A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)

A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)
Svensk titel: En enda man
Med Colin Firth, Julianne Moore, Nicholas Hoult, Matthew Goode, Jon Kortajarena, Paulette Lamori, Ryan Simpkins, Ginnifer Goodwin

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategori: Bästa manliga huvudroll (Colin Firth)

Kärleken. Döden. Sorgen.

Det mänskliga berättandets tre största teman, oftast intimt sammanvävda – och förstås de tre teman som behandlats oftast och utförligast och ur alla tänkbara synvinklar på alla tänkbara sätt under hela den tid människan alls berättat historier.

Att på nytt ge sig i kast med alla tre, i en enda film, medför avsevärd risk att bli så katastrofalt uttjatat och lamt att filmteamet kollektivt drabbas av två av dessa stora teman i verkligheten, först sorgen och sedan döden (genom självmord).

Fast så blir det inte, för det finns förstås ett skäl till att kärleken, döden och sorgen är för alltid återkommande i våra berättelser. Liksom det alltid, i varje ny generation, finns berättare som kan gestalta dessa teman på om inte ständigt nya så för varje ny samtid relevanta och i bästa fall gripande sätt.

A Single Man är ett av de gripande sätten. Filmen lyckas redan från första sekunden och trots att öppningsscenen till en början är obegriplig och känns mycket makaber får den snart en helt annan innebörd och berättelsen om Colin Firth som förlorat sin älskade till döden, berättelsen om en enda dag i hans liv, fångar i det mycket vardagsnära dessa tre jättelika teman och för ned dem på en nivå där snart sagt varenda tittare känner igen sig och förstår hur Colin Firth känner och kan känna djupt med honom.

Det senare förenklas av den med mycket små medel vidunderliga skådespelarinsats Colin Firth gör. När man ser filmen bör man försöka lägga märke till vad det faktiskt är han gör, för han gestaltar så skickligt att det finns viss risk att man glömmer att det är det han gör. Gestaltar. Skådespelar. Ett exempel: när han i början får dödsbudet i telefonen. Se på hans reaktion. Och se hur milsvitt den skiljer sig från det förkrossande flertalet reaktioner i hundratals motsvarande scener genom filmhistorien. Och se varför den här scenen till skillnad från det förkrossande flertalet känns fullständigt övertygande.

Övertygande känns A Single Man rakt igenom. Porträttet av denna i bildlig mening sönderslagna människa är så känsligt och målas med så dämpade färger och små penseldrag att inget känns påklistrat, inget känns artificiellt, inget känns osannolikt. Här finns inga stora åthävor. Inga alls. Tvärtom är det gripande och rörande, men inte på ett plan där man drabbas av svallande känslostormar utan av samma ofrånkomliga, molande förtvivlan som oavbrutet ansätter Colin Firth i huvudrollen. Men också av det lugn som uppfyller honom denna dag som han bestämt inte ska bli som någon annan sedan hans älskades död och som gör att han kan glädjas åt de allra minsta småsaker, som sekreterarens automatiska leende (som han sett varenda morgon i åratal) och den lilla grannflickans barnsliga harang inne på banken.

Och det pedantiska pysslandet med kuddarna i sängen när klockan är tio i sju på kvällen (titta på väckarklockan på nattduksbordet), strax innan vännen Charley ringer eftersom de ju ska äta middag klockan sju, känns inför vad som komma skall så trovärdigt att man får en känsla av att det kan vara självupplevt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: