ANNIE HALL av Woody Allen (1977)

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)
Med Dianne Keaton, Woody Allen, Tony Roberts, Jonathan Munk, Carol Kane, Paul Simon, Christopher Walken, Shelley Duvall, Colleen Dewhurst, Donald Symington, Mordecai Lawner, Joan Neuman, Truman Capote

Vad börjar man med att säga om Annie Hall?

Kanske att hon gestaltas av en skådespelerska, Dianne Keaton, som gör henne så naturligt trovärdig att hon blir påtaglig. Levande. Som tittare lär man känna Annie Hall. Den här sortens rollprestationer är svåra att göra utan att dominera sönder en film, men Dianne Keaton har en precisionskänsla som är millimeterexakt och slår in precis den närvarokänsla på duken som krävs för att hon sin förbluffande klockrena insats till trots inte ska överglänsa den – avsiktligt – bleke och nervöse Woody Allen, som för övrigt och trots att han är en av tidens stora filmskapare inte är en lika begåvad skådespelare som Dianne Keaton.

Fast det gör inget. För i Annie Hall matchar han henne perfekt. Osäkra, intellektuella människor som ser sig angripna i både stort (hans tolkning av snart sagt hela tillvaron som anti-semitisk, som går så långt att han uppfattar ”you’ve” som ”Jew”) och smått (där han kan ta en oskyldig kommentar från flickvännen som ett frontalangrepp) framstår även i verkligheten inte så sällan som udda och ryckigt nervösa. Den här sortens roll gör Woody Allen utmärkt och det är svårt att inte få intryck av att han i själva verket spelar sig själv.

Vad säger man mer om Annie Hall?

Att det sannolikt inte finns någon annan film i historien som varit så full av metaberättande och som samtidigt fungerat så förbluffande väl. Balansen i Annie Hall är perfekt, trots att bara en femtedel så mycket metaberättande i händerna på en bara något sämre manusförfattare och regissör än Woody Allen skulle ha blivit en katastrof. Och han metaberättar på flera sätt – i princip alla, tror jag, som man över huvud taget kan använda sig av på film. Han besöker i vuxen ålder à la Dickens Scrooge scener från barndomen tillsammans med tittarna (fyndigt och grällt pastellfärgade och komiskt överdrivna och därmed väl gestaltade som just minnen), han vänder sig då och då mot tittarna och talar direkt till oss, och så vidare. Sätten i filmen är många. Dessutom gör Annie Hall – filmen, alltså, inte rollgestalten – tvära kast i tiden. Inledningen på Dianne Keatons och Woody Allens förhållande kommer till exempel först efter det att tittarna fått följa själva förhållandet en lång stund och ytterligare ett exempel är att filmen inleds med att förhållandet är över, för att sedan både besöka Woody Allens barndom, filmens nu, och omgående därefter förhållandet. Och så vidare.

Allt det här låter förmodligen mycket sjuttiotalsestetiskt. Det är det också. Annie Hall är en film vars formspråk dels är mycket europeiskt (vilket är utmärkande för Woody Allen, som är något så märkligt som en amerikansk filmskapare – dock inte verksam i Hollywood, utan i New York – med mycket gemensamt med Eric Rohmer, Ingmar Bergman och Jacques Tati (!) och nästan inget alls med sina landsmän), dels mycket sjuttiotalsestetiskt. Men tidlöst sjuttiotalsestetiskt, för Annie Hall fungerar lika både trivsamt och insiktsfullt i dag som då den gjordes.

Vad menar man när man säger det om Annie Hall?

För det första att den är en av filmhistoriens bästa komedier med allvarlig klangbotten. Det här är helt enkelt enastående bra film – själv tycker jag nog att det är Woody Allens bästa film någonsin – och som de flesta stora komedier spelar den mot en resonansbotten av tragedi. Själva tillvarons tragedi, som inte minst får Woody Allen att utbrista: ”I feel that life is divided up into the horrible and the miserable.” Eftersom det ju som sagt även är komedi.

För det andra att dess tema, som är berättarkonstens allra äldsta – kärleksrelationen mellan kvinna och man – behandlas insiktsfullt, allvarligt, komiskt och mycket modernt och därför för vår tid relevant, och ur flera olika synvinklar. De allra flesta av oss kommer att känna igen sig, de allra flesta av oss kommer att få Woody Allens infallsvinklar på problem i parrelationer som vi själva har upplevt flera gånger, stundtals dråpligt roligt men aldrig förnedrande presenterade. Woody Allen gör hela filmen med glimten i ögat, men aldrig utan medkänsla med sin egen rollfigur, Alvy Singer, och Dianne Keatons, titelns Annie Hall.

För det tredje att Annie Hall – filmen – är mycket trivsam, på det sätt som gör att man som tittare försjunker i den och glömmer bort att tänka på särskilt mycket annat än att bara leva med, leva med i handlingen och leva med Alvy Singer och leva med Annie Hall. Och leva med i sitt eget igenkännande, med sina egna erfarenheter som delvis återupplevs i sällskap med de här båda parrelationskämpande människorna på duken.

För det fjärde att Woody Allens sarkastiska parodi på det förhärskande, ganska ansträngt intellektuella – i Europa så gott som alltid vänstervridna – klimat som omgärdade både utövarna och betraktarna (oavsett konstform) under merparten av sjuttiotalet är så träffsäker att den i sig utgör en ögonöppnande och mycket rolig kommentar. Parodin genomsyrar en lång rad av filmens scener, men på sjuttiotalet var det förmodligen inte många förutom Woody Allen som skulle ha kommit på att fälla exempelvis den här repliken om fotokonsten på något annat än mördande allvar: ”You need a set of aesthetic guide lines to put it in social perspective, I think.”

Jag gapskrattade när jag hörde honom nervöst mumla fram det här, redan medveten om att Dianne Keaton tycker att han kväker ur sig innehållslösa fraser för att rida på sina höga, intellektuella hästar men oförmögen att hejda sig trots att hon redan har uttryckt saken mycket klarare: ”You mean, whether it’s, uh, a good photo or not?”

Och visst är det vad han menar. Men så kan man inte uttrycka sig på den sjuttiotalsestetiska, överspända kulturelitsjargongen.

Och det såg och sarkastiskt parodierade Woody Allen redan då, 1977. När jargongen var förhärskande, i synnerhet i kretsar som hans.

Samtidigt är Woody Allens rollfigur en autentisk intellektuell som i vanliga fall genomskådar dravel av det där slaget trots att det är sjuttiotal, men som när det gäller somliga ämnen – döden, till exempel – är för nördig för att inse att han själv går i fällan.

Finns det något anekdotiskt relevant att säga om Annie Hall?

Jo, det också. Filmen belönades med fyra Oscarstatyetter. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus. Dessutom var Woody Allen nominerad för bästa manliga huvudroll.

För både bästa regi och bästa originalmanus skulle Woody Allen själv ha gått upp på scenen och hämtat statyetten.

Det gjorde han inte.

För Oscarsgalan 1978 gick av stapeln samma veckodag som han alltid spelar klarinett på sin stamkrog i New York, för att han tycker det är skojigt. Det är inte något han gör för att livnära sig och inget han får betalt för, men han gillar att jamma med de besökande jazzbanden.

Det gjorde han den kvällen 1978 också.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: