CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)

CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)
Med Barry Nelson, Peter Lorre, Linda Christian, Michael Pate, Eugene Borden, Jean Del Val, Gene Roth, Kurt Katch

Det finns tre filmer som heter Casino Royale och samtliga är James Bond-filmer.

Den andra är en avsiktlig parodi, den tredje en oavsiktlig självparodi. Men den första gjordes redan 1954 och är förstås originalet, och dessutom den första av alla James Bond-filmer, med den skådespelare som i själva verket är den ursprunglige James Bond.

Namnet är Nelson. Barry Nelson.

Inte Sean Connery.

Sean Connery gjorde sin första James Bond-film, Dr. No, först åtta år senare.

Casino Royale från 1954 är på flera punkter vad som senare kommit att bli en äkta James Bond-film, för den innehåller inte så få av Bond-filmernas återkommande och definierande ingredienser. Redan i denna första filmatisering av en av Ian Flemings romaner fäller James Bond sina sarkastiska, svarthumoristiska repliker; här finns en Bondbrud, Linda Christian, som dessutom själv visar sig vara hemlig agent (något som därefter inte hände förrän mycket långt fram i serien, om jag minns rätt först när Pierce Brosnan tog över rollen i Goldeneye 1995); här finns en sinnessjuk superskurk, Le Chiffre; och här finns i alla fall ansatser till James Bonds världsvana elegans. Fast de förblir just ansatser, för Barry Nelson saknar helt förutsättningar att spela James Bond med samma självsäkra elegans som Sean Connery och i viss mån ett par av deras efterföljare i rollen. Barry Nelson påminner i själva verket så mycket om Ralph Meeker i Kiss Me Deadly av Robert Aldrich (som kom bara ett år senare) att det är lika bra att rationalisera och låta dem dela på samma omdöme om utfört uppdrag:

”Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen.”

Till det kommer att Barry Nelson mycket omotiverat förvrider ansiktet i besynnerliga grimaser. Jag förmodar att han gör det i något slags försök att se tuff ut. Problemet är väl att man kanske snarare ser sinneslö ut när man skrynklar ihop ansiktet, gapar stort och stirrar skelögt.

Lite märkligt är att denne förste James Bond trots det inte framstår som alldeles misslyckad. Någonstans har ju Barry Nelson företräde i kraft av att vara först (även om det känns som en mycket stor lättnad att Sean Connery så småningom dök upp), men förutom det så gör han i ett antal scener faktiskt en bättre insats än man får intryck av ovan. I ett antal scener, alltså. Och kanske inte så väldigt mycket bättre, men bättre.

Desto mer sevärd är inte oväntat den ojämförlige, glosögde Peter Lorre i rollen som Le Chiffre. Utan några som helst tvivel en av James Bond-seriens bästa skurkar. Lismande och krypande obehaglig på Peter Lorres oefterhärmliga vis, och till utseendet precis så grodlik som James Bonds brittiske kollega Clarence Leiter (inte hans amerikanske kollega Felix Leiter, eftersom James Bond i den här filmatiseringen är amerikan och arbetar för Combined Intelligence, en fiktiv omskrivning för CIA) påpekar när han inne på Casino Royal pekar ut honom för Bond.

Casino Royale är en förtätad, film noir-inspirerad, hårdkokt agenthistoria som på många plan fungerar mycket bra. Intrigen är förbluffande nog mer invecklad än i de flesta senare James Bond-filmatiseringar och tar oväntade vändningar, och den ofrånkomliga sekvens där Le Chiffre har James Bond i sitt våld och avser att tortera och mörda honom är obehagligare än motsvarande scen i någon senare James Bond-filmatisering, eftersom självdistansen och det fullkomligt osannolika scenariot i något slags science fiction-artad, gigantisk anläggning helt saknas här. I Casino Royale från 1954 rör det sig helt enkelt om skitig tortyr med avbitartång, som James Bond drabbas av när han bunden lagts i ett badkar. Man får inte se det i bild, men det råder inga tvivel om att skurkarna klipper av honom tår. Vilket förresten inte får James Bond att fälla sarkastiska kommentarer. Han skriker okontrollerat i stället.

Av alla de James Bond-filmatiseringar som gjorts under de senaste 66 åren är denna svartvita TV-film långt ifrån den sämsta. I synnerhet som det finns ett antal skådespelare som varit så mycket sämre på att gestalta James Bond än Barry Nelson.

Och förresten, vandringssägnen om att Barry Nelson skulle heta Jimmy Bond i Casino Royale är just en vandringssägen.

Han heter Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

6 svar to “CASINO ROYALE av William H. Brown Jr. (1954)”

  1. nicolas krizan Says:

    Mycket intressant. Varför pratas det normalt sett inte om den här
    filmen när fenomenet Bond avhandlas? Är det för att den är gjord för tv?

  2. moviehead Says:

    Det kan nog delvis bero på att filmatiseringen gjordes för tv, som en episod i tv-serien Climax! (som presenterade avslutade, fristående berättelser), men främst beror det nog på att den helt enkelt var förlorad i decennier. Såvitt man visste fanns ingen inspelning kvar och det var först i början av 80-talet filmatiseringen återfanns och gavs ut på VHS – men utan den extra kroken i slutet, varför den fick ett annat och rätt avhugget slut. Så småningom hittades den sista kroken i slutet och på en senare utgåvan finns hela filmatiseringen minus några sekunder av eftertexterna.

    Med andra ord, under de första tjugo åren av Bond-hysteri, förorsakad av de stora EON-produktionerna, hade ingen sett den här filmatiseringen! Den antog i vissa cineastiska kretsar mytiska proportioner och när den väl dök upp igen uppfyllde den måhända inte alla förväntningarna, men som jag säger i min recension är den på flera plan en noirmättad, effektiv agentthriller – med Peter Lorre som superskurken.

    Varje Bondfan bör se den.

    Och det finns som bekant ytterligare två Bond-filmer som inte tillhör den officiella kanon, dels parodin Casino Royale från 1966, gjord av sex olika regissörer (bland dem John Huston), med Orson Welles som Le Chiffre och David Niven som en av sex olika James Bond!

    Och så, mycket ironiskt, en av alla tiders främsta Bond-filmer, Never Say Never Again från 1983 i regi av Irvin Kershner – med Sean Connery på nytt i huvudrollen som James Bond.

    Deadlier than ever.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. svensson Says:

    Jag har för mig James Mason spelat Bond. Eller var påtänkt för rollen någon gång.

  4. moviehead Says:

    James Mason har aldrig spelat James Bond, men kan mycket väl ha varit påtänkt för rollen.

    Fler än man anar har faktiskt varit påtänkta. Ett av EON:s första val när man skulle göra Dr. No var Cary Grant, som dock ansåg sig själv för gammal och tackade nej. Ett annat var faktiskt Roger Moore, som ju senare kom att spela rollen.

    Men det är kanske mindre känt att Sven-Bertil Taube var mycket nära att bli den nye James Bond i stället för Roger Moore?

    Vilket faktiskt är alldeles sant. Riktigt varför det aldrig gick igenom tror jag inte blivit klarlagt, men han ansågs högintressant.

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Patrik Centerwall Says:

    Fantastiskt kul läsning – har själv aldrig sett denna version (även om jag hört talas om). Hur får man tag på den? Är det så att den äntligen har släppts på DVD kanske?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: