SEMESTERSABOTÖREN av Jacques Tati (1953)

SEMESTERSABOTÖREN av Jacques Tati (1953)
Originaltitel: Les vacances de Monsieur Hulot
Med Jacques Tati, Nathalie Pascaud, Micheline Rolla, Raymond Carl, Lucien Frégis, Georges Adlin, Michéle Brabo, Valentine Camax, André Dubois, Édouard Francomme, Marguerite Gérard, René Lacourt, Louis Perrault, Suzy Willy

När min mor, Aina Bellis, en gång för länge sedan skulle hämta Eric Rohmer på Arlanda visste hon inte hur han såg ut. Det visste nästan ingen. Han lät sig inte fotograferas och gjorde sina filmer under pseudonym (han hette egentligen Maurice Schérer). Så hon lyckades få tillstånd att gå in i bagagehallen och hittade efter att först ha rusat på en skotte i kilt som hon trodde var Eric Rohmer, fast utklädd, den riktige Eric Rohmer. Och Jacques Tati. Som oanmäld stod där och väntade på sitt bagage. Och var alldeles uppslukad av det komiskt absurda i det som pågick runt omkring honom. Väskor som kom farande på långa rullband, människor som rusade hit och dit och hämtade eller letade efter sitt bagage. Jacques Tati sa att han helst av allt skulle vilja sätta sig på ett av rullbanden och åka runt, runt bara för att se vad som hände.

Det här säger mycket om Jacques Tatis blick för det komiskt absurda i vardagen, en blick som genomsyrar hans filmer. Redan den inledande scenen på järnvägsstationen i Semestersabotören är ett perfekt exempel och den slår an tonen i resten av filmen, för Jacques Tati gör aldrig något så enkelt som buskis eller pajkastning. Humorn i Semestersabotören är inte illasinnad och den gör inte löje av människor och ingen råkar illa ut, men den avslöjar obönhörligt och med stor värme hur komiskt absurd den vardag som omger oss är. Jacques Tati är ett unikum, för han håller upp en verklighetsspegel som är bara så pass skev att nästan ingenting förefaller osannolikt när han visar oss verkligheten ur en synvinkel vi aldrig har upptäckt förut. Och han visar oss hur absurda vi själva är, men med sådan värme att man som tittare bara blir väl till mods och på väldigt gott humör. I Jacques Tatis – och hans rollfigur monsieur Hulots – sällskap har man oförskämt trevligt och känner sig aldrig utpekad, trots att vi alla egentligen rör oss i de komiskt absurda situationer en film som Semestersabotören målar upp. För Jacques Tati arbetar med små och därför effektiva medel – det är inte mycket i Semestersabotören som inte skulle kunna inträffa i verkligheten, men det är först när Jacques Tati pekar ut det åt oss som vi ser hur komiskt det är.

Semestersabotören är i bästa bemärkelse en episodfilm. Har man sett den en eller ett par gånger kan man därefter besöka den och vid olika tillfällen titta på olika episoder, var som helst i filmen. Någon genomgående intrig finns inte och ingen av episoderna är beroende av någon av de andra, utom på det ytliga planet att alltsammans utspelar sig under en semestervistelse på en liten badort på franska Rivieran. Och det finns skäl att besöka episoderna i Semestersabotören gång på gång, för de myllrar av detaljer och alla lär man inte uppfatta första gången man ser filmen.

Det återkommande, anspråkslöst muntra ledmotivet ackompanjerar perfekt den oskuldsfulla variant av det svunna femtiotal där Semestersabotören utspelas. För Semestersabotören berättar om en verklighet som inte är stressig, påfrestande, problemfylld och ibland hotfull, utan om en verklighet som för en kort stund får en att fyllas av välbefinnande och glädje över att man lever.

Det är ingen dålig bragd och ytterst få förutom Jacques Tati har genomfört den – och samtidigt fått oss att skratta högt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 svar to “SEMESTERSABOTÖREN av Jacques Tati (1953)”

  1. svensson Says:

    Jag har försökt gilla Tati men det går inte. Det är något nervöst, ogripbart över mannen. Man får aldrig se hur han ser ut, han är aldrig stilla.

  2. moviehead Says:

    Där ser man hur olika man kan uppfatta filmer och människor! Själv finner jag Tati i rollen som monsieur Hulot, med hatten, den ständigt slokande pipan, sitt mycket säregna sätt att gå och sin vänliga artighet, och den i stora stycken helt enkelt omedvetna fumligheten (han märker ofta inte vad han ställer till med), gemytlig och charmerande och helt enkelt varmt godmodig. När jag nu såg om Semestersabotören kom jag faktiskt på mig med att sitta och tänka att om jag befunnit mig där under filmens semestervistelse, så skulle jag ha kommit tillbaka påföljande år i hopp om att få träffa monsieur Hulot igen, trots allt han oavsiktligt ställer till med!

    Fascinerande nog visar det sig i slutet av filmen att detsamma gäller inte så få av gästerna på hotellet där monsieur Hulot bor!

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Mats Henricson Says:

    Fast är det rivieran? Jag har alltid trott att det är Atlantkusten?

    Nå, två scener minns jag rakt av. Den ena när kyparen tappar en penna i ett akvarium, kavlar upp ärmen för att ta upp den ur vattnet, blir distraherad av Mr Hulot som passerar förbi, för att sedan köra ner fel arm i akvariet. Första gången jag såg den scenen skrattade jag så att jag kiknade.

    Den andra kanske är mer känd, när en av fyrverkeripjäserna åker förbi han (hon?) som på en balkong i mörkret undrar vad som sker, vänder sig om, stänger balkongdörren, och sedan, pooof inne på hotellrummet. Inte lika subtilt, men humor i alla fall.

    Fast Traffic är väl hans mästerverk?!

  4. Mats Henricson Says:

    Triumf! Det VAR atlantkusen, nämligen här:

    http://maps.google.com/maps?f=q&source=s_q&hl=en&geocode=&q=37+rue+Commandant+Charcot,+Saint-Marc-sur-Mer,+Loire-Atlantique,+France&sll=37.0625,-95.677068&sspn=33.572881,59.326172&ie=UTF8&hq=&hnear=37+Rue+Commandant+Charcot,+44600+Saint-Nazaire,+Loire-Atlantique,+Pays+de+la+Loire,+France&ll=47.239218,-2.277395&spn=7.191946,14.831543&z=6

    Adressen på hotellet, enligt IMDB: Hotel de la Plage – 37 rue Commandant Charcot, Saint-Marc-sur-Mer, Loire-Atlantique, France

    Mats (som gör en liten piruett hemma, slog självaste Bellis på film trivia)

  5. moviehead Says:

    Som sagt, detaljrikedomen i Semestersabotören är stor. Jag måste medge att jag missade att det var fel arm kyparen körde ned i akvariet! Dags att titta på den episoden igen, med andra ord. Hur jag kunde missa det begriper jag förstås inte när du berättar det, men episoderna är så korta och så många och så detaljrika att det bara krävs att man råkar titta på någon annan detalj i bildrutan för att man ska missa något.

    Och det där med fyrverkeripjäsen var faktiskt en grej som fick mig att studsa till lite när jag nu såg om filmen. För i verkligheten skulle tjejen (det var en hon) i hotellrummet ha blivit svårt skadad, så den komiken stämmer inte alls med filmen i övrigt. Som jag säger i recensionen, ingen råkar illa ut – Jacques Tatis humor är inte det minsta illasinnad eller skadeglad. Jag valde att bestämma mig för att i den oskuldsfulla variant av 50-talets muntra tillvaro som filmen utspelar sig i är fyrverkeripjäser enbart skojiga och inte farliga, och att tjejen inte blev skadad framgår ju dessutom av filmen.

    Personligen tycker jag att Jacques Tatis stora mästerverk är Min onkel, som är en enastående, tragikomisk betraktelse av den lilla människans främlingskap i det överindustrialiserat sterila samhälle där allt är automatiserat. Tematiskt är den förstås en science fiction-film, på det gamla klassiska science fiction-temat ”människans kamp mot maskinen”.

    Och jag får motvilligt bocka och buga och medge, rakt av: 1 – 0 till dig! Vad gäller filmtrivia alltså. 🙂

    Men du kommer inte att inneha ledningen länge.

    The race is on! 🙂

    Kör hårt,
    Bellis

  6. Mats Henricson Says:

    Min Onkel är fin, men jag minns bara en sak, att man utifrån ett hus får se Hulot vandra upp för en trappa, och man ser direkt att designen på trappen är helt sinnessjuk, för han får gå typ dubbelt så långt än vad som skulle vara nödvändigt.

  7. moviehead Says:

    Den enskilda scen som mer än någon annan har fastnat i mitt huvud är den där monsieur Hulot plockar fram kaffekannan ur skåpet i det ultramoderna köket.

    Titta:

    Kör hårt,
    Bellis

  8. Mats Henricson Says:

    Här hittade jag trappscenen:

    Vad viktig musiken är för den mood man kommer i när man ser filmen!! Man blir ju hur varm om hjärtat som helst!

  9. moviehead Says:

    Och trappscenen är också hjärtevärmande, tycker jag! Det är en så lågmäld form av humor, så mänskligt nära och samtidigt så rolig. Inga yviga gester, inga överdrifter, inget gap och skrik. Och jag måste medge en sak… jag skulle inte ha något emot att bo som monsieur Hulot, så att jag blev tvungen att gå i trapporna på det där charmiga viset varje gång jag skulle hem! 🙂

    Det där med musiken var precis vad jag menade i recensionen av Semestersabotören. Den här mycket typiskt franska, anspråkslöst vänliga sortens musik, som man hör inte endast i Tatis utan även i en del andra franska filmer.

    Den gör en som du säger varm om hjärtat och vittnar om en i stort sett bekymmerslös tillvaro, som det kan vara välgörande att få vistas i då och då – som när man ser en film om monsieur Hulot!

    Kör hårt,
    Bellis

  10. nicolas krizan Says:

    Håller med om den godhjärtade värmen, finurligheten, intelligensen, snitsigheten etc. Däremot skrattar jag sällan åt Tati, det blir mer av stilla leenden. Vilket inte alls är att förakta, men jag tycker nog det blir väl långsamt ibland och skulle gärna se högre skrattfaktor.

    Har dock inte sett »Trafic« ännu men antar att den inte skiljer sig på nåt avgörande sätt från de övriga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: