JAMES DEAN av Mark Rydell (2001)

JAMES DEAN av Mark Rydell (2001)
Med James Franco, Michael Moriarty, Enrico Colantoni, Amy Rydell, Valentina Cervi, Sam Gould, Edward Herrmann, Barry Primus, Joanne Linville, Craig Barnett, Mark Rydell, Christopher Lee, Lyle Kessler

Man kan börja från början, eftersom just början är så irriterande. Det tar 5 minuter och 21 sekunder. Innan vi har sett förtexterna, alltså. Eftersom vi får se några förtexter, sedan en bit av första scenen, sedan förtexter igen, samtidigt som scenen rullar på och man därför bara blir irriterad, därpå en bit av scenen på nytt, utan förtexter, varpå förtexterna dyker upp igen. Och så där varvas det och det här är inte den första film i historien där man på det här sättet dragit uppmärksamheten från både filmen och förtexterna genom att låta dem distrahera varandra. Begreppet ”förtexter” är faktiskt bra. Det betyder att de ska komma *före* filmen. Inte pågå samtidigt som filmen. Det är synd att de kallas ”credits” på engelska, eftersom det medför att en del amerikanska filmteam inte begriper var i filmen de ska befinna sig. När får vi se dem mitt i?

En film som är en så kallad biopic, en biografisk spelfilm, om en av Hollywoods största stjärnor genom tiderna blir i sig en intressant studie i sanningsnivå. För naturligtvis ger den här filmen, trots en berömvärd insats av den porträttlike James Franco, inte någon rättvisade bild av vare sig människan James Dean eller hans liv. Däremot ger den en rättvisande bild av legenden James Dean, så som Hollywoodsystemet fortfarande vill bevara hans minne. Drömfabriken överger ofta sina hjältar på det rent mänskliga planet, men den överger dem å andra sidan så gott som aldrig på det PR-konstruerade legendstatusplan där de betyder något för Drömfabriken själv. Det här är James Dean så som Hollywood vill att vi ska se honom, så därför inskärps det mycket noggrant och banalt gripande hur svår hans barndom och uppväxt var, vilken okänslig far han hade, hur charmigt ”svår” och udda han var som människa under hela sitt liv (även som stjärna i Hollywood), och allt det där andra som fjortonåriga, tuggummibildssamlande flickor till stor del fick lära sig redan under hans korta tid som levande filmstjärna, på femtiotalet. Jag är osäker på om vi någonsin får veta hur mycket av det som stämmer och hur mycket Jack Warner hittade på, men ska vi chansa på att i alla fall tjugo eller trettio procent har mer än något slags ytlig likhet med verkligheten?

Och då tror jag inte att de tjugo eller trettio procenten inbegriper de väl inklockade tillfällen under filminspelningar där James Deans svåra förhållande till sin far fick honom att helt tappa besinningen när han spelade någon scen mot en skådespelare som skulle föreställa hans rollgestalts far i filmen, även om alla vet att den kända scenen i East of Eden av Elia Kazan faktiskt var improviserad (alltså, den där han ska ge sin far pengarna och som den här filmen inleds med att berätta om hur man tog). Den blev helt annorlunda än i manuskriptet, tack vare just James Dean.

Det görs med andra ord för mycket av James Deans föregivet svåra förhållande till fadern, eftersom det är riktigt bra tvåloperamaterial för en produktion av det här slaget (kanske i synnerhet som vi så småningom även ska hjärteknipas av fadern, när vi får veta varför han har så svårt att umgås med sin son). Det görs också på tok för mycket av att James Dean ska ha varit så truligt tjurig och helt enkelt bisarr – om det stämmer att han var *så här* trultjurig och bisarr, blir det obegripligt att han alls blev skådespelare. Det känns inte trovärdigt att någon skulle ha anlitat honom. Det räcker med att titta på när han med spräckta glasögon läser för rollen på teatern och i synnerhet när han ”läser” för rollen till filmatiseringen av East of Eden. Om James Dean verkligen hade betett sig som i James Dean, misstänker jag att Elia Kazan och hans assistenter skulle ha undersökt möjligheterna att få honom att prata med en psykolog. På regelbunden basis.

Men då ska man alltså komma ihåg att det där är truligt charmigt för svimfärdiga tonårsflickor, förmodligen än i denna dag. För det finns nya fjortonåringar som älskar James Dean och ska man göra en film om honom som person och hans liv så måste man förstås göra en rörlig tuggummibild som får dem alla att svimma. Och skulle de nya fjortonåringarna som älskar James Dean inte vara så många, så går det hur som helst bra med de gamla tanter som var fjorton under de år på femtiotalet då James Dean var levande filmstjärna. De måste få nostalgisvimma och därför ser filmen ut som den gör.

För oss andra blir det här, med undantag av den inledande, faktiskt helt lysande scenen, sönderhackad av förtexter, en mycket tråkig formelhistoria som väldigt uppenbart bara är till för att just ytterligare förstärka James Deans legendstatus. Det är mycket uppenbart, direkt påtagligt, hur nära man hållit sig legenden om James Dean och hur ointresserad man varit av människan James Dean, även om den senare säkert var blyg och lite konstig av och till.

Fast Enrico Colantoni gör även han ett övertygande rollporträtt, av regissören Elia Kazan. Med det inte sagt att han porträtterar Elia Kazan som denne verkligen var. Det vet jag inte, men det tror jag inte.

Lika lite som jag tror att James Franco gör ett särskilt troget, om än han gör ett trovärdigt, porträtt av James Dean. Eller jo, han gör ett troget porträtt. Av legenden James Dean, alltså.

Inte människan.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

6 svar to “JAMES DEAN av Mark Rydell (2001)”

  1. svensson Says:

    Ännu en film på temat ”det är synd om honom”. Vare sig det handlar om Jimmy Dean eller någon annan, någon uppdiktad figur.

    Visst måste man gestalta problem. Men det får inte bli pjunkigt.

    Att göra stora affär av ”förhållandet till fadern” låter som en sådan där präktig sak att göra, sådant man får pluspoäng av kritiker för. Überpjunk.

    Jag tror nog legenden om Dean stämmer rätt bra, dvs han var nog en lätt neurotisk typ med fadersfixering. Det kan stämma. Men han var ju mer än så, bland annat var han en tuff grabb som körde Hollywood runt i sin Porsche Speedster. Han dog i en bilolycka i denna bil, visst, uttjatat. Men han körde dessförinnan tävlingar med den – tufft!

    Då hade det varit roligt att se neurotikern och grubblaren Dean i en av de biltävlingar han deltog i. Till exempel. Om han ligger i 180 i en kurva, var är då neurosen?

  2. moviehead Says:

    Porschen får vi förstås se i filmen eftersom James Dean måste dö i slutet, men någon tävling får vi inte se. Faktum är att jag inte ens kände till att han körde sådana. Där ser man. I rest my case. Och hade de visat honom i biltävling så skulle det som du säger ha förstört imagen av den känslige, neurotiske, konstnärligt lagde, osäkre typen.

    För det här är problemet: visst var James Dean förmodligen neurotiskt lagd och led av depressioner och hade ett på många sätt svårt fadersförhållande (även om jag livligt kan föreställa mig att faderns monsterstatus överdrivs här, för effektens skull), men när man väljer att gestalta en människa genom att plocka ut en enda egenskap hon har och låta den bli den enda berättelsen om hennes liv, så har man inte berättat om den människans liv.

    Den här filmen är ett enda stort freudianskt komplex och jag tror med förlov sagt inte att James Deans liv var fullt så enkelt. Jag tror att han var mycket mer komplex än så, mycket mer mångfacetterad, att han hade många fler egenskaper – att han var människa, kort sagt.

    Det filmen James Dean bjuder på är en pappfigurs liv. Man har valt den egenskap som gör James Dean till truligt charmig, vacker hjärtbultare för unga flickor och gamla tanter att svimma över, och så förser man dem med den här i princip uppdiktade figuren som påstås gestalta den människa som en gång fanns.

    Ska jag tala om en sak? Jag tror att James Dean levde ett ganska alldagligt liv. Det finns nog inte mycket att berätta om händelserna i hans liv, för han gick på provspelningar, han körde snabba bilar och motorcyklar och han gjorde några filmer, där han som alla andra skådespelare mest satt och väntade i sju timmar på inspelningsplatsen varje dag för att få ta en scen på tjugotre sekunder när filmteamet äntligen hade riggat allt.

    Brando var tuff hårding. Newman var tjusig charmör. Dean var känsligt neurotisk konstnär.

    De fick alla sina utpräglade, endimensionella personlighetsdrag.

    Av de filmstudiobolag de arbetade för.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Hans G Brüggener Says:

    Bra artikel!

    För att se en intressant skildring av hur James Deans död påverkade åtminstone några ungdomar vill jag rekommendera den svåråtkomliga ”30/09/55” (”Idolen” på svenska).

    Filmen kunde ha avfärdats som ett spektakel där man försökt
    tjäna ännu mer pengar på James Deans död, men det låter
    sig inte göras – den har nämligen mycket att komma med, och dessutom finns det en märklig, mörk, spöklik grundton filmen igenom – den innehåller en seans mm – och bilderna är inte
    viktigast, utan musiken.

    Musiken är komponerad av Leonard Rosenman, Deans närmaste vän, och även den han besökte kvällen före dödsolyckan; Dean
    sade inte ett ord, men lämnade honom sin älskade katt, och gick.
    Rosenmans musik är i sanning vacker, kuslig, sorglig och ger en
    stark känsla av Deans närvaro filmen igenom. Suveränt.

    Filmen är av intresse bland annat för att den innehåller en lång och svår scen, nästan 10 minuter, där huvudpersonen, som är
    ”a new rebel without a cause”, pratar med sin flickvän som blivit svårt brännskadad och inte kan tala. Det finns avsiktliga likheter med slutscenen i ”East of Eden”. Här ber den sängliggande dock inte om vård, utan att huvudpersonen skall krossa alla speglar i rummet – hon vill inte riskera att se sina skador, tycker inte han skall vara en James Dean-kopia utan sig själv (hon försökte likna James Deans flickvän ”Vampira” Nurmi då olyckan inträffade). Scenen är mycket kraftfull.

    Curio: filmen slutar med att huvudpersonen ger sig av för att söka rätt på folk som känt James Dean och få redan mer om sin idol. På sin MC kör han förbi en bio som visar ”The Seven Year Itch” med Marilyn Monroe.

    Sångerskan June Carter, sedemera gift med Johnny Cash, berättar icke minst i sin sång ”My Rock & roll Years” om sin romans med Dean (”I’ll never see James Dean Again”) och tiden på Actors studio, Kazan, Brando… Men Dean och hon var ett
    fint par. Finns bra bilder av dem. Och se ”30/9 1955”.

  4. Moviehead Says:

    Hans Brüggeners kommentar ovan är en av de mest glädjande och givande jag fått på Kinematografi. För dem av er som inte vet vem Hans Brüggener är, ska jag bara i förbifarten tala om det ni redan märkt, att han är en extremt kunnig och inkännande cineast, som dessutom sedan mycket unga år bland mycket annat själv har sysslat med film – och här rekommenderar han dessutom mig en film som jag aldrig har hört talas om, vilket i sig (tro det eller ej) faktiskt är en bedrift. Välkommen till Kinematografi, Hans!

    30/09/55 låter på din beskrivning ovan som en av de extremt sällsynta spelfilmer om en filmstjärna som faktiskt tar sitt ämne på allvar och självklart måste jag se den. Bland ytterligt få andra sådana filmer jag kan nämna finns de tre versionerna av A Star Is Born, där de båda första är lysande och den tredje tramsig, men den filmen handlar som du vet inte, i någon av versionerna, om filmstjärnor som faktiskt funnits, utan om filmstjärnans villkor per se i det då rådande studiosystemet i Hollywood (att systemet tillät den att göras, och dessutom tre gånger, är nästan obegripligt, men värt att applådera). En annan – och ännu bättre – film på samma tema är förstås All About Eve, som visserligen handlar om teatern men där villkoren är desamma, och där vita dukens i mitt tycke främsta skådespelerska, Bette Davis, gör vad som nog måste betraktas som hennes paradroll (jo, jag vet – Whatever Happened to Baby Jane?, men hon är min själ ännu bätre här). Men inte heller den filmen handlar om skådespelare som verkligen har funnits, utan om just de hårda villkoren, sveken och utnyttjandet av människor (framförallt de största stjärnorna, vilket kan tyckas vara en paradox, men inte är det) bakom kulisserna. (”Fasten your seatbelts – it’s going to be a bumpy night.”)

    I sken av detta förefaller 30/09/05 vara tämligen unik. Jag ska omgående undersöka om jag kan få tag i den och i så fall förstås så snart som möjligt ta upp den på Kinematografi.

    En personligare not: Hans, jag har befunnit mig i ett virrvarr av verksamhet, främst yrkesmässigt, de senaste veckorna, men mycket uppskattat både e-brev och Avalanche 10 (en av de publikationer som Hans tillverkar för sin vänkrets). Jag återkommer snart till dig personligen i båda fallen.

    Tack för din givande kommentar här på Kinematografi.

    Kör hårt,
    Bellis

    • Hans G Brüggener Says:

      Jag ber att få tacka för ovanstående!
      Bellis och jag har på något sätt lyckats uppleva många filmer och filmpersonligheter parallellt under årens lopp, och har haft en hel del givande samtal om film – ffa över telefon, där vi blivit sittande i timtal.

      Jag har en kommentar till angående James Dean: en natt kom jag av en slump in i en scen som visades på TV: en man i overall som sakta glider ned i en Porsche Spyder, filmad ur en vinkel som minde om ”Ung Rebell” och ”Öster Om Eden”. Det visade sig att jag hamnat i Cronenbergs’ ”Crash”, där man återskapar ”The Death Crash of James Dean”. Scenen är bra, och jag känner starkt för filmen ”Crash” som många verkligen avskyr. Nu är det emellertid så att jag själv överlevt 2 mycket svåra bilolyckor varav en där bilen bokstavligt talat kom att klyvas på mitten av en vägskylt (140 km/timmen. Stolpen, skylten et al släpades med 47
      meter). Även min första halskota sprack. På två veckor hörde jag inget annat än ljudet av krossat glas och metall som knycklades ihop. Sålunda kan jag på sätt och vis relatera till James Deans bil-
      olycka. Och ”Crash”. Upplevelsen var – obeskrivligt kraftfull.
      Det är ett känt faktum att man i öknen där Dean omkom har mycket svårt att se en bil – särskilt en silverfärgad Porsche med låg profil – pga optiska fenomen. Dean körde i 160 km/timmen och
      mannen som backade ut framför honom hade ingen chans att se honom, lika lite som Dean hade möjlighet att stanna.
      Huruvida det var ”synd” om Dean, mer än någon annan som dör i en bilolycka kvittar: jag hade velat se de filmer han kunnat göra som 60-årig skådespelare. Han utvecklades snabbt och hade en talang svårt hämmad av 50-talets censur i USA. ”Ung Rebell” innehöll t ex scener som var våldsamma och starkt samhälls- kritiska – jag har läst originalmanuset – och Nicholas Ray fick kämpa för att bolaget INTE skulle lägga in kommentaren:
      ”You think THIS was something? You should see the juvenile delinquency they have in Russia!”. Ett litet exempel…

      Jag håller med Bellis om att Dean levde som de flesta, möjligen
      med en sällsynt aptit på livet – paradoxalt nog, tycker vissa.
      Dean var en känslig, ofta missförstådd, konstnär som ville leva
      och skådespela. Och spela trummor. That’s about it.

      En av Paul Newmans sorger var att han förlorade rollen i ”Öster Om Eden” till James Dean.

      Avslutningsvis ett par citat:

      ”His chest was ripped open, like a matador on the horns of a bull”.
      (Om Deans död. Dödsorsaken var dock bruten nacke.)
      ”Remember to drive safely; the life you save may be mine!”
      (Dean i film om trafiksäkerhet, kort före sin död.)

      Lev gott medan ni kan, gott folk. Men jag vill inte se Er på bårhuset
      i förtid.

  5. HGB Says:

    Ser pinsamt nog först nu att jag glömde kommentera filmen om Dean (Rydell, 2001): Visst var James Dean ung, han hade en måttligt men inte överdrivet komplicerad bakgrund, och kom egentligen väl överens med de flesta. Beträffande den omnämnda neurosen: Dean var absolut – även enligt Brando, och sig själv – neurotiskt lagd. Hans biltävlingar, där han körde fort men säkert hjälpte honom att koncentrera sig på något han var bra på: att lära sig behärska svåra situationer är ett inte alltför ovanligt sätt att hålla det rädda, neurotiska i schack. Så gjorde James Dean hela tiden. Det är m a o helt korrekt att han är en helt annan, lugn och stadig person då han t ex kör sin Porsche i 160 km/timmen. Han fungerade så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: