FRIED GREEN TOMATOES av Jon Avnet (1991)

FRIED GREEN TOMATOES av Jon Avnet (1991)
Svensk titel: Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café
Med Jessica Tandy, Kathy Bates, Mary Stuart Masterson, Mary-Louise Parker, Cicely Tyson, Stan Shaw, Gary Basaraba, Gailard Sartain, Timothy Scott, Nick Searcy, Richard Riehle, Grace Zabriskie

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Historisk återblick, nominerades 1992 i följande kategorier: Bästa kvinnliga biroll (Jessica Tandy) och Bästa manuskript efter förlaga (Fannie Flagg och Carol Sobieski).

SPOILERVARNING

Fried Green Tomatoes bygger på den bästsäljande romanen Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café av Fannie Flagg. Det märks. Intrigen innehåller alla komponenter som läroboken på en kurs i kreativt bästsäljarskrivande föreskriver. I själva verket skulle den här intrigen kunna tjäna de förhoppningsfulla unga bästsäljarförfattarna in spe som rena skolexemplet. Handlingen utspelar sig i den djupa Södern i Förenta staterna och är lika förutsägbar som en mallskriven schlagerlåt. Allt finns med. Ond, bråd död, svåra sjukdomar, hustrumisshandel, rasmotsättningar, svåra olyckor, mord – och mitt i alltsammans står förstås en okuvligt tuff ung sydstatskvinna, som hårt drabbad redan från barndomen svär och dricker och spelar poker som och med de andra sydstatskarlarna, men som aldrig vacklar utan drabbad av den ena katastrofen efter den andra ständigt går vidare. Utan att ens resa sig, för hon ramlar aldrig.

Fast det finns ett bästsäljargrepp till, som dock inte kommer från romanen. Filmintrigen ovan berättas i tillbakablickar, för filmen utspelas även i vår samtid och kretsar kring den oväntade vänskapen mellan en medelålders och en mycket gammal kvinna, Kathy Bates och Jessica Tandy, som av en händelse träffas på ett vårdhem. Här kommer den (i det här fallet) artificiella, förmenta konstnärligheten in, för den tuffa unga sydstatskvinnan i tillbakablickarna – suveränt gestaltad av Mary Stuart Masterson – har en väninna hon också, mindre imponerande gestaltad av tämligen konventionella Mary-Louise Parker. Och här är det nog meningen att man ska se parallellen mellan dessa båda vänskaper i olika tider och oh:a och ah:a lite, men det gör man inte. För parallellen blir rätt ointressant, eftersom sambandet inte är större än att Kathy Bates när Jessica Tandy berättar de båda unga kvinnornas historia i en rad tillbakablickar låter sig inspireras av den självständiga sydstatskvinnan och gör uppror mot sin egen krisande tillvaro i den tidiga medelåldern.

Det här är förstås ursprungligen en gjuten bokklubbsbok, full av melodrama och sentimentalitet och förutsägbarhet. Jag är osäker på om det finns filmklubbar av samma slag som bokklubbarna, men om de finns är även filmen som gjuten för klubbkretsarna.

Fast till detta kommer Jessica Tandy. Född i England och utvandrad till USA var hon främst en mycket framstående teaterskådespelerska, som under sin karriär gjorde enstaka filmer men utan att väcka särskilt stort uppseende på filmduken. Inte förrän hon vid 80 års ålder plötsligt fick sitt mycket välförtjänta och gigantiska genombrott i Driving Miss Daisy av Bruce Beresford, för vilken hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men inte för att Jessica Tandys saga är så märklig utan för att hennes skådespelarkonst är så väldigt njutbar är hon nästan lika värd att se i den här filmen som i sin genombrottsfilm.

Och till detta kommer att Mary Stuart Masterson som nämnts gör en lysande insats. Hon är fullständigt naturligt övertygande som den tuffa, manhaftiga unga sydstatskvinnan och bortser man från all melodram som virvlar runt henne blir rollporträttet fascinerande.

Och till detta kommer att Kathy Bates krisande, medelålders medelklassamerikanska är både sympatiskt och inte så sällan roligt gestaltad, och det här är utan tvivel en av skådespelerskans bästa rollprestationer.

Och till detta kommer att man förstås kan sitta inne en regnig eftermiddag och ge efter lite på kraven och bara låta sig svepas med av den förutsägbara melodramen, och då kan filmen faktiskt bli om än förvisso ingen stor upplevelse så i alla fall ett par timmars matinéunderhållning av i sammanhanget rätt god kvalitet. Med brasklappen att man har sett alltsammans förut i åtskilliga mycket likartade versioner.

Den verkliga behållningen ligger därför i de tre nämnda skådespelerskornas berömvärda insatser.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: