DR. NO av Terence Young (1962)

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

5 svar to “DR. NO av Terence Young (1962)”

  1. Svensson Says:

    Jag läste en gång en sf-film-historik: THE PRIMAL SCREEN. Författaren sa där att det var tack vare sf-inslagen som denna första Bondfilm blev så bra.

    Andra (?) filmen, ”From Russia With Love” är mycket mer av en sedvanlig spionhistoria. De lärde sig väl av det; kanske gick denna film inte så bra, så man ökade de spekulativa inslagen i följande filmer. Låt säga: man tog de Bondböcker som hade de mest spejsade dragen och filmatiserade dem i första hand.

  2. moviehead Says:

    Fascinerande nog anser Sean Connery själv att From Russia with Love är den bästa av alla Bondfilmer. Själv var han aldrig förtjust i det alltför storslaget science fiction-artade och motsatte sig även alltför osannolika, utsvävande stunts, av det slag som dykt upp i Bondfilmer efter hans tid (sådant som när Bond på motorcykel kör ut över randen till ett stup och fallande genom luften störtdyker i kapp ett störtande flygplan, tar sig in i det och lyckas räta upp det och flyga därifrån). Han ville – och fick igenom – att James Bond aldrig skulle göra något, om än extremt, som en högutbildad marinofficer och hemlig agent inte möjligen kunde tänkas göra. Det ledde ett antal gånger till manusändringar.

    Men, det storslaget tekniska. Han röt i en intervju när You Only Live Twice kommit ut: ”Snart vill de väl ha ut James Bond i rymden också!” Själv övertygad om att det var en så skrattretande överdrift att det aldrig skulle komma på tal.

    Så det dröjde ända till 1979 innan Moonraker av Lewis Gilbert kom. Men då var det sedan länge Roger Moore som gestaltade James Bond. Lysande som The Saint, men som James Bond var han Roger Boore.

    Intressant är också att Sean Connery inte så sällan gjorde sina stunts själv, vilket han varit ensam om. Mata exempelvis fram teasern till Never Say Never Again ruta för ruta på dvd:n. Då ser du att det är Sean Connery själv som springer, klättrar, hoppar och gör rubbet. I sin sista film som Bond, vid 53 års ålder.

    I år fyller han 80.

    Och skulle fortfarande kunna spela James Bond. Om de hade vett nog att sparka Daniel Craig och anlita just James Bond.

    Kör hårt,
    Bellis

    P.S. Ja, From Russia with Love är den andra Bondfilmen. De övriga fem är Goldfinger, Thunderball, You Only Live Twice, Diamonds Are Forever och Never Say Never Again. D.S.

  3. Torbjörn Says:

    Just sett denna film.

    Jag kan väl bara säga att det ohyggligt långsamma berättartempot faktiskt fick mig att somna – något som jag i princip aldrig gör vid filmer.

    Tyvärr. Jag är väl inte tillräckligt sofistikerad för att uppskatta Connerys storslagna skådespel i denna film.

  4. moviehead Says:

    Tycker du att berättartempot var så långsamt…?

    Jag förmodar att du i så fall menar i jämförelse med senare tiders Bond-filmer och inte med film i allmänhet…?

    Fast det här är en stor del av poängen med de riktiga James Bond-filmerna, innan specialeffektsextravaganzan blev så dominerande att de snarare förvandlades till illa maskerade Star Trek-filmer (det riktiga skräckexemplet är förstås Die Another Day, med den *osynliga* bilen, i vilken dessutom föraren blir osynlig!).

    I Sean Connery-filmerna eftersträvades mitt i allt det storvulna trots allt ett slags realism, som bland annat gick ut på att Bond strängt taget inte gjorde något som en välutbildad, erfaren kommendörkapten och hemlig agent inte faktiskt skulle kunna göra. Sean Connery själv krävde – och fick förstås igenom – många manusändringar på sin tid, just för att det Bond förmodades göra var så osannolikt att det blev sagoaktigt.

    Som i så många av filmerna där någon annan än Connery spelar Bond, alltså.

    Eller försöker spela Bond, ska man kanske säga.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Trams om kärnkraft och James Bond | wester.me Says:

    […] har James Bond inte gjort kärnkraften impopulär, i synnerhet inte Dr. No, den första filmen. Vad professor David Phillips inte inser är att människor inte är så dumma […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: