BAGDAD CAFÉ av Percy Adlon (1987)

BAGDAD CAFÉ av Percy Adlon (1987)
Alternativ titel: Out of Rosenheim
Med Marianne Sägebrecht, CCH Pounder, Jack Palance, Darron Flagg, G. Smokey Campbell, Christine Kaufmann, Monica Calhoun, Apesanahkwat, Hans Stadlbauer, George Aguilar, Alan S. Craig

SPOILERVARNING

Jag brukar ofta tänka mig bort i hur det skulle vara att plötsligt försvinna, att överge sin tillvaro och ge sig av någonstans mycket långt hemifrån och skapa ett helt nytt liv och aldrig mer återvända eller ens höra av sig, för att sedan – tjugofem eller trettio år senare – av en ren händelse träffa på en gammal vän ur sitt tidigare liv som bara råkar komma förbi, på genomresa, och som stannar ett par timmar. Varpå man aldrig mer skulle ha någon kontakt med sitt tidigare liv. Tankarna har ofta kretsat kring en enslig liten plats långt ute i ödsligheten i en nordamerikansk öken.

Som Bagdad Café.

Kanske krävs det en viss sorts rastlös människa för att ens hysa sådana tankar, någon som ofta drivs för vinden och inte söker den gängse trygghet med familj och barn som de flesta eftersträvar. Kanske krävs det också det slags människa som finner ro och inte tristess i ödslighet och karghet och monotoni. Till de människorna hör, till en början, alldeles avgjort inte Marianne Sägebrecht som den tillknäppt hämmade och strikt pryda frau Munchgstettner från Tyskland. Men det räcker med ett gräl med den äkta mannen, med vilken hon bilsemestrar i Förenta staterna, för att hon ensam ska komma gående till fots till Bagdad, som i det här fallet är inte bara en håla utan ett litet, förfallet etablissemang i form av kombinerad bensinmack, motell och barservering långt ute i Mojaveöknen. Ett ställe som knappt ens långtradarchaufförerna känner till och som inte haft en motellkund på så länge att ägaren CHH Pounder (i rollen som Brenda) förbluffad undrar om hon inte ska ringa på en taxi när Marianne Sägebrecht vill ha ett rum.

Ledmotivet till filmen, ”Calling You” av Bob Telson, framfört av Jevetta Steele, är ett av filmhistoriens mest lyckade. Liksom ledmotivet till Carol Reeds The Third Man och till James Bond-filmerna inte bara hemsöker det en, det är liksom i de fallen sällsynt väl avpassat till filmen. Den övergivna ensamheten och det längtansfyllda vemodet i Jevetta Steeles sång är i sig en sinnebild av tillvaron i Bagdad Café, där ett antal vinddrivna existensers isolering är i det närmaste total men där de finner en mycket oväntad och till en början påtvingad men så småningom allt varmare samvaro i en rad mer eller mindre sammanhängande episoder som berättar en märklig och rörande historia om hur man, först ofrivilligt och sedan målmedvetet, kan överge hela sin tidigare tillvaro och försvinna och utan någons vetskap börja leva någon helt annanstans och likt Marianne Sägebrecht på det kanske mest oväntade av ställen finna ett liv som äntligen känns värt att leva av i alla fall på ytan ganska obetydliga skäl. En excentrisk konstnär som bor i en husvagn. En trollerilåda för barn. En tuff och hetlevrad motellägarinna. En trasig kaffebryggare.

Bagdad Café undviker fällorna. Den skulle ha kunnat bli en må bra-film av samma slag som de lättviktiga Hugh Grant-komedierna, men undviker det genom att vara i grunden både allvarlig och vemodig och eftersom dess rollkaraktärer är så udda och sinsemellan egentligen så oförenliga. De har till synes inte en chans, men ändå lyckas de. Och filmen.

Det finns, ser jag på nätet, tydligen två versioner av Bagdad Café. Det tyska originalet är längre än den film som distribuerades i övriga världen. När jag nu såg filmen för tredje gången började jag i Stockholm men såg klart den i Athen, på en dvd som tillhör min far. Den andra halvan av filmen innehöll scener som jag inte har något som helst minne av och som jag tycker gör filmen svagare. För det allra mesta brukar det som bekant visa sig att ”director’s cut” bara är en eufemism för att ta med en massa onödiga filmmetrar som regissören är för narcissistiskt förälskad i för att ha omdöme nog att låta ligga kvar på klipprumsgolvet och även om så inte är fallet här – eftersom filmen såvitt jag förstår ursprungligen klipptes ned med ett antal scener när den distribuerades utanför Tyskland – så är den kortare versionen i mitt tycke den bättre. Här fanns nu, i den längre, ett antal påklistrat sentimentala och närmast sockersöta scener som inte tillhör denna i övrigt meditativt vemodiga och samtidigt optimistiska film (ibland felaktigt kallad för komedi), en film som handlar om hur det som på ytan kan anses vara det liv man bör och ska leva i själva verket är det liv man fullständigt bör lämna bakom sig till förmån för en tillvaro som ingen vettig människa skulle få för sig att ens försöka sig på.

Och såvitt jag minns är slutet i den längre versionen ett annat än i den kortare. Den längre slutar i ett bekräftande frågetecken. Inget dumt slut alls.

Fast har inte trolleriföreställningen blivit mycket längre och känns inte de sjungande långtradarchuafförerna mycket malplacerade och var de verkligen med i den kortare versionen?

Jag tror inte det. Eller så har jag förträngt dem.

För Bagdad Café är en film som jag inte kan låta bli att älska. Den inte bara dyker upp i mina dagdrömmar – den är en av mina dagdrömmar. Och det var den långt innan den gjordes. Det känns omtumlande, för filmer som träffar en rakt i ens inre är omöjliga att värja sig mot.

Bagdad Café är i mitt fall ett nästan osannolikt exempel.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “BAGDAD CAFÉ av Percy Adlon (1987)”

  1. Svensson Says:

    ”Bagdad Café” har som du antyder en del som talar emot den. Ändå vinner den.

    Den seglar förbli blindskär som ”feel-good”, ”älskvärda personligheter” och annat. Den har allt detta men får det hela ändå att bli okej, ja kanske smått genialt. ”IIIIIII am caaaaaaalling yooooooou…!”

  2. moviehead Says:

    Precis.

    Det här skulle ha kunnat bli en må bra-film av samma slag som de lättviktiga Hugh Grant-komedierna, men den är allt annat än. Eftersom den är så begåvad och eftersom rollkaraktärerna är så udda och sinsemellan egentligen helt oförenliga, och eftersom dess tema är så i grunden både allvarligt och vemodigt.

    Fast minns jag rätt är slutet i den längre versionen ett annat än i den kortare. På sitt sätt lysande det också. Den slutar i ett bekräftande frågetecken.

    Och ja, ledmotivet. Som sagt.

    Kör hårt,
    Bellis

    P.S. Inser i och med denna kommentar att jag förmodligen bör utöka recensionen något. D.S.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: