INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)
Med Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Jacky Ido, B. J. Novak, Omar Doom, August Diehl, Denis Menochet, Sylvester Groth, Bo Svensson, Hilmar Eichhorn

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Christoph Waltz), Bästa originalmanuskript (Quentin Tarantino), Bästa fotografi (Robert Richardson), Bästa klippning (Sally Menke), Bästa ljudredigering (Wylie Stateman), Bästa ljudmixning (Michael Minkler, Tony Lamberti, Mark Ulano)

Jag tror att ytterst få tittare inser att Inglourious Basterds är en science fiction-film. Den är en alternativvärldshistoria, det vill säga en berättelse om vår värld men utifrån spekulationen att historien tagit ett helt annat förlopp än den gjorde i verkligheten. Det här är en gammal stapelvara inom science fiction-genren, men att filmen är science fiction tvivlar jag på att ens Quentin Tarantino har insett.

Det finns ett problem med Quentin Tarantino, som någon enstaka gång även kan sägas vara hans styrka. Han är den moderna tidens främste kultregissör, vilket kan bero på att han själv är kultfilmsfan. Problemet är att i hans fall utgörs kultfilmerna av B- och C-thrillers ur filmhistorien. På väggen bakom skrivbordet i hans arbetsrum hänger filmaffischen till en gammal B-thriller vars filmfotograf var min far, Andreas Bellis. Quentin Tarantino älskar filmen. Det gör inte min far.

Förmodligen är den här vurmen för gamla B- och C-thrillers olycklig, för Quentin Tarantino envisas med att göra om dem fast med några tusentals liter mer blod än vad som var fallet i förlagorna. Den här gången har han strängt taget gjort en variant på en i och för sig mycket kompetent thriller, en film från 1968 som bäst kan karaktäriseras som en James Bond-film utan humorn och självdistansen, förlagd till andra världskriget – Where Eagles Dare av Brian G. Hutton. Men Quentin Tarantino tar förstås i mycket mer. Och inte bara vad hinkarna med blod beträffar (som dock i ärlighetens namn är färre här än i flera av hans tidigare filmer). Hans något mindre invecklade drama siktar in sig på att ta död på Tredje rikets alla regeringshöjdare, till och med Adolf Hitler själv. Alla på en gång. Det känns typiskt Quentin Tarantino.

Fast trots de rena skräpfilmer Quentin Tarantino gjort – den mycket motbjudande Reservoir Dogs och de plågsamt enfaldiga och bloddrypande Kill Bill vol. 1 och vol. 2 – är det svårt att påstå att han saknar talang. I själva verket har han gjort en, men bara en, helt enastående film, Pulp Fiction. Ur cineastisk synvinkel känns han väldigt mycket som ett one hit-wonder, för han förefaller inte kunna prestera något motsvarande igen.

Men med det sagt är Inglourious Basterds en berättelse som griper tittaren. För stunden. Den är autentiskt spännande, för att ta till en uråldrig men i det här fallet passande klyscha. Det går inte att komma ifrån att Quentin Tarantino håller tittaren i sitt grepp, för man vill helt enkelt veta hur det ska gå och det kan man inte vara säker på eftersom det är en Tarantino-film och man håller på godingarna som man hoppas ska vinna över ondingarna. Och man tycker inte ens att godingarna (en elitstyrka allierade soldater) är särskilt elaka som skalperar sina offer, alternativt slår ihjäl dem med basebollträ. Ur den mycket svartvita synvinkeln blir den här filmen som något slags mer eller mindre lyckad söndagsmatiné för vuxna, men – återigen – med onödigt blodslask. Poängen med att visa utdragna skalperingar i närbild förbigår mig helt.

Roligare är då Quentin Tarantinos enastående förtrogenhet med filmhistorien. Han började som hängiven cineast och jobbade som kassabiträde i en videobutik. Och såg absolut alla filmer han över huvud taget kunde, vilket var bokstavligt talat tusentals och åter tusentals. Och han har ett enastående filmminne. Han kan på rak arm rabbla repliker och i detalj beskriva scener ur hundratals filmer. Han är möjligen vad man skulle kunna kalla en nörd. Men det får den roliga effekten att han i sina egna filmer bakar in ofta kryptiska anspelningar på filmhistorien. Den fyndigaste i Inglourious Basterds tycker jag är när han låter en av rollgestalterna utbrista, om en fiktiv, kvinnlig filmstjärna, Bridget von Hammersmark, som är en av filmens huvudpersoner: ”There is no Dietrich, there is no Riefenstahl, there is only Bridget von Hammersmark.” Här parafraseras den franske filmhistorikern Henri Langlois’ utrop när han på femtiotalet sett ett antal filmer med Louise Brooks: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”

Quentin Tarantinos filmer är alltså mer sofistikerade än vad de förefaller vara, men det är knappast en överdrift att påstå att den minoritet av hans publik som förstår det är försvinnande liten. Hans filmhistoriska anspelningar är som sagt – och som väl synes i exemplet ovan – tämligen kryptiska. Jag förmodar att han har hemskt roligt. Han och dem av hans tittare som förstår anspelningarna.

För även en hantverksmässigt ganska välgjord film (med för många pretentiösa och ansträngda kameravinklar och kameråkningar) som Inglourious Basterds är i övrigt snabbt glömd. Den är på intet vis något man inte har sett förut. Tvärtom, eftersom Quentin Tarantino medvetet har gjort ytterligare en film som plagierar och därmed hyllar den sorts thrillerfilmer han själv tycker så mycket om.

På det hela taget känns den rätt intetsägande, trots sådana utmärkta rollprestationer som Christoph Waltz’ och Mélanie Laurents. Fast var det verkligen nödvändigt att tvinga Brad Pitt att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir självparodisk, eftersom han inte behärskar den?

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)”

  1. Adam Says:

    Jag mådde fysiskt dåligt av stora delar av den här bilden. Sadistisk våldspornografi är inte alls min grej. Jag har sett och hört många diskussioner rörande det faktum att herr Tarantino ville göra en film där judarna inte framstod som offer, men flera moment i filmen (basebollträ, skära in hakkors med kniv i folk osv) var bara vämjeliga. Så, nu fick jag chansen att använda ordet ”vämjelig” – det är inte ofta man får det!

    Filmen var dock inte helt och hållet genomsunkig. Christoph Waltz fick det verkligen att krypa i skinnet på mig, men i det här fallet så menar jag det som en komplimang. Brad Pitts insats beskrivs lämpligen med internet-memen ”facepalm” – han fungerade verkligen inte alls i filmen.

    Vissa filmer kan vara hemska, men på något perverst vis känner man ändå att det var ”rätt” då de ska belysa någonting obehagligt. Den här filmen var bara hemsk. Och pervers.

    Jag har småfnittrat åt en del Tarantino-filmer tidigare (erkänn, Bellis – ”From Dusk till Dawn” har en viss charm!) men jag kommer inte att röra vid hans verk med tång hädanefter. Han har en still som jag finner både osmaklig och obegriplig.

  2. moviehead Says:

    Nu har det hänt för andra gången på kort tid. Paddy K lyckades häromdagen pricka in den enda film av Ethan och Joel Coen jag inte har sett, Barton Fink. Du prickar in den enda Quentin Tarantino-film jag inte har sett, From Dusk Till Dawn.

    Möjligen har den filmen charm. Det vet jag alltså inte om jag håller med om. Men som jag nämner har Quentin Tarantino gjort en autentiskt stor film, Pulp Fiction. (Just nu håller jag tummarna för att jag kan stå för det utlåtandet när jag om några dagar har sett om den och ska recensera den här på Kinematografi, för den följde som bilaga med en grekisk kvällstidning nu i kväll. Det är mycket länge sedan jag såg den förra gången.)

    Att Quentin Tarantino vältrar sig i slask och sadism är tyvärr ingen nyhet. Det var det jag menade med att kalla Reservoir Dogs för motbjudande i min recension, och jag begriper ärligt talat inte hur den har kunnat bli en kultfilm. Jag begriper inte att någon över huvud taget gillar den, precis som jag inte begriper att folk tittar på och gillar splatterfilmer.

    Däremot har jag full förståelse för din reaktion på Inglourious Basterds, även om jag själv inte reagerade fullt så häftigt. Jag är möjligen avtrubbad av för mycket film. Men som du ser i det jag skriver förstår jag inte heller poängen med sadistisk våldspornografi för dess egen skull. Jag tycker liksom inte att det är särskilt vare sig trevligt, meningsfullt eller ens begripligt att visa utdragna skalperingar i närbild, till exempel.

    Christoph Waltz är mycket bra i rollen, men med det sagt lika endimensionell som alla Tarantinos rollkaraktärer – som samtliga förefaller hämtade ur Marvel Comics-tidningar – nästan alltid har varit.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Torbjörn Says:

    Efter din totalsågning av Kill Bill vore det ju högst intressant att läsa en recension av nämnda film…

  4. moviehead Says:

    Jag ska försöka. Men för att recensera filmen måste jag se om den, båda delarna. Och det känns inte som en särskilt glimrande framtidsutsikt…

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: