THE FULL MONTY av Peter Cattaneo (1997)

THE FULL MONTY av Peter Cattaneo (1997)
Svensk titel: Allt eller inget
Med Robert Carlyle, Mark Addy, Tom Wilkinson, William Snape, Steve Huison, Paul Barber, Hugo Speer, Lesley Sharp, Emily Wolf, Paul Butterworth, Dave Hill, Deirdre Costello, Bruce Jones, Andrew Livingston, Vinny Dhillon

VISS SPOILERVARNING

Sheffield i slutet av 1900-talet, när stålindustrin som en gång i tiden gjorde staden så välmående har gått under. Arbetslöshet, typiskt engelska arbetarklassområden utan dubbelt fönsterglas, desperat jobbsökande män* som slår ihjäl tiden på arbetsförmedlingen där inga jobb finns att få och fortsätter på puben där många öl finns att få för det magra arbetslöshetsunderstödet.

Vid första påseende verkar det här kanske inte vara en särskilt lyckad grundförutsättning för en komedi, men eftersom det är en komedi med insikt och inte bara sinnesslö slapstick fungerar det ändå bra, i hög grad tack vare den vesslelikt rastlöse Robert Carlyle i huvudrollen.

”The full monty” är engelsk slang för strip-tease hela vägen. Vartenda plagg ska av. Och det blir till slut sex arbetslösa mäns i alla fall tillfälliga lösning på problemen i arbetslöshetens vardag, eftersom den professionella, manliga stripteasegruppen Chippendales tittat förbi Sheffield och dragit en entusiastisk jättepublik. De sex männen blir inspirerade och tänker göra om samma sak på traktens pub. Men till skillnad från Chippendales gå hela vägen – ”the full monty”.

Det här fungerar som sagt bra, men når inte ända fram. Intrigen är lite för tunn för att räcka till en hel film och därför uppstår en rad problem på vägen mot den enda kvällens stora uppträdande, problem som staplas på varandra och skulle ha kunnat vara betydligt färre (kortare film) eller betydligt fler (längre film). Och det är problemet med vad man skulle kunna kalla stapelintriger – intriger där en rad intrigelement utan egentligt inbördes samband staplas på varandra.

Så det känns kanske förbluffande att The Full Monty ändå är sevärd. Dels tack vare inte endast Robert Carlyle utan även flera av de andra skådespelarna men också, och inte minst, tack vare den stämning som vilar över hela filmen och som är ganska oemotståndlig om man råkar tycka om England, även med dess baksidor. Själv hyser jag en obotlig förtjusning i typiskt engelska industristäder, i arkitekturen och de dragiga lägenheterna och den ödsliga dysterheten och enformigheten och varje dags samling för några öl på puben, nästan helt oavsett vad – så The Full Monty blir ett ställföreträdande besök i England, fylld av till största delen lyckade episoder som inte må ha ett starkt inbördes samband men som alla kretsar kring vad som är en vansinnig plan, att inför grannar och vänner och inte minst fruar strippa hela vägen och det i ett samhälle där alla pratar om alla och därför bli skvallrad om i åratal efteråt. Den osäkerhet inför uppgiften de sex männen huvudsakligen rätt skickligt men i några scener stereotypt blottar under filmens gång känns för det mesta, men inte alltid, övertygande. Så till exempel görs för mycket av Mark Addys tjat om sin fetma, i synnerhet som karlen inte är påfallande överviktig utan bara lite rund om magen.

I filmens anslag ligger något mycket typiskt engelskt, för om man föreställer sig – säg – en fransk film på samma tema som The Full Monty skulle den bli mycket annorlunda, med en i stora stycken helt annan intrig och en delvis mycket annorlunda inställning hos huvudgestalterna. The Full Monty tillhör de filmer som ger en inträngande ögonblicksbild av livsvillkoren och de förhärskande värderingarna i ett land och en kultur under en given tidpunkt.

Ett talande exempel är något som till en början känns som påklistrad och politiskt korrekt utfyllnad. Två av killarna är, visar det sig, bögar som inte kommit ut och som blir kära i varandra. Av detta görs ingenting förutom att tittaren får a) veta faktum och b) att de håller varandra i hand på en begravning. Den här omständigheten saknar all betydelse för rollgestalternas utveckling i filmen och kan därför kännas som påklistrad utfyllnad, men i själva verket säger den något ganska omtumlande om förhärskande värderingar i arbetarklassens Sheffield mot slutet av förra århundradet. För poängen med episoden är hur den uppfattas av omgivningen, i det här fallet Robert Carlyle och Mark Addy. Och hur de, med sin ingrodda, djupt fördomsfulla inställning till bögar, reagerar när de upptäcker vad som hänt – på ett sätt som känns oväntat men samtidigt övertygande. Och som dessutom är roligt.

I denna och många andra betraktelser av vardagen i en engelsk industristad ligger mycket av värdet i denna, som jag tycker, trivsamma komedi. Och där, någonstans, överser man med att intrigen är en stapelintrig, för vid närmare eftertanke spelar det ingen större roll. Inte i det här fallet.

Kör hårt,
Bellis

* Här en intressant omständighet. Inga kvinnor. För filmens kvinnor är antingen hemmafruar eller har jobb i positioner som gör det möjligt för dem att erbjuda sina män anställning (något männen vägrar acceptera).

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: