UP IN THE AIR av Jason Reitman (2009)

UP IN THE AIR av Jason Reitman (2009)
Med George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Amy Morton, Melanie Lynskey, J. K. Simmons, Danny McBride

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (George Clooney), Bästa kvinnliga biroll (Vera Farmiga), Bästa kvinnliga biroll (Anna Kendrick), Bästa manuskript efter förlaga (Jason Reitman, Sheldon Turner)

VISS SPOILERVARNING

Transit world. Jag har aldrig sett den på film tidigare. Jag tror inte ens att det finns särskilt många som vet vad Transit World är. På flygplatserna är vi som vet hur som helst alltid i minoritet. Förstås.

Så här.

De av oss som flyger väldigt mycket, som i snitt sitter på ett antal internationella flighter per månad, framlever en del av vår tillvaro i något som kallas för Transit World. Ett slags ingenmans- och allemansland för världens flygresenärer. Flygplatserna blir som ett andra hem, för man tillbringar så mycket tid på dem – inte minst när man har en transit, och därav namnet. Transit World.

Det är de här flygresenärerna, the super commuters, som kan knepen. Som vet hur man gör för att klara av köerna så fort som möjligt, som vet hur man gör för att kostnadsfritt få tre stolar i rad för sig själv under flighten, som kan alla de olika flygplatserna och deras särskilda för- och nackdelar, som – kort sagt – kan knepen. Känner till genvägarna.

Och som lätt överlägset skrider fram genom flygterminalerna som om de vore deras egna vardagsrum. Vilket de på sätt och vis är.

Nu har en av invånarna från Transit World dykt upp på vita duken, i form av George Clooneys rollgestalt i Up in the Air. Och Transit World är också filmens egentliga tema, eller bakgrunden till dess egentliga tema. Den självvalda ensamheten. George Clooney säger talande någonstans mitt i filmen att han i yrket varit på resande fot, och alltså vistats på flygplatser, i flygplan och på hotell, 322 av föregående års dagar – och därför varit tvungen att tillbringa 43 outhärdliga dagar hemma. Outhärdliga därför att George Clooney ständigt vill vara på väg. Men inte till, utan från. Varje gång han befinner sig någonstans, vill han som den ständige resenären vidare och anonymiteten högt upp i lufthavet är ständigt lika balsamiskt lindrande.

På sätt och vis förbryllar det att Up in the Air till så pass stor del kretsar kring George Clooneys yrke, men det används även som en förevändning för att ytterligare gestalta Transit World eftersom han under den långa resa med flera flighter om dagen som dominerar filmen har med sig den på företaget nyanställda Anna Kendrick. För det egentliga temat är det ovan nämnda.

Det känns osäkert hur många det temat griper och hur många som tror att det bara är en filmploj och hur många som bara finner det komiskt. Men de här människorna finns, människorna som ständigt är på väg, för vilka alla kedjor i form av problem och åtaganden slits av när planet lyfter och man är på väg någon helt annanstans, kanske helst någonstans där man aldrig varit förut och därför inom loppet av timmar hamnar i ett nytt land, i en ny stad, i en ny tillvaro. I självvald ensamhet på världens flygplatser och i världens storstäder. Ett slags flykt och ett slags återkomst. En återkomst hem.

Till Transit World.

Jag tror att man kanske ska ha levt eller leva en sådan tillvaro för att på någon nivå gripas av Up in the Air. För att i grunden inse vad det betyder när George Clooney, efter att ha uppsökt Vera Farmiga i hennes hem, sitter på hotellrummet med ett glas whisky i handen och vi ser honom utifrån, genom fönstret.

För med George Clooneys först självvalda och därpå tomma ensamhet som fond utforskas en inte helt vanlig sorts parrelation, relationen mellan George Clooney och Vera Farmiga. Som båda lever i Transit World. Utforskandet av den är intressant och den ses även ur Anna Kendricks synvinkel.

Och kanske ska man ha levt och upplevt Transit World för att förstå George Clooney när han säger: ”All the things you probably hate about travelling – the recycled air, the artificial lighting, the digital juice dispensers, the cheap sushi – are warm reminders that I’m home.”

Fast personligen struntar jag i sushin. Jag äter inte sushi.

Däremot säger jag gärna med George Clooney:

”The stars will wheel forth from their daytime hiding places; and one of those lights, slightly brighter than the rest, will be my wingtip passing over.”

Och därför har den trots allt tämligen enkla ”Up in the Air” gripit mig.

I viss mån.

Fast hade resandet i stället illustretats med markrullare eller vattenskvalpare skulle jag ha förblivit tämligen likgiltig.

Nur råkar det vara med flighter i Transit World.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

2 svar to “UP IN THE AIR av Jason Reitman (2009)”

  1. svensson Says:

    Clooney gestaltar en urban eremit, en nomad. En ensamseglare.

    Schysst att eremiten får vara hjälte, att han inte ska straffas för att han väljer ensamheten. Eremiten, tycks det mig, ska ofta brännmärkas och ses som udda.

    Visst finns det många ”ensam-är-stark”-filmer, men det budskapet är inte riktigt PK längre.

  2. moviehead Says:

    Men lägg för all del märke till att hans liv mot slutet gestaltas som tomt och innehållslöst. När han väl får sitt platinabonuskort för att han flugit tio miljoner air miles (var det väl?), så betyder det ingenting längre. Och förhållandet han har med den kvinnliga urbana eremiten visar sig ju vara ihåligt – hon är inte urban eremit, utan familjemor.

    Det där är lite synd, för jag håller med dig om att det är sympatiskt att han tillåts vara hjälte och råkar faktiskt själv leva ett liv som inte är helt olikt hans. Den urbana eremittillvaron är ofta mycket befriande och det finns få platser där det är så positivt att vara eremit som i storstäder och på flygplatser. Man kan, när man vill, vara fullständigt anonym i myllret. Och man kan alltid försvinna, flyga vidare till nästa stad, till nästa urbana eremitplats. Ständigt anlända, ständigt försvinna.

    Jag finner det mycket tilltalande. Och jag tycker om ingenmansland som Transit World, där alla helt plötsligt är ”statslösa” vandrare, om så bara för några timmar.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: