AVATAR av James Cameron (2009)

AVATAR av James Cameron (2009)
Med Mr. Special Visual Effects, Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi, Michelle Rodriquez, Laz Alonso, Wes Studi, CCH Pounder, Dileep Rao, Matt Gerald, Sean Anthony Moran, Jason Whyte, Scott Lawrence

INFÖRS OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmusik (James Horner), Bästa scenografi (Rick Carter, Robert Stromberg, Kim Sinclair), Bästa fotografi (Mauro Fiore), Bästa filmklippning (Stephen Rivkin, John Refoua, James Cameron), Bästa specialeffekter (John Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham, Andrew R. Jones), Bästa ljudredigering (Christopher Boyes, Gwendolyn Yates Whittle), Bästa ljudmixning (Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson, Tony Johnson)

Att lura ögat.

Filmkonsten har alltid lurat ögat, på ena eller andra sättet. Ända från början. Nu är den stora hypen i och med Avatar att den lurar ögat att se tredimensionellt på filmduken.

Det stämmer. Inte för att det är någon nyhet. Någon väldig skillnad jämfört med tidigare tredimensionella filmer finns inte, förutom vad beträffar de scener som är mest genomfört fotograferade i 3D-teknik. För det är det inte alla som är. Det finns till och med scener som bara är vanlig, tvådimensionell film. Men publiken märker inget, för öser man på med tillräckligt med 3D i ett antal mycket omtumlande scener gör hjärnan resten. Upptäckte jag när jag såg Avatar. För jag var främst där för att se den här så livligt hyllade, nya tekniken.

Och så här gör man för att som tittare kontrollera vad som egentligen pågår, upptäckte jag också.

Man tar av sig 3D-glasögonen en kort stund.

Det finns då tre olika varianter.

1) Har man tagit av sig glasögonen blir allting suddigt och fylledubbelt på bioduken om det är en helt och hållet genomförd 3D-scen.

2) Om förgrunden i form av exempelvis en människa i stället syns mycket tydligt medan bakgrunden är suddig, är det en 3D-scen av det slag som har funnits i evigheter och som bygger på samma princip som 3D-foton man tittar på i en viewmaster. Det vill säga, bilden är fotograferad i så att säga två lager.

3) Ser det ut som vanlig tvådimensionell film är det just vanlig tvådimensionell film.

Exempel på nummer ett i Avatar är inledningsscenen där Sam Worthington väcks ur sin dvala inne på rymdstationen och några av landskapen på Pandora och ett relativt stort antal andra scener, exempel på nummer två förekommer växelvis inne i högkvarteret och när de krigar på Pandora, och exempel på nummer tre är scenerna där rymdstationen svävar i rymden.

Mr. Visual Special Effects kan ha varit lite dyr, så de kanske inte hade råd med honom precis hela tiden. De helt genomförda 3D-scenerna är, det måste medges, inte så sällan visuellt imponerande. Stundtals hisnande.

Pratet om att blåingarna som bebor Pandora har lika känsligt och uttrycksfullt minspel som riktiga människor visade sig förstås vara rent nonsens. Även här har filmmakarna skickligt men mycket enkelt lurat ögat. De har försett blåingarna med jättelika ögon, vilket i sin tur lurar våra ögon. Skälet till att människor tycker att sälungar ser så själfulla ut är att de har jättelika ögon. Samma sak här. Tittarna luras att tro att de här konstgjorda specialeffektsblåingarna ser hemskt uttrycksfulla ut, just för att de har mycket stora och mycket klara ögon. Det enda som faktiskt rör sig i deras ansikten är ögonen och munnen. Ingenting annat. Något minspel finns inte.

Intrigen så. Den här recensionen är inte försedd med någon spoilervarning. Trots det ska jag faktiskt avslöja hela intrigen. Men i stället för att berätta den i detalj gör jag ett kodschema.

Här är nyckeln till koderna:

Kz – kazaam-explosion
Bb – boombang-explosion
Sw – swischavaam-explosion
Hoa – helt osannolik action
He – hjälte
Hna – hjältinna
K – kärlek
O – onding/ar
G – goding/ar
S – strider
Kr – krig
Ls – lyckligt slut

G-O-He-Hoa-Hna-Hoa-Hoa-Hoa-K-O-G-S-Hoa-S-Kz-Kz-He-Hna-K-S-Sw-Hoa-Sw-Kz-K-Kz-Kz-Kz-Bd-Bd-Sw-Bb-Sw-Kz-Kz-Bd-Kz-Bb-Bb-Sw-Bb-Sw-Bb-S-Kz-Bb-Kz-He-Hna-K-Ls.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 svar to “AVATAR av James Cameron (2009)”

  1. Martin Glännhag Says:

    Ack, Bellis! Mitt trogna stöd i kampen mot datoranimerade löjligheter och poänglösa specialeffekter! Du ädle förkämpe för ljusets riddarvakt! Dock störs jag något av medgivandet ”hisnande”, jag kan enbart hoppas att du menar någotslags illamåendeframkallande yrsel.

    • moviehead Says:

      Äsch, jag menade mest att jag gillar höjder och att flera av höjderna här är rätt illusoriska. Men å andra sidan ska utan omsvep medges att de väldiga djupen (de som gör höjderna till höjder) inte kändes mindre hisnande när det i stället rörde sig om den utomjordiska Krell-artens svindlande, underjordiska schakt i Forbidden Planet av Fred M. Wilcox från 1956.

      Men visst, de tredimensionella interiörerna från högkvarteret i Avatar är – stundtals – illusoriska de också.

      Nu fattas det bara att man använder den här 3D-tekniken till något vettigt i stället för till ett schabrakfyrverkerier. Om man ska bry sig om att använda den alls, alltså. En film blir förstås inte *i sig* bättre av diverse teknik, vilket väl en svartvit stumfilm från 1927 som Metropolis av Fritz Lang med all önskvärdhet bevisar.

      En film som är betydligt mer hisnande än Avatar.

      Kör hårt,
      Bellis

  2. Torbjörn Wester Says:

    Nå! Det var väl inte så plågsamt…!

    Faktiskt kommer man ju inte ifrån att – även om du totalsågar själva intrigen – du faktiskt ger ett erkännande till att specialeffekterna var något alldeles extra när det gällde att skapa åtminstone någon slags sense of wonder!

    ”De helt genomförda 3D-scenerna är, det måste medges, inte så sällan visuellt imponerande. Stundtals hisnande.”

    Oj, oj, oj! Ett sådant erkännande trodde jag inte att du skulle lyckas krama ur dig!

    🙂

    Mvh.
    Torbjörn

    • moviehead Says:

      Jo. Fast som du ser i svaret till Martin finns det andra filmer jag också anser vara hisnande. Till och med mer hisnande. Utan att vara i 3D.

      Men visst, bilddjupet är stundtals imponerande i Avatar, när man blickar ned i väldiga djup eller bort mot något slags i och för sig lite väl suddig horisont. Fonderna är sämre än djupen.

      Kör hårt,
      Bellis

  3. Olov L Says:

    Jag skrattade gott åt koderna! Det finns så många filmer som skulle kunna beskrivas så.

  4. Mats Henricson Says:

    Kodlistan var lysande! Lägger upp den direkt på Lovefilm…

    • moviehead Says:

      Med angivande av källan och länk till Kinematografi, hoppas jag…?

      Kör hårt,
      Bellis

  5. svensson Says:

    Felet med ”Avatar” är inte att den är en fräsig FX-film. Felet är att man har klistrat in diverse humanismer i intriger som ”varför skola mänskor strida” osv.

    Sann tragik och moraliska frågor är svåra att gestalta i sf, såvida man inte är ett geni som Phil Dick.

    Jag säger inte att sf(-film) bara ska vara äventyr. Men är ens mål att skildra hjärtevärmande humanismer måste man tänka efter rejält hur det ska gestaltas. Satsar man däremot på att göra ett traditionellt äventyr är insatsen inte så hög, man kan gå iland med uppgiften och få en, på sina premisser, fullgod produkt.

    Men äventyrsfilm med påklistrad moral får mig att spy. Därför kommer ”Avatar” aldrig ens att bli en minor classic.

  6. moviehead Says:

    Det här ligger det mycket i.

    Som du säger *går* det att gestalta sann tragik och moraliska frågor i science fiction, faktiskt även på film: Solaris av Andrei Tarkovskij, Metropolis av Fritz Lang, Fahrenheit 451 av Francois Truffaut, Alphaville av Jean-Luc Godard och Min Onkel av Jacques Tati, för att nämna några. (Och lägg märke till att ingen av dem är gjord i USA, även om det gjorts enstaka där också – Forbidden Planet av Fred M. Wilcox, till exempel.)

    Men science fiction är nu främst en idélitteratur, som sällan gestaltar exempelvis mänskliga relationer, men däremot i sina bästa stunder kan ha mycket att säga om människans plats i tillvaron, i kosmos, och om tänkta samhällsutvecklingar, om nya upptäckters eller uppfinningars påverkan på människan och samhället, och så vidare.

    Science fiction-film, däremot, är med mycket få undantag enkel vilda västern transformerad till framtiden, ibland med mycket påklistrade, synnerligen banala moraliska frågeställningar som främst arbetats in för att styltigt ge filmen något slags kred.

    Det egentliga syftet är ju alltid att uppvisa föregivet hisnande actionsekvenser och diverse specialeffekter.

    Och visst har du rätt. Avatar kommer aldrig att bli en minor classic. Den kommer, om jag får gissa, tvärtom att vara bortglömd om bara några år. När 3D-effekten blivit ännu bättre. För det var ju egentligen bara den som fick folk att rusa till biograferna. Den imbecilla, svartvita intrigen kan svårligen ha gripit särskilt många så pass mycket att filmen så att säga följer med dem genom livet.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: