som i filmen strömmar ur hans olika likkistor och mycket tydligt symboliserar hans väsen (liksom den hyena som förbluffande nog springer runt i Karpaterna och skrämmer slag på hästar och som man kan misstänka är greve Orlock själv i tillfälligt förvandlat skick).

Det här är en annan sak jag inte förstår: varför dör greve Orlock i gryningsljuset i slutet av filmen när han utan vidare spisning vid ankomsten till Wisborg promenerar runt på gator och torg i fullt dagsljus som vilken turist som helst, undantagandes att han bär på en likkista full med jord, och letar efter huset han köpt? Och helt bortsett från självmotsägelsen, blir det inte löjligt när en blek, råttlik vampyr klampar runt på stadens gator med en likkista bokstavtligt talat under armen?

Det här är en tredje sak jag inte förstår: så fort vampyren är i närheten öppnar sig alla dörrar av sig själva. Må så vara. Men är det verkligen grusligt fortfarande tionde gången det händer … eller ens femte? Och är det verkligen läskigt när vampyren tar stela furan-konceptet fullt ut och fullkomligt spikrak och orörlig höjer sig ur kistan som om han vore ett lock som fälls upp? Varför gör han det…? Känns inte allt detta väldigt camp och finns det inte scener i samtida skräckfilmer som får en att tycka att det borde ha känts camp redan då, 1922?

Det höggradigt teatraliska skådespeleriet i Nosferatu hör förstås tidsandan till, men är icke desto mindre så våldsamt överdrivet att det blir självparodiskt. Skådespelarnas metod under stumfilmseran var denna, ja – man spelade som på teatern (där man ju måste synas till de bakersta bänkraderna), för det var i stort sett det enda sätt att skådespela på som man kände till under filmens första årtionden om man inte hette Louise Brooks och revolutionerade vita dukens skådespelarkonst. Hette man inte Louise Brooks spelade man med kvarnvingssnurrande armar, fotbollsrullande ögon, gapflabb och sprattlande ben. Men det hindrar inte att det fanns skådespelare som gjorde stor konst av den här skådespelarstilen – Buster Keaton, Gloria Swanson, Charles Chaplin, för att nämna några få – men till dem hör alldeles solklart inte den under Nosferatus första tjugofem minuter omotiverat gapskrattande Gustav von Wangenheim eller för den delen hans dramadrottningsstirrande och dito åmande fästmö Greta Schröder. Och Max Schreck (som alltså spelar vampyren) har ju redan nämnts, även om man får ge en eloge för hans i sammanhanget lyckade efternamn.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle skriva så här om Nosferatu, som jag tidigare högaktat och sett som den främsta av vampyrfilmer tillsammans med Roman Polanskis Dance of the Vampires (The Fearless Vampire Killers).

Och det är förstås någonstans synd att jag nu sett om Nosferatu efter så många år bara för att få en omhuldad illusion krossad.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 svar to “NOSFERATU av F. W. Murnau (1922)”

  1. Hans Brüggener Says:

    Troligen kommer jag att bli lönnmördad för det här, men skitsamma;
    Det finns en tanke om att Murnaus ”Nosferatu” inte var så seriöst menad. Nåt kul man gjorde så gott man kunde, en sorts ”Hammaren Talar” och inte mer än så. Klart de ville göra den snygg och ha roligt när de gjorde det – men konsekvens osv behöver man inte leta för mycket efter. Jag ser leklynne, jag ser en viss talang och väl valda miljöer. Att ”Dracula” stolpar runt sådär kan tänkas bero på att han skall vara så sten(!)död man kan bli – folk på den tiden såg döda som antingen var i Rigor Mortis eller balsade (dvs STELA). Man kan tänka sig att det här bidrog till viljan att visa något igenkänningsbart DÖTT som de facto rörde sig, vilket ansågs vara en fin effekt eller skrämmande. Traditionerna är inte Transsylvanska utan här Tyska. De hade gott om legender om såväl vampyrer som varulvar. Storyn är ju dock ”Dracula”.

    Man kan ha kul med en filmkamera och några kompisar. Ingen idé
    att analysera för mycket, dock. Jag tror de skojade, fick in några fullträffar och att Murnau idag skulle ha svårt att tro filmen ses som
    en historisk skräckfilm av klass. Teamet skulle fnissa och skaka på huvudena.

    Herzogs senare version – jag kallar den INTE remake – hade ett djup, ett budskap och var tankeväckande. Den har mer gensamt
    med ”Heart of Darkness” än med ”Dracula”. Den hade dessutom
    Kinski, Isabelle Adjani och den enastående, hypnotiska musiken av Popol Vuh. Och miljöer…Men – även DEN är s a s gjord för en liten krets som VILL se och uppleva den. Min krets är en…

    • Moviehead Says:

      Jag tänker inte lönnmörda dig, för jag sitter förbluffad och inser att det förstås ligger väldigt mycket i vad du säger. Det här är en grej – vi ser ju alla en film så att säga utifrån våra egna förutsättningar och du har en helt annan infallsvinkel, inte minste beroende på till exempel din kunskap om att man vid tiden då filmen gjordes faktiskt främst såg stela lik och tänkte på dem på det viset.

      Det här är en grej dock när jag recenserar filmer, som skiljer till exempel mina recensioner från dem John-Henri Holmberg då och då skriver. Han ser filmen och tar sedan även reda på en hel del fakta omkring den, till exempel om de riktiga personerna om filmen är en biopic – medan jag som i fallet James Dean utgår från vad som över huvud taget är troligt, utan att för den skull läsa in mig biografiskt på Dean, eftersom jag utgår endast från filmen som sådan, utan att skaffa mig några större kunskaper om till exempel samhällsförhållanden i filmens samtid som det du nämner i det här fallet, det där med stela lik. Det här är två olika sätt att recensera och båda har sina för- och nackdelar, men jag försöker i så stor utsträckning det alls är möjligt att låta endast själva verket tala till mig, så som det står, och utan att så att säga se det anakronistiskt heller. De kunskaper jag har och inte kan låta bli att ta med i bilden är kunskaper om filmvärlden som sådan, om produktionsförhållanden med mera, eftersom jag vuxit upp i en filmfamilj. Och så själva filmhistorien, där jag brukar försöka sätta in filmer i deras historiska miljö ur rent filmhistoriskt perspektiv (exempel: recenserar jag en noirfilm brukar jag försöka ta med några ord om vad film noir är också, vad för slags filmkulturell strömning, och vad den givit upphov till senare, och så där).

      Jag fnissar förtjust åt din tanke att Murnau och grabbarna inte tog så allvarligt på det här, utan mest hade skoj. Det ligger nog mycket i det också. Fast jag tycker mig även se ett inte föraktligt mått av ambition, för vampyren är ju väldigt välgjord och man glömmer aldrig dess utseende när man en gång sett filmen. Som en pestsmittad, pälslös råtta, liksom.

      Här ett skamligt erkännande: tro det eller ej (!), men jag har faktiskt aldrig sett Herzogs version! Jag har sett alla hans andra filmer utom den senaste (som jag dock köpt på DVD), men inte denna… Go figure.

      Kör hårt,
      Bellis

      • Hans Brüggener Says:

        Bästa Moviehead;

        Det är ju faktiskt så att det är FILM som skall recenseras och
        diskuteras här, och naturligtvis ur ur filmvetenskapligt perspektiv.
        Stela lik hör egentligen inte dit, men tanken slog mig att det kunde vara en möjlig förklaring till att Nosferatu gestaltas som han gör. Det är ju t ex fjärran ifrån Stoker’s beskrivning av Dracula.
        Däremot är det faktiskt intressant att tänka sig hur man ibland kan tolka såväl filmer som litteratur, musik mm på ett sätt upphovsmakarna aldrig riktigt tänkt sig. Skicklighet och önskan att åstadkomma en bra film – även om den skulle vara gjord som ett roligt tidsfördriv under några veckoslut – är viktiga ändå, och märks. För övrigt gillar jag din beskrivning av vampyren – den är perfekt.

        Om – eller NÄR du ser Herzogs film: se till att det är den tyska versionen, och inte den engelska! Även om mycket – dock ej allt – helt enkelt är dubbat material från samma tillfälle är skillnaderna faktiskt betydande.

        Die Toten reiten schnell!

        HGB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: