THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)
Svensk titel: Maratonmannen
Med Dustin Hoffman, Sir Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Martha Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lotte Palfi Andor, Nicole Deslauriers

VISS SPOILERVARNING

Flera scener hade bränt sig fast i minnet, men The Marathon Man är trots det inte en särskilt bra film. Jag såg den första gången när jag var femton år. Nu har jag sett om den. Det är ett tag sedan jag var femton år. Och flera scener hade som sagt bränt sig fast i minnet. Den där Dustin Hoffman blir kidnappad i badrummet, till exempel. Och slutuppgörelsen, där han kastar diamanter omkring sig. Och några till. De scenerna är extremt starka, mycket minnesvärda – men de dyker upp i en film som visserligen blev hyllad när den kom men som inte åldrats särskilt väl. Fast det finns en möjlighet att det kan bero på att så många filmer sedan dess på olika sätt har imiterat The Marathon Man att den i dag känns som en i mängden medan den inte gjorde det då, när den var ny och fräsch. Kanske.

För tänk efter. Hur många filmer finns det egentligen som handlar om gamla överlevande, högt uppsatta nazister från andra världskriget som konspirerar och är onda och har sig i modern tid? Hur många filmer finns det om den oskyldige civilist som blir indragen i deras komplotter? Hur många filmer finns det där de konspirerande nazisterna är så robotaktigt psykopatiska monster att de förefaller vara konstgjorda? Hur många filmer finns det där män i mörka kostymer träffar varandra sent på natten vid en stor, mystisk byggnad kring vilken gatorna alltid ligger öde? Hur ofta blir inte någon av männen i mörka kostymer som träffas vid den stora, mystiska byggnaden så oväntat mördad av de övriga männen i mörka kostymer att man som tittare numera förutsätter att någon av dem ska bli det och alltid får rätt? Och hur många filmer finns det förresten inte där det visar sig att även den huvudrollsinnehavande civilistens allra närmaste ingår i konspirationen?

Dustin Hoffman har alltid sett yngre ut än han är, men det finns filmproduktioner där man demonstrerat en närmast obegriplig övertro på hans ungdomliga utseende. För 39 år gammal, som han var när The Marathon Man spelades in, såg han faktiskt inte ut att vara i riktigt samma ålder som sina tonåriga kurskamrater på college. Kunde man inte ha frångått romanförlagan och låtit honom vara något annat än collegestudent i filmen? Fast bortsett från det gör Dustin Hoffman som vanligt en enastående rollprestation. Han överglänser samtliga övriga skådespelare i filmen, inklusive Sir Laurence Olivier. Och det är nästan lite lustigt, för Dustin Hoffman är ju metodskådespelare och när han under filmens slutsekvens skulle föreställa vara mycket trött och härjad lät han i verkligheten bli att sova på tre dygn. När han dök upp på inspelningsplatsen frågade Sir Laurence honom varför han såg så trött ut och Dustin Hoffman svarade som det var, att han låtit bli att sova på tre dygn för att det skulle se naturligt ut. Varpå Sir Laurence svarade:
”Try acting, dear boy – it’s much easier.”

Dustin Hoffman har ofta hamnat i rollfacket ”den vanlige, civile medborgaren som oskyldig dras in i ruggigheter han egentligen inte är kapabel att klara av, men till slut klarar av i alla fall”. Alltså, samma rollfack som Cary Grant odödliggjorde i vad som är en av Alfred Hitchcocks absolut främsta filmer, North By Northwest. Och den rollen gör Dustin Hoffman nästan alltid, och definitivt i The Marathon Man, enastående bra – dels för att han är en av vita dukens största skådespelare, dels för att han som kortvuxen och med lite barnslig uppsyn rent utseendemässigt lämpar sig väl för rollen som den hygglige, oskuldsfulle mannen på gatan som tvingas in i omständigheter han saknar kontroll över.

Men med det sagt så är The Marathon Man en visserligen intrighård men fullständigt osannolik thriller. Så här går det inte till, men paradoxalt nog kan de flesta tittare trots det en bit in i filmen förutse precis hur det kommer att gå till, eftersom det så länge har gått till så här på film.

Så till exempel kunde det vara intressant att räkna hur många minuter det tar för en ovanligt enfaldig tioåring att komma på vem Dustin Hoffmans flickvän egentligen är. Man undrar om filmteamet på allvar trodde att någon annan skulle låta sig luras på den punkten än just Dustin Hoffman?

Det är lite tråkigt, för jag har fortfarande en mycket bestämd känsla av att The Marathon Man är en lysande film.

Den var ju det bara häromåret, när jag var femton.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

4 svar to “THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)”

  1. ladyfi Says:

    Is the Marathon Man the one where the dentist tortures Dustin Hoffman? Shiver…

  2. moviehead Says:

    Yes, that’s the one, but it’s not really a dentist. It’s the old concentration camp Nazi played by Sir Laurence Olivier. Also, I might add that the torture scene is actually very short and fades out after just a couple of seconds, but it tends to stick in people’s minds nonetheless… One might wonder why… 🙂

    All the best,
    Bellis

  3. Hans Brüggener Says:

    Bellis!

    Bra skrivet, och visst är scenerna du beskriver såväl minnesvärda som starka. Jag skulle dock vilja lägga till några sekvenser som jag tycker är sällsynt bra.

    VARNING: ”SPOILER ALERTS EN MASSE!”
    Dels är det scenen där the great late Roy Scheider konfronterar
    Sir Olivier. Han är i sitt esse, orädd och synnerligen rakt på sak. Detta resulterar ju i att Olivier tilldelar honom ett dödande knivhugg, vilket i sin tur leder fram till en scen jag personligen finner extremt välspelad och riktigt chockerande: det är då Scheider plötsligt uppenbarar sig hos sin bror (Hoffman), det är ett plötsligt uppdykande, och Scheiders ansikte är präglat av extrem smärta och lidande. Varför har han då bemödat sig med att släpa sig hem till brodern? Jo, för att rädda honom från att sylta in sig i de smutsiga affärer han ägnat sig åt, och hemlighållit i akt och mening att skydda sin broder. (Detta har tidigare presenterats i en mycket laddad scen mellan Hoffman och Scheider, där den Scheider framstått som brysk och otrevlig – i synnerhet då han genast avslöjat Martha Keller som en agent, och förolämpat henne inför den av kärlek förblinande Hoffman. Hursomhelst dör Scheider i Hoffmans armar, vilket är övertygande, smärtsamt och realistiskt; det finns t ex inget utrymme för de ”Last Words” som
    Scheider hoppats förmedla till broder, utan han dör av blodförlust innan han lyckats säga något konkret. (Säg allt medan tid är!)
    Dels scenenen där Hoffman, förvirrad och chockad sitter i sin lägenhet som fylls av poliser som ställer för honom obegripliga och ointressanta frågor: hans bror är död, och frågorna kvittar.
    Dessutom finns den följande scenen där Hoffman ligger i sitt badkar för att få ordning på sina känslor och överhuvudtaget bota chocken. Mycket välspelat!
    Och, som kronan på verket, en scen i slutet av filmen där Keller avslöjar att hon ÄR agent och spelat ett spel hela tiden. Den är cynisk och hård. (Hoffman har ju dessutom, vilket bör ses som symboliskt och inte bara som en hemsk tortyrscen, förlorat en del tänder.) När hon väl dör, Hoffman har ”hämnats” och har ont i tandresterna, har han faktiskt ingenting kvar. Grubblerier men inte mycket till liv. Han har berövats allt och skall återvända till ett liv där han sannolikt aldrig mer kommer att lita på någon. Där skiljer filmen sig alltså helt från t ex ”North By Northwest”. Hoffman har (i likhet med den döende Scheider) sprungit sitt Marathon.
    ”Marathonmannen” är inte en enkel film – tvärtom. Den innehåller en lång rad referenser till Bibliska skildringar och trosfrågor. Den väjer inte för följderna av Förintelsen, men presenterar inte heller dessa ur ett enkelt perspektiv.
    Och, sist men inte minst: filmen skildrar lojalitet-svek-tillit med styrka och utan sentimentalitet. Även detta kan ses som en allegori till stycken ur Gamla Testamentet, men den som vill kan bortse från detta. Filmen ger åskådaren den friheten. Men det som inte går att väja för är något av det värsta en människa kan uppleva: tomhet. För vad har Hoffman att leva för? Han vet inte.
    Och i denna tomhet och en salt-bitter eftersmak lämnar denna välspelade film oss. Med en bild av eftertankens kranka blekhet.

    Se mer film!

    Bästa hälsningar, HGB

    (Och R.I.P. Roy Scheider.)

    • Moviehead Says:

      Det här var en så klarsynt genomgång att jag skäms över att jag faktiskt missade stora delar av den undertext* som filmen innehåller. Jag har suttit och funderat en stund på varför och kommit fram till att det nog beror på att intrigen drog till sig en alldeles för stor del av min uppmärksamhet, eftersom den helt enkelt irriterade mig. För jag blev irriterad på att jag hela tiden kände igen och/eller kunde förutsäga den (trots att jag alltså glömt den sedan jag var femton), och tappade nog därför intresset för att tränga djupare in i filmen.

      Fast det du säger stämmer förstås och nu räddar du egentligen på sätt och vis filmen åt mig. Som sagt, jag minns ju egentligen att The Marathon Man är en lysande film och den blev helt plötsligt mer lysande igen. Jag bör nog se om den och bortse från den ytliga intrig jag nu ändå kan utantill, och i stället koncentrera mig på undertexten.

      Den bibliska symboliken är rimligen fullt avsiktlig, men jag missade den helt. Och det värsta är att jag faktiskt missade det väsentligaste, nämligen tomheten i Hoffmans liv när allt är över – jag hade mest suttit och koncentrerat mig på Hoffmans lysande skådespeleri de sista fyrtiofem minuterna eller något, just för att den ytliga intrigen tråkade ut mig. Så när han ensam springer sin träningsrunda där i slutet, mitt i den tomhet som omger honom rimligen för resten av livet nu när allt är över, så feltolkade jag det till att allt bara var över.

      Men så är det ju förstås inte. För i det nät av lojalitet-svek-tillit han varit indragen i så är hans liv som du säger rimligen för all framtid berövat så gott som varje naturlig, mänsklig relation och därmed tomt, eftersom han aldrig kommer att kunna lita på någon igen. Till och med hans bror hade ju förrått honom helt, även om han i dödsögonblicket försökte rätta till det. Och flickvännen hade visat sig vara den hon var. Efter det, vem eller vad litar man på? Bara på tomheten.

      Och förresten, jag håller med om Roy Scheiders lysande skådespelarinsats. Anledningen till att jag lite orättvist inte tog upp honom i recensionen är att han trots allt inte är med mer än sammanlagt några minuter.

      Och som sagt, jag bör nog se om filmen.

      Kör hårt,
      Bellis

      * För Kinematografiläsare som eventuellt inte vet bör jag kanske tala om detta. Begreppet undertext, som numera bisarrt nog används om textremsor, betydde ursprungligen den bakomliggande tematik och symbolik som ligger till grund för den yttre intrigen, och de ”underströmmar” i gestalternas inbördes relationer som inte påtalas rakt ut men som framgår så att säga ”mellan raderna”, underförstått.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: