MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)

MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)
Svensk titel: Mord, min älskling
Dick Powell, Claire Trevor, Anne Shirley, Mike Mazurki, Otto Kruger, Miles Mander, Don Douglas, Douglas Walton, Esther Howard

De snabba replikerna är för många.

Ingen har någonsin pratat på det här sättet så gott som hela tiden. Och särskilt inte så långsökt formulerat. Lite grann påminner det om någon gammal pilsnerfilm där kisarna på Söder i Stockholm kanslar mandoms praling och becknar rabblan oavbrutet, med undantag av att Söderslangen är fyndig. I alla fall i jämförelse.

”I only took the job because my bank account was trying to crawl under a duck.”

”And my mind felt like a plumber’s handkerchief.”

”She was a charming, middle-aged lady with a face like a bucket of mud.”

Inte särskilt fränt. Bara dumt. Fast den här är bra:

”He died in the middle of a glass of beer. His wife Jessie finished it for him.”

De smattrande, alltför talrika och inte alltid särskilt lyckade replikerna känns typiska eftersom Murder, My Sweet är en mycket typisk, hårdkokt deckare från 40-talet, så typisk att den blir intetsägande. Den innehåller samtliga ingredienser och bygger till och med på en roman av Raymond Chandler – Farewell, My Lovely – men även om alla ingredienser finns med så är de alla ljumma. Som när man får en i och för sig utsökt måltid på en restaurang. Eller en måltid som skulle ha varit utsökt, om den inte stått och kallnat en timme innan den serverades och om kocken inte glömt att koka potatisen.

Dick Powell är den kalla, råa potatisen. Hårdkokt är han inte.

Man kommer gång på gång på sig med att föreställa sig hur filmen skulle ha blivit med den självklare Humphrey Bogart i huvudrollen. Dick Powell ser ut som en timid kontorist och försöker visserligen svassa runt som en tuffing, men ser ut just som den timide kontoristen som försöker svassa runt som en tuffing. Humphrey Bogart må inte ha varit den mest mångsidige av skådespelare, men när han gestaltade hårdkokta privatdetektiver hade han den obestridliga fördelen av att faktiskt vara naturligt tuff även privat och dessutom ha en osviklig förmåga att leverera cyniska repliker så att de lät fullkomligt trovärdiga. Och han hade fördelen av att ha ett utseende som lämpade sig perfekt för roller av det här slaget.

Det kan också reta tittaren att Dick Powell vid så många tillfällen i filmen är så oprofessionell. Ibland nästan dum. Att han blir överrumplad och nedslagen när han följer med sin klient till det föregivna mötet med skurkarna känns osannolikt, för han har redan på vägen dit känt sig övervakad och är på helspänn. På sin vakt. Men han varken ser eller hör någonting. Trots det. När man senare får veta vem som har slagit ned honom känns det ännu otroligare.

Och hur troligt är det att man avväpnad och tillfångatagen av tre hårdföra, beväpnade gangsters börjar slå dem när de förhör en i det okända hus dit de fört en? Är det underligt att man råkar marginellt illa ut om man gör det? Vore det inte nästan bättre att låta bli?

Intrigen är förstås ungefär densamma som i Raymond Chandlers roman, men med förlov sagt inte särskilt märkvärdig. Det var nog heller aldrig poängen med romanen och har man sett ett antal hårdkokta deckare på filmduken från storhetstiden på fyrtiotalet så må man i och för sig inte vara förmögen att förutsäga upplösningen, men man blir inte förvånad när den kommer. För det är uppenbart att den ska vara på något sätt överraskande, det är uppenbart att gåtan är snärjig, det är uppenbart att man inte ska tro på alla de tidiga ledtrådarna i filmen. Men den saknar den omtumlande effekten hos intrigerna i exempelvis The Third Man av Carol Reed och The Maltese Falcon av John Huston. Den är habil, men inte mer, och borde ha fått tjäna som fond snarare än förgrund.

Murder, My Sweet anses vara en av de definierande noirfilmerna, men det känns trots dess ryktbarhet som en påklistrad etikett. Visuellt är den förvisso film noir. Se till exempel silhuetterna på väggarna i förhörsrummet i inledningsscenerna. Se skurkens spegelbild i fönsterglaset på Philip Marlowes kontor några scener senare. Se de många nattliga scenerna på stadens gator (dag är det aldrig i filmen, vilket är mycket typiskt för noirgenren). Och visst, på den här punkten lyckas filmen. Scenografin och fotot är hantverksmässigt skickliga och stundtals mycket suggestiva, men förblir något av tom yta eftersom det avgrundsdjup som på motsvarande sätt suggereras fram i de stora noirfilmerna saknas här. För intrigmässigt och tematiskt känns Murder, My Sweet inte som film noir. Det är en kriminalfilm från fyrtiotalet, men det gör den inte automatiskt till noir. Misstaget att tro det är vanligt, men icke desto mindre ett misstag.

Eloge till Claire Trevor, som lyckas väl i sin gestaltning av gangsterbruden. Och som är väldigt mycket mer hårdkokt, och mer övertygande, än Dick Powell.

Det finns filmer inom varje genre som ligger precis i mittfåran och därför inte gör sig bemärkta på något vis. De innehåller allt de ska innehålla, men inget av det är anmärkningsvärt på något sätt.

Murder, My Sweet är ett skolexempel.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)”

  1. Svensson Says:

    Man hade antaglien ett råmanus. Sedan sände man det, som man gör där i drömfabriken, till någon Expert På Snärtiga Repliker för att snitsa till det.

    Och resultatet blev som du visar, skitdåligt. Dvs på papperet urtjusigt men det funkade inte på vita duken. Överlastat.

  2. moviehead Says:

    Stämmer säkert. Framförallt i det gamla studiosystemet, som upplevde sin glansperiod när Murder, My Sweet gjordes, valsade ju manusen runt från den ene till den andre i filmbolagets manusfabrik. Manusförfattarna satt i rader av kontorsrum och somliga av dem ägnade sig i princip enbart åt att piffa upp andras manus med bland annat frän dialog.

    Eller, som i det här fallet, tröttsamt usel dialog, för dålig för att ens vara självparodisk.

    Man kan undra vad och hur mycket repliksnärtaren som skrev den brukade dricka till lunch.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: