LIFE IS SWEET av Mike Leigh (1991)

LIFE IS SWEET av Mike Leigh (1991)
Svenskt titel: Livet leker
Med Jim Broadbent, Alison Steadman, Jane Horrocks, Claire Skinner, Timothy Spall, Stephen Rea, David Thewlis, Moya Brady

SPOILERVARNING

Det kanske delvis beror på musiken – som påminner om den lätt igenkännbara dragspelsmusik man så ofta hör i franska filmer – men det är inte primärt därför Life Is Sweet känns som en Jacques Tati-film men skruvad 90 grader åt ett annat håll eftersom den är gjord i England och skruvad ytterligare 90 grader åt ytterligare ett annat håll eftersom den är gjord av Mike Leigh. Det känns mycket sannolikt att Mike Leigh varit inspirerad av Jacques Tati, men till skillnad från Jacques Tati gör han inte en komedi som med förundrade ögon betraktar en värld som är fullkomligt absurd – vår – utan en dramakomedi som betraktar en väldigt engelsk och inte alldeles funktionell familj med en svårt dysfunktionell dotter, som lider av både bulimi och klinisk depression.

Life Is Sweet balanserar förbluffande väl på gränsen mellan drama och komedi, och är alltså båda delarna. Med lyckat resultat är det sällsyntare än man kan tro och de flesta filmer som försöker kantrar omgående. Men här utspelas komedin inte bara mot en klangbotten av tragedi, filmen övergår i och slutar som hoppfull tragedi. Det här är något som Mike Leigh kommit att göra även senare, men kanske inte så uttalat som här.

Man borde bli tokig på Alison Steadman, familjens mamma, som kulsprutesmattrande spottar ur sig som hon själv tycker väldigt skojiga kommentarer till hennes och familjens vardag i en engelsk förort och oavbrutet flamsskrattar åt sina egna skämt, men det blir man inte. Tvärtom blir man oemotståndligt charmad. För dels framstår hon med sitt goda humör som så rörande hjärtevarm i en tillvaro där skälen att vara rörande hjärtevarm är få, dels får man så småningom en känsla av att det här är hennes sätt att klara av tillvaron, att det ligger mer i flamsskrattet än man i förstone kan tro. Den misstanken bekräftas, för det här är inte den flamsigt ytliga människa man ser under nästan hela filmen, det är en empatisk och insiktsfull människa, med oväntat stor förståelse för inte minst den svårt problemfyllda av sina tvillingdöttrar – spelad med en säreget överdriven stil av Jane Horrocks, en stil som borde bli ett självparodiskt magplask men som tvärtom träffar mitt i prick. Jag är inte alldeles på det klara med hur Mike Leigh och Jane Horrocks lyckats så väl med att så skickligt balansera på rätt sida om även den gränsen, men det har de. Och därför känns det desto märkligare att Timothy Spalls insats som familjens vän Aubrey, uppenbart en människa med flera bokstavsdiagnoser, spelas så överdrivet att han framstår som en lyteskomisk pajas utan trovärdighet.

Mike Leigh har alltid befolkat sina filmer med vardagens människor, men inte så sällan med dem av vardagens människor som har problem som gör dem i någon mening dysfunktionella. Jag tror att han utforskar den sidan hos nutidens människa – och ur alla möjliga synvinklar, från oförmåga att skaffa barn och det livstrauma det innebär för ett par som verkligen vill ha barn (inte i den här filmen) till ovanstående nämnda bulimiska, kliniskt deprimerade unga kvinna till en änglamakerska (också en annan film), och så vidare – helt enkelt för att olika former av dysfunktionalitet är väldigt mycket mer utbredda än någon egentligen låtsas om eller för den delen ens tror. Mike Leigh söker sig in bakom väggarna hos utvalda invånare i den enorma, moderna, anonyma storstaden, där sådana väldiga sjok av befolkningen på ytan är så strömlinjeformat lika varandra, där individerna som väller fram i mångtusenhövdade folkmassor på väg till jobbet varje morgon vid en hastig anblick kan förefalla utbytbara mot varandra. Så är det förstås aldrig och när Mike Leigh väljer ut någon eller några av individerna – för det mesta en familj – ur den väldiga folkmassan och tränger innanför huden på dem, visar han oss drama efter drama, med komiska men oftare tragiska inslag, som ständigt pågår runt omkring oss i den verklighet där vi lever, men oftast innanför hemmets väggar.

Mitt i allt detta, mitt i en problemfylld tillvaro som ytligt sett skrattas bort av en flamsig Alison Steadman, vågar folk även drömma och därför mot bättre vetande, som man skulle kunna tycka, exempelvis som hennes man Jim Broadbent köpa sig en rostig gammal husvagn till överpris i avsikt att förvandla den till en ambulerande korvkiosk. Den drömmen ter sig säkert inte särskilt storslagen för nästan någon av oss, för även om den med hårt arbete går i uppfyllelse är den inte rimligen något som står särskilt högt upp på de flesta människors önskelista över livsmål – men är den verkligen så ynklig?! Är det inte det faktum att man fortfarande förmår drömma som är det väsentliga?! Spelar det någon större roll vari drömmen består?!

Det som kanske mer än något annat griper tittaren i Mike Leighs filmer är den respekt och förståelse han visar de på ytan anonyma men i själva verket mycket älsk- , ömkans- och beundrandsvärda människor i vars liv han tränger in, och den respekten och den förståelsen förmedlar han på ett sätt som gör hans filmer till betydande filmkonst.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: