NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)

NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)
Originaltitel: Il portiere di notte
Med Charlotte Rampling, Dirk Bogarde, Philippe Leroy, Gabriele Ferzetti, Guiseppe Addobbati, Isa Miranda, Nino Bignamini, Marino Masé, Amedo Amodio, Piero Vida, Geoffrey Copleston, Manfred Freiberger, Ugo Cardea, Hilda Gunther, Nora Ricci

Nattportieren är svåruthärdlig.

Den är i själva verket så påfrestande att det kan vara svårt att se hela filmen utan pauser.

Under mycket extrema omständigheter kan människor förändras mycket extremt och relationer mellan dem kan kan bli så extrema att de blir sinnessjuka. En mycket tänkbar sådan extrem omständighet är ett nazistiskt koncentrationsläger och ett nazistiskt koncentrationsläger utgör fonden i Nattportieren.

Filmen utspelas 1957, då en före detta koncentrationslägervakt, numera nattportier på ett lyxhotell, av en ren slump träffar en av sina före detta fångar, numera hustru till en världsberömd dirigent, när hon i sällskap med sin man tar in på hotellet. Den före detta fången var i lägret koncentrationslägervaktens särskilt utvalda, mycket unga glädjeflicka. Hans sexslavinna.

Den intrig som därefter rullas upp är i bästa – om man kan uttrycka sig så – mening ohygglig. Nattportieren är en film som obehagligt krypande tränger in under huden på tittaren och plötsligt har dragits åt som ett skruvstäd. Det är svårt att sluta titta, men det blir allt svåruthärdligare att fortsätta.

I likhet med The Reader av Stephen Daldry är Nattportieren av Liliana Cavani en film som inträngande berättar vad ohämmade kränkningar och ohygglig fasa av det slag som koncentrationslägren utgjorde kan förvandla människor till. Såväl bödlar som offer. Rollerna kan suddas ut. I Nattportieren, som utspelas mer än ett decennium efter krigsslutet, är båda huvudpersonerna ofrånkomligt fastlåsta i en dödsdans direkt sprungen ur koncentrationslägret. De är nu, 1957, båda lika mycket offer som förövare. Därför att de båda är ohjälpligt och extremt förändrade av åren i koncentrationslägret.

Charlotte Rampling har ett av filmvärldens säregnaste ansikten. Hennes ögon är närmast överjordiska. En uttrycksfullare skådespelerska är svår att tänka sig. Det finns några, men inte många. Louise Brooks. Kate Winslet. Enstaka andra.

Dirk Bogarde kan, i likhet med Anthony Hopkins, förtälja en halv intrig med sitt minspel. Han är en av filmkonstens känsligaste och mest inkännande skådespelare.

Dessa båda i förening är vidunderlig filmkonst.

Men i det här fallet även ohygglig. Därför att det Nattportieren inträngande säger om den extrema situationens bödel och offer, det den säger om vilka handlingar i form av kränkningar och underkastelser vi alla kan vara förmögna till under sinnessjukt påfrestande omständigheter, det den säger om upplösningen av bödelns och offrets roller, träffar rakt i psyket även hos dem av oss som inte råkar vara sadomasochister.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

24 svar to “NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)”

  1. jophan Says:

    Tack! Den här filmen sätter jag på min önskelista.

  2. Mats Henricson Says:

    Intressant, har loggat in på Lovefilm och lagt till den till listan. Tackar!

  3. moviehead Says:

    Faktum är att nästa film som recenseras – ni får se vilken det blir – var en närmast direkt följd av att jag sett om Nattportieren. Jag valde medvetet en film som är helt väsensskild.

    Kör hårt,
    Bellis

  4. rymdolov Says:

    Jag blev också intresserad, så tack. Frågan är bara om jag skulle orka med att se den.

  5. jophan Says:

    Såg den i kväll. Stark. Obehaglig. Fascinerande. Den kommer att stanna kvar på näthinnan länge. Åter tackar jag för tipset!

  6. Mats Henricson Says:

    Jag såg märkligt nog också denna film ikväll, och jag tyckte tyvärr bara att den var seg.

  7. moviehead Says:

    Alla uppfattar vi film och all annan konst olika, men icke desto mindre förbluffar det mig lite med två så diametralt motsatta åsikter från två människor som – så uppfattar jag det – inte är särskilt intresserade av den sorts filmer som normalt inte tas upp här på Kinematografi (enkel action, specialeffektsextravaganzor, och så vidare), utan föredrar vad man kan kalla välregisserad film med väl gestaltade, angelägna temata, god skådspelarkonst och genomtänkta intriger.

    Det min recension av Nattportieren handlar om är det som jag tror måste ha gripit Johan men uppenbarligen inte Mats, nämligen det fasansfulla, psykologiska skruvstäd som gradvis förskjuter inte bara rollgestalternas inbördes förhållande utan deras personligheter.

    Jag tycker slutscenen är värd mycken eftertanke. Hur kommer det sig att denna i filmens nutid förmögna, vällevande kvinna väljer att som till hälften offer, till hälften förövare gå i döden tillsammans med sin koncentrationslägervakt i stället för att bara lämna hotellet och fortsätta leva sitt numera närmast välsignade liv?

    Hur kommer det sig?

    Varför deltar hon i dödsdansen?

    Och samma fråga kan ställas om hennes före detta bödel. Han har visserligen de tidigare kollegorna efter sig, men det framstår som uppenbart att om han bara låtsas hålla med dem så kommer de att lämna honom i fred. Men det gör han inte.

    Vad detta säger om hur ohyggligt förändrade människor kan bli av extremt påfrestande omständigheter får mig att värja mig.

    För jag är rätt övertygad om att det gäller oss alla.

    Och det är en insikt jag inte ens vill tänka på.

    Kör hårt,
    Bellis

    P.S. Med detta sagt har ingen ”fel” i sin åsikt om filmen. Som sagt, vi uppfattar alla olika, har alla olika infallsvinklar. D.S.

  8. Mats Henricson Says:

    Det är just detta krux, varför hon följde med i denna dödsdans, som syntes mig så osannolik. För att jag ska köpa en intrig inbillar jag mig att den måste ha ett visst mått av sannolikhet. Annars blir det mest fantasy, vilket kanske också har sin charm, men det var för lite dvärgar och alver för att detta skulle kunna vara fantasy.

    Om man jämför med Cykeltjuven, så är kruxet där (som kanske inte ska avslöjas ifall det finns läsare här som ännu inte sett den) att förnedringen på slutet var driven av vad jag ser som behov som är mycket basalare – mat på bordet. I detta fall var det sex, och kanske kärlek, och det är behov som jag inte förstår på samma sätt.

    Kanske är det såhär: Jag kan förstå desperationen som pappan har i Cykeltjuven. Jag kan inte förstå kvinnan i Nattportieren. Därför kramade Cykeltjuven om mitt hjärta, medan Nattportieren inte lyckades.

  9. moviehead Says:

    Nattportieren handlar inte om sex eller kärlek.

    Den handlar om vad som händer med en människa som fullkomligt vanmäktig under flera års tid står i total beroendeställning till en annan människa som oavbrutet kränker henne på de grövsta sätt en människa alls kan kränkas utan att mördas och hon kränks av en människa som i sin tur blir allt mer beroende av henne. Kränkningarna i koncentrationslägret övergår så småningom i Charlotte Ramplings dans iförd nazikostym men barbröstad på lägrets beklämmande officersbar och någonstans då börjar rollerna förskjutas. Det är där Dirk Bogarde har blivit så beroende av henne att han sinnessjukt ger henne huvudet på den fånge som har besvärat henne och som hon bara har bett att få förflyttad.

    Relationen mellan dessa båda människor i filmens nutid, 1957, har ingenting med sex eller kärlek att göra. Den handlar enbart om sinnessjukt maktberoende. De måste båda underkasta sig och kränka varandra, om vartannat.

    Att du som psykiskt frisk människa inte fullt ut förstår deras motiv säger sig självt. Det gör inte jag heller.

    Och det är också själva poängen. För de här människorna är inte längre friska. De är sinnessjuka. De har under så många år levt under så ohyggliga omständigheter och i ett så allt mer sinnessjukt beroende av varandra att dödsdansen är ofrånkomlig.

    Och det är alltså det faktum att vi alla under lika svåra påfrestningar skulle kunna bli likadana som är så ohyggligt.

    Kör hårt,
    Bellis

  10. Mats Henricson Says:

    Det var rätt mycket sexscener i filmen för att inte handla om sex eller kärlek!

    Men säg att den handlar om något annat, att de inte är friska, för de har ett bagage som de skaffat sig under väldigt extrema omständigheter. So what! Den blir fortfarande osannolik och obegriplig! Det är väl ingen konst att göra en film där några av karaktärerna uppträder konstigt och osannolikt! På vilket sätt gör det filmen bra? Den blir ju bara obegriplig, på samma sätt som att titta på en film tillverkad av aliens från en annan planet. Det finns ingen klanglåda inom mig som den kan resonera på!

  11. moviehead Says:

    Um. Hm.

    Sex kan ha många olika funktioner, Mats. Det är ett inte okänt fenomen att brutala våldtäktsmän inte primärt är ute efter sex (det skulle de i så fall kunna köpa av prostituerade), utan efter den maktberusning som den fullkomligt kränkande våldtäkten innebär. Jag förmodar att du och jag har svårt att förstå en sådan person. Jag har det definitivt. Han är med andra ord ett slags alien, hans psyke fungerar helt annorlunda än vårt. Liksom psyket hos de människor som i åratal ägnar sig åt att tortera politiska fångar i fängelser världen över, för att sedan gå hem och köpa födelsedagspresenter till barnen.

    Hur du – i sken av vad som faktiskt utspelades i de nazistiska koncentrationslägren och vilken effekt det även i verkligheten fick på människorna som vistades där – kan tycka att denna film är osannolik och obegriplig finner jag i min tur faktiskt osannolikt och obegripligt.

    Jag vågar gissa att du till och med i vardagen då och då stöter på människor som beter sig obegripligt. Själv har jag aldrig lyckats förstå mig på självmördare, till exempel, men jag kände nio stycken som lyckades ta livet av sig och jag känner tre som har försökt men lyckligtvis misslyckades. Liksom jag så sent som i natt på ett torg här i Athen såg en gammal man som lunkande fram och tillbaka lyfte plastpåsarna ur papperskorgarna, gick och tömde dem i en av de sopbehållare vi har på gatorna här i stället för sopnedkast, och sedan gick och satte tillbaka plastpåsarna i papperskorgarna. Vid ett tillfälle, på väg till en papperskorg, hittade han en halväten smörgås på marken. Den åt han upp. Jag satt på en bänk och rökte och brydde mig inte ens om att fråga vad han egentligen höll på med, för jag tror inte att jag skulle ha förstått svaret.

    Kör hårt,
    Bellis

  12. Mats Henricson Says:

    Mannen med den halvätna smörgåsen är ju bra mycket intressantare, för det är verkligt. Där finns det substans. Det blir ett osannolikt uppträdande som inte bara är påhittat. Personerna i filmen är ju bara på låtsas, och då undrar man ju varför de regisserats att spela på ett specifikt sätt.

    Att bara säga ”De gjorde så för att de har ett ohyggligt bagage” blir liksom ointressant som FÖRKLARING, eftersom varken du eller jag förstår. Man kan, som du, fascineras över detta ohyggliga, men det blir ointressant för mig. På samma sätt som det hade varit ointressant om huvudpersonerna med utgångspunkt från detta bagage gick omkring och ströp små barn, eller skar sig själva, eller samlade på järnkors. Det blir liksom ett enda stor ”jaha?”

    Man kan ju se och uppskatta filmen utan att avkräva den logik eller konsistens, förståss. Kanske är det här vi skiljer oss åt. Ingen av oss förstår huvudpersonernas inre logik, men du ser andra kvaliteter i filmen, medan jag i detta fall tappar intresset.

  13. jophan Says:

    Filmen är ju inte helgjuten, den här recensenten har exempelvis några poänger: http://www.dvdforum.nu/recension/nattportieren/7319980041969 , men jag tyckte att den täta stämningen och skådespeleriet var fascinerande. Det var de två elementen som lyfte filmen.

  14. moviehead Says:

    Mats:
    Vad som är intressantast, mannen med den halvätna smörgåsen eller relationen i Nattportieren, är förstås en ren smaksak. Men att personerna är på låtsas är något som vidlåder varenda spelfilm i historien, med undantag för biografiska dramadokumentärer som troget skildrar sina förlagor. Och själv gillar du ju till exempel Fritz Langs M, men hur begriplig och rationell är Peter Lorres barnamördare i den? Förstår vi verkligen hans motiv? Beter han sig inte bara osannolikt och obegripligt och saknar substans? (Nej, det tycker inte jag förstås, så min fråga är givetvis retorisk.)

    Att tvångsmässiga relationer skulle sakna substans ser jag som ett besynnerligt påstående, inte minst i sken av att man med rätta allt mer kommit att uppmärksamma de mångåriga äktenskap med grov hustrumisshandel som är alldeles för vanliga. Det krävs inte ens bakgrund i koncentrationsläger för sådant, men jag tror inte att du eller jag förstår vare sig mannen eller hustrun i ett sådant äktenskap fullt ut i alla fall. Och jag gav ju andra exempel på i verkligheten förekommande människor än smörgåsätaren som jag nog tycker är intressantare i kraft av att vara helt obegripliga. Folk som begår brutala våldtäkter, folk som torterar, folk som begår självmord. Eller menar du att de är så begripliga jämfört med filmens gestalter att de så att säga saknar relevans för diskussionen? Eller saknar de också substans? Beter de sig i själva verket inte ännu mycket obegripligare?

    Sedan sa jag aldrig att jag inte förstår Nattportieren, jag sa att jag inte förstår – läs, inte kan leva mig in i – alla de motiv som driver huvudgestalterna. Men det är alltså själva poängen. För oss normala människor är detta något mycket väsensfrämmande och något vi kanske inte ens skulle ha reflekterat särskilt över, eller fått någon insikt i, utan exempelvis Nattportieren.

    Johan:
    Recensionen du länkar till säger ju i stort sett samma sak som jag, men jag tycker att recensenten fäster för stor vikt vid att bakgrunden är just ett nazistiskt koncentrationsläger. Som jag säger i början av min recension är ett koncentrationsläger en tänkbar extrem omständighet under vilken människor kan förändras på detta sätt. Den är emellertid långt ifrån den enda. Jag tror att man får se filmen på en något högre abstraktionsnivå, för koncentrationslägret är utbytbart. Det är en av många tänkbara, mycket påtagliga situationer med ohygglig kränkning och ohyggligt maktutövande och ohyggliga påfrestningar. Men jag tvivlar på att det är så lyckat att låsa fast sig vid att det är ett nazityskt läger. De svåra påfrestningarna skulle ha kunnat gestaltas av eller med något helt annat, för poängen är inte nazistlägret i sig.

    Kör hårt,
    Bellis

  15. Mats Henricson Says:

    Det som intresserade mig i M var inte Lorre, utan alla andra! Jag kan inte förstå hur en barnmördare tänker, men jag kan förstå hur folket tänker i den filmen. När det gäller Nattportieren så skulle filmen vara mig mer givande, kanske, om det fanns andra aktörer av intresse, men nazisterna känns rätt platta, och sedan är det ju inte speciellt många fler aktörer i filmen.

  16. moviehead Says:

    Fast det var inte det jag retoriskt frågade, egentligen. Jag frågade om Peter Lorres barnamördare är obegriplig, osannolik och utan substans. Med andra ord, är han också en av dina aliens?

    Kör hårt,
    Bellis

  17. Mats Henricson Says:

    Lorre är definitivt inte osannolik, för jag vet att det finns barnamördare. Hans porträtt syntes mig, som amatör i ämnet, rätt trovärdig, men det blir bara en gissning.

    Charlotte Rampling i Nattportieren verkar mer alien. Jag förstår inte varför hon inte bara åkte därifrån med sin man, som hon först ville. Jag tror 99.9999% av alla som plötsligt mötte sin koncentrationslägervakt endera skulle skrika högt ”Polis”, eller snabt som fan ta sig därifrån. Att hänvisa till deras fruktansvärda förflutna fungerar inte för mig. Sorry. Men det finns ju inget sant eller falskt här heller. För andra blir deras förflutna en högst trovärdig förklaring. Fair enough.

  18. moviehead Says:

    I förbifarten kan jag ju tala om att Peter Lorres porträtt av barnamördaren i M är baserat på Peter Kürten, vampyren från Düsseldorf, som härjade i Tyskland på tio- och tjugotalen. Därav att kommissarie Lohmann skymtar förbi i filmen.

    Vad gäller hur folk kan reagera inför sina bödlar, så kolla gärna det syndrom som kallas Stockholmssyndromet. Det står säkert något om det på Wikipedia.

    Och återigen, jag tror att det är ett misstag att hänga upp sig på att Nattportieren utspelas med just ett nazistiskt koncentrationsläger som fond. Det är inte poängen.

    Kör hårt,
    Bellis

  19. John-Henri Holmberg Says:

    När det gäller just Nattportieren känner jag mig mycket ambivalent, men tenderar nog i viss mån att dela Mats uppfattning; fullständigt oaktat utmärkta skådespelarinsatser och konstfärdigt foto känns för mig filmens kringintrig idiotisk (allt de andra gamla nazisterna behöver göra är såvitt jag begriper att helt enkelt kliva in och skjuta ihjäl säkerhetsriskerna; att de inte gör det känns lika rimligt som när skurkarna i en miljon dumma thrillers bundit hjälten och tänt stearinljuset som när det brunnit ner får blyklumpen att välta baljan med syra som ska fräta sönder honom. varefter de tittar på klockan och säger att de tyvärr inte hinner vänta eftersom de är bortbjudna på middag). Men värre känns huvudpersonernas berättelse ohederlig. Jag kan inte riktigt se den så som Sheriffen väljer att göra. Liliana Cavani, som både skrev och regisserade filmen, har själv kallat den en kärlekshistoria och hävdat att den vill visa en specifik aspekt av lägerupplevelserna. Susan Sontag skrev när den nyligen haft premiär en som jag ser det insiktsfull essä om fascismens erotisering; den finns på nät (http://www.history.ucsb.edu/faculty/marcuse/classes/33d/33dTexts/SontagFascinFascism75.htm) och är definitivt värd att fundera på.

    John-Henri

  20. John-Henri Holmberg Says:

    PS, förresten. Tittar man vidare finns också en annan essä som åtminstone jag finner klart tänkvärd på nätet, Rebecca Scherrs analys av hur utrotningen sexualiserats i fiktionsframställningar (http://www.othervoices.org/2.1/scherr/sexuality.html).
    Parentetiskt vill jag samtidigt tillägga att konst enligt min uppfattning naturligtvis inte är någon variant av dokumentation, och att konstnären självklart har rätt att förändra, tolka eller omtolka efter eget skön.

    John-Henri

  21. moviehead Says:

    Finns det möjligen källa till det Liliana Cavani ska ha sagt? Jag letar på nätet, men där hittar jag i alla fall inget uttalande av henne. Det kan mycket väl bero på att jag söker klumpigt med Google som vanligt. Skulle hon ha sagt det förbluffas jag, för jag kan avgjort inte se att det är den filmen hon gjort.

    Till saken hör att Liliana Cavani är mycket god vän med min mor, som naturligtvis pratat om även den här filmen med henne. Och vid samtal med min mor om min tolkning har det i alla fall inte framkommit att den skulle stå i strid med Liliana Cavanis syfte.

    För övrigt vill jag påpeka att det de gamla nazisterna gör är just att kliva in och skjuta ihjäl säkerhetsriskerna. Utom den som Dirk Bogarde slår ihjäl under en fisketur, alldeles själv. Första gången de försöker skjuta ihjäl Dirk Bogarde och Charlotte Rampling misslyckas de, andra gången lyckas de.

    Kör hårt,
    Bellis

  22. moviehead Says:

    Fast till det kommer förstås, vilket jag glömde tillägga, att det inte är en ren bagatell att skjuta ihjäl någon. Det är normalt ganska förbjudet i de flesta länder och det var det 1957 i Tyskland också. Har man lite otur kan man till och med åka i fängelse. Och då vore ju åtgärden så att säga meningslös, eftersom just fängelse var vad som väntade de gamla nazisterna om säkerhetsriskerna vittnade.

    Saker och ting är inte alltid fullt så enkla som de ibland kan förefalla.

    Kör hårt,
    Bellis

  23. John-Henri Holmberg Says:

    Nja, nu var det ju förbjudet att hålla människor instängda också. Och eftersom de ändå blev ihjälskjutna när de till slut gick ut ur lägenheten, skulle det rimligtvis ha varit enklare att skjuta ihjäl dem direkt i stället för att försöka få dem att svälta ihjäl. Men strunt samma; den sortens dumheter ägnar sig fiktiva skurkar (och kanske verkliga också) ständigt åt.

    Det finns olika vittnesbörd om vad Cavani sagt om filmen på nät. Att hon kallat den en kärlekshistoria citeras av Roger Ebert; Lars von Trier hävdar i en annan intervju (http://www.ianmckay.net/news/lars-von-trier-on-cavani.html) att hon när han berömde filmen avfärdade den som ”kommersiell skit hon gjorde en gång i tiden”.

    Det intressanta är förstås fortsatt om filmen verkligen säger något meningsfullt om mänskliga relationer och/eller reaktioner, och i så fall vad. Där tycker jag att frågan är betydligt mer komplex att besvara än vad du menar. Förvisso är tolkningsmöjligheterna många. En möjlighet är naturligtvis att se den som en illustration av könskampen, där den ensidida patriarkala dominansen gradvis till följd av ett framväxande ömsesidigt beroende förvandlas till en ambivalent sadomasochism (redan en hastig koll ger vid handen att detta synbarligen i dag är den dominerande tolkningen), och det har jag ingenting emot. Men frågan som då infinner sig är vilken avsikten med koncentrationslägerbakgrunden är.

  24. moviehead Says:

    Nej, de hölls inte instängda. De låste in sig för att skydda sig mot nazistkompisarna. Och det är definitivt inte lättare att ta sig in i en lägenhet och skjuta ihjäl folk omgiven av grannar som ringer polisen och tittar ut genom dörrspringor när man flyr ned i trapphuset och ut på gatan, där de även ser en från sina fönster. Hur många har du mördat, egentligen?

    Jag misstänkte att det där om vad Liliana Cavani ska ha sagt var andrahandsuppgifter och nu visar de sig till och med vara motstridiga. Jag tror inte på någon av dem.

    Jag ska be min mor fråga henne själv, rakt på sak.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: