THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)

THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)
Titel i Sverige: The League
Med Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Tony Curran, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng, Richard Roxburgh, Max Ryan, Tom Goodman-Hill, David Hemmings, Terry O’Neill, Rudolf Pellar, Robert Willox

Man kan börja med att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

The League of Extraordinary Gentlemen bygger på en så kallad graphic novel, det vill säga en roman som består av bilder och pratbubblor. Med andra ord, ett seriealbum. Inte en roman. Inte ens den gamla tidens Illustrerade Klassiker hade mage att kalla sig romaner. De var seriealbum som byggde på romaner. Numera kallar man en serietidning som är tillräckligt tjock för roman. Vilket är ungefär som att kalla den här filmen för en riktig film i stället för ett fyrverkeri.

Det tänker jag inte göra. Kalla The League of Extraordinary Gentlemen för en riktig film, alltså. Jag kallar den för vad den är: ett fyrverkeri som bygger på ett seriealbum.

När jag i min späda ungdom läste Marvel Comics’ serietidningar handlade de ofta om superhjältar. Det gör den här filmen också. Fast ett märkligt slags superhjältar, för de är alla gestalter ur den klassiska litteraturen. Oscar Wildes Dorian Gray är med. Och Mark Twains Tom Sawyer. Och Bram Stokers Mina Harker, det vill säga Jonathan Harkers fru. Och det var alltså Jonathan Harker som var och hälsade på Dracula i romanen med samma namn. Nu är Mina Harker vampyr hon också. Och förresten, Robert Louis Stevensons doktor Jekyll är också med. Och hans Mr. Hyde, men i en fullständigt bisarr version. Inte att förglömma Arthur Conan Doyles professor Moriarty, som dock under större delen av filmen i stället låtsas var M från James Bond-filmerna. Kanske för att Sean Connery spelar huvudrollen som H. Rider Haggards Allan Quatermain. Och H. G. Wells’ osynlige man är också med. Och Wells’ franske kollega Jules Vernes kapten Nemo, med sin väldiga undervattensbåt Nautilus. Och lite annat sorterat folk ur världslitteraturen, som Herman Melvilles Ishmael. Från Moby Dick, alltså.

The League of Extraordinary Gentlemen är precis lika bisarr som min uppräkning ovan. Hur man kan få för sig att förvandla en lång rad av världslitteraturens mest berömda gestalter till superhjältar i ett Marvel Comics-äventyr och sedan spränga allt från Venedig till hemliga fästningar i Mongoliet i luften i en timme och fyrtiofem minuter framstår som ungefär lika obegripligt som att Sean Connery har visat så enastående dåligt omdöme att han ställt upp på enfalden.

Han måste ha fått väldigt mycket pengar. Det brukar vara så. Man skulle önska att han i stället fick lika mycket pengar för att på nytt spela James Bond, eftersom det enda försonande draget hos The League of Extraordinary Gentlemen är att han bevisar att han faktiskt skulle klara det. I vanlig ordning gör Sean Connery flera av sina stunts själv. Fast så var han vid tiden för den här filmens tillkomst förstås bara 73 år.

Miljöerna i den här science fiction-filmen – som alltså är en parallellvärldshistoria fylld av de nämnda litterära gestalterna – är ganska imponerande. Ett 1899 som är ett slags anakronistisk framtid. Eller, för att vara mer rättvisande – miljöerna skulle ha varit imponerande om visionen som ligger bakom dem inte så uppenbart förverkligats i form av endimensionella datoranimationer.

Vill man se den här sortens anakronistiska framtid väl genomförd på film, bör man trots Sir Sean Connery förbigå The League of Extraordinary Gentlemen och i stället se 1984 av Michael Radford.

Fast det måste medges att det är ett nöje att se och höra Sir Sean leverera sina repliker inne på gentlemannaklubben i Afrika i början av The League of Extraordinary Gentlemen. Han gör det med samma träffsäkerhet och elegans (och i det här fallet även ironi) som utmärkt hela hans skådespelarkarriär.

Fast sedan börjar de skjuta och allt exploderar och fortsätter att explodera tills det är dags för eftertexterna.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

13 svar to “THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN av Stephen Norrington (2003)”

  1. svensson Says:

    En film som har allt. Utom DET. Utom själ, substans, ”je-ne-sais-quoi”…

    Nobody home.

  2. moviehead Says:

    Precis.

    Grejen med filmer av det här slaget är just att de formelmässigt består av att saker och ting exploderar och att folk springer runt och utför fullkomligt omöjliga actiondåd, och att detta utgör själva intrigen. Med andra ord, intrig saknas.

    De är alla fullkomligt utbytbara mot varandra, just för att de saknar själ, substans, ”je-ne-sais-quoi” och inte heller ger utrymme för skådespeleri, eftersom gestalterna i dem är endimensionella pappfigurer.

    Det är en märklig omständighet att den här sortens filmer har inte så få hängivna fans, som ser dem en masse. Jag har lite svårt att förstå hur det kan vara intressant att se saker och ting explodera i det oändliga, i film efter film, om man inte råkar vara sprängämnesexpert och gilla att se hur pass realistiska explosionerna egentligen är. Detta sista visade sig vara fallet med min motpanelist i en panel om sådana här filmer på en science fiction-kongress i Göteborg förra året och när han talade om att detta var skälet till att han såg filmerna blev jag mållös – den anledningen var ju till och med bra!

    Fast någon annan bra anledning kan jag min själ inte tänka mig.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. J-h:n Says:

    Fast seriealbumet är faktiskt alldeles lysande. Där funkar verkligen idén med superhjältegruppen på 1800-talet. Det är svårt att förstå varför filmbolaget köpt rättigheterna till en så skickligt berättad och genomtänkt historia och sedan bara slängt den, tagit själva upplägget, fördummat det och hittat på en helt ny och komplett idiotisk intrig. Alan Moore har inte varit lyckosam med filmatiseringarna av hans verk; Watchmen är väl den enda som gjort originalet någorlunda rättvisa, men den hade också allvarliga brister.

  4. moviehead Says:

    Sina verk, Johan. Sina verk! 🙂

    Fast det där var ju tråkigt. Jag har aldrig ens sett serialbumet, för jag läser inte serier. Anledningen till att jag visste att filmen bygger på ett seriealbum är att det står i förtexterna.

    Jag blir dock förundrad över att den helt bisarra idén med superhjältegruppen från 1800-talet över huvud taget kan funka, så nu blir jag faktiskt intresserad av att skaffa albumet och läsa det.

    Dessutom får jag nu en känsla av att intrigen i albumet kanske inte var lika actionpackad och skippades helt enkelt för att man skulle kunna bränna av så många exploderande specialeffekter som möjligt. Sådant är ju alltid lättare när man förbigår besvärliga saker som intelligent intrig, som ofta kräver mer än explosioner.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. svensson Says:

    Som Chandler (eller var det Hemingway) sa till författare som kontaktats av Hollywood: ”Take the money and run!”

    Dvs då som nu köper Hollywood in bokrättigheter mest för namnets skull, titel eller författare, för att ha något säljande att sätta på affischen. I detta fall ”Alan Moore’s ”The League…”” I dealen ingår visst inget att överföra storyn troget.

    Den där Potter-författaren däremot, hon hade krav på att hela boken/böckerna skulle återges scen för scen. Om det blev en bra film vete f-n men det var sannerligen annorlunda.

    Annars kan man gilla Hollywoods fria förhållningssätt till titlar och innehåll. Jag tänker här på något filmbolag som på 40-talet hade en lista med ”titlar till filmer som ska göras”. Dvs först skapar man titeln, sedan hittar man på en story. Filmkonst som ”reverse engineering”.

    Ungefär som sf-magasin på den gamla goda tiden beställde stories att gå till vissa omslag. Inte i sig ett förkastligt sätt att arbeta.

  6. J-h:n Says:

    Mja, jag vill nog ha ”hans”. Det är ju inte så att det är Alan Moore själv som filmat sina serier. Alltnog, minns du Philip José Farmers svit av återberättelser av historierna om gamla äventyrshjältar som Tarzan, Doc Savage, Sherlock Holmes etc (en gav Sam J. t.o.m. ut på svenska, ”Phileas Foggs hemliga dagbok”). Moore gör något snarlikt men bättre genomfört och mer subversivt.

  7. moviehead Says:

    Lennart: Det här med att försöka ge ett fyrkverkerispektakel något slags cred genom att döpa det till samma sak som en känd, litterär förlaga nämner även jag i förbigående här…

    https://moviehead.wordpress.com/om-special-visual-effects/

    …och du har självklart helt rätt.

    Däremot kände jag faktiskt inte till det du berättar om filmbolaget på 40-talet som började med titlarna och sedan gjorde filmerna. Det var intressant och om du råkar ha möjlighet att komma med mer information, så vore det välkommet. Jag älskar den här sortens anekdoter och de är mer än välkomna på Kinematografi! Och jag håller för övrigt med dig. Det är inte alls ett förkastligt sätt att arbeta, bara resultatet blir bra. Som det så ofta blev både i det gamla Hollywood och i de gamla sf-magasinen.

    Johan: Nej, ”hans” är i det här fallet svengelska. Grammatiskt sett får man *sina* verk filmatiserade, inte *hans* verk. I det senare fallet får man någon annans verk filmatiserade. Faktiskt. 🙂

    Just Phileas Foggs hemliga dagbok höll jag föredrag om på en historielektion i gymnasiet. Magistern hade upptäckt att jag läste en massa böcker, befriade mig från vissa lektioner och lät mig i stället sitta i biblioteket och läsa vad jag ville, under förutsättning att jag skrev en uppsats och gärna höll föredrag för klassen. Jag valde en gång Phileas Foggs hemliga dagbok, eftersom den blir ett slags metahistoria om historia, eller hur man ska uttrycka det. Jules Verne fanns i verkligheten, hans bok är en produkt av sin historiska tid, Philip José Farmer skrev sin metabok baserad på originalet. Magistern tyckte det var en strålande idé och jag tror till och med att de klasskamrater som orkade hänga med i resonemanget gillade föredraget.

    Kör hårt,
    Bellis

  8. J-h:n Says:

    Det blir tydligare om man sätter in det underförstådda: ”Alan Moore har inte varit lyckosam med filmatiseringarna [som gjorts] av hans verk”, men låt oss inte tjata om det. Hur som helst är Alan Moore riktigt läsvärd även för den som normalt inte bryr sig om serier; förutom de nämnda är V for Vendetta ett lysande album som blivit en halvskaplig film.

  9. Centerwall Says:

    Jag ber att få bifalla J-h:ns uppmaning: läs seriealbumet! Och förpassa samtidigt filmen till den barmhärtiga glömskan.

  10. moviehead Says:

    Att förpassa filmen till barmhärtig glömska ter sig lyckosamt nog synnerligen enkelt och är i själva verket ett slags utsökt, cineastisk njutning som inte ska underskattas – på det sättet har även mustiga meningslösheter och fadda fyrverkerier sin uppgift att fylla på vita duken.

    Men seriealbumet ska jag försöka mig på. Det blir verkligen en nyhet, för jag minns inte när jag senast läste ett seriealbum. Absolut evigheter sedan.

    Kör hårt,
    Bellis

  11. Torbjörn Says:

    Jag håller helt med om själva filmrecensionen.

    Blev oerhört besviken när jag såg denna film. Underbara miljöer rent initialt och själv tyckte jag det var fantasieggande med sagofigurerna förvandlade till någon sorts superhjältar.

    Men sedan blev det ju pinsamt uppenbart att det inte fanns någon story. Och de datoranimerade miljöerna i Dr. No tillhållet i slutet av filmen ser ju inte verkliga ut alls.

    När det gäller Phileas Foggs hemliga dagbok, tyckte jag den var mest fånig.

    I den svenska version jag läste hade ju översättaren (var det Lundwall själv?) lagt till en egen epilog där han förde fram en egen version av hur saker och ting låg till. Mest förvirrande och inte särskilt underhållande IMHO.

    Mvh.
    Torbjörn

  12. moviehead Says:

    Nej, det var Gunnar Gällmo som översatte Phileas Foggs hemliga dagbok och inte kunde avhålla sig från den överflödiga epilogen, som jag faktiskt hade glömt bort. Det är ju rätt länge sedan jag ägnade mig åt den där boken. Jag hoppas att epilogen skrevs och las till med tillstånd av Philip José Farmer, för egentligen är det ju ett oskick att så att säga vända synvinkel i originalverket genom ett sådant tilltag. Fast om Farmer var med på det så är det ju ok.

    Inte heller i övrigt minns jag inte mycket av boken, måste jag medge.

    Kör hårt,
    Bellis

    P.S. Datoranimeringar ser alltid endimensionella och artificiella ut. Skräckexemplet är Lord of the Rings-trilogin, som ju är rena vältrandet i tafatta idiotanimeringar av det slaget. D.S.

  13. Torbjörn Wester Says:

    Nu var det länge sedan jag läste Phileas Foggs hemliga dagbok, men…

    1) Jag tycker att bokens hela idé är ganska illa genomförd. Kanske kunde det ha varit en kul idé, men den är dåligt utvecklad.

    2) Gällmos epilog är ju helidiotisk. Tillför inget annat än förvirring. Dessutom har jag för mig att han skriver att han frågat Philip José Farmer om det var ok, men att författaren ”vägrade svara på frågan” !!!

    3) Det var dock mycket intressant att få uppmärksamheten fäst på ett fenomen i Jorden runt på åttio dagar. Nämligen att det uttryckligen nämns vilken mängd pengar resenärerna har med sig ifrån början, men att de under resans gång spenderar avsevärt mer än så. (I Gällmos epilog finns en sådan beräkning, med referenser.)

    4) Jag har inte sett Lord of the Rings-trilogin. Den ovan recenserade filmen räcker gott som skräckexempel för datoranimationer. Långt från Avatar, om man säger så…

    Mvh.
    Torbjörn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: