BRIDGET JONES’S DIARY av Sharon Maguire (2001)

BRIDGET JONES’S DIARY av Sharon Maguire (2001)
Svensk titel: Bridget Jones dagbok
Med Renée Zellweger, Colin Firth, Hugh Grant, Gemma Jones, Felicity Montagu, Sally Phillips, James Callis, Shirley Henderson, James Faulkner, Celia Imrie

Det är lite roligt, faktiskt, att Colin Firths rollfigur i Bridget Jones’s Diary inte bara heter Darcy i efternamn utan att Colin Firth faktiskt gör om sin roll från tv-serien Pride and Prejudice från 1995, en av många filmatiseringar av Jane Austens klassiska roman med samma titel. För det här är samme Mr. Darcy, med precis samma karaktärsdrag och samma beteende, om än i modern tid.

Fast resten av filmen är inte så rolig. Jo, förutom Renée Zellwegers replik till Colin Firth när de först träffas och hon häver ur sig att hon önskar att hon i stället för att gå på julmiddag hos sin mor kunde hänga med huvudet i toaletten som alla normala människor.

Jag är lite förbryllad när jag nu äntligen har sett den här filmen, för på sin tid blev Bridget Jones en visserligen mycket flyktig men dock närmast arketyp som kvinnor i min omgivning hänvisade till när de berättade om sina egna liv. Efter att nu ha sett filmen undrar jag varför, samtidigt som jag i och för sig förstår varför arketypen Bridget blev just så flyktig.

En sak till förbryllar. Renée Zellweger. Jag ska försöka att inte vara manchauvinistisk nu, men hur man än vänder sig är det väldigt svårt att komma ifrån att hon inte är någon klassisk skönhet. Hon är överviktig (som hon själv säger i filmen har hon en rumpa stor som Brasilien) och hon har små fettinbäddade ögon i ett grisrunt ansikte med stor näsa. Det känns inte alldeles sannolikt att hon skulle vara en så hett åtrådd sexdrottning som hon är i Bridget Jones’s Diary, särskilt inte i sken av att hon dessutom så gott som helt saknar utstrålning. Fast å andra sidan är det sympatiskt. Det är befriande att man då och då i filmer kan få se människor som inte ser ut som grekiska statyer men ändå är åtrådda. Fast i just det här fallet känns det bara inte trovärdigt.

Och förresten, det extra S:et i filmens titel, det som inte borde finnas där, finns faktiskt där när filmtiteln dyker upp i förtexterna. Så det ska tydligen finnas där.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

3 svar to “BRIDGET JONES’S DIARY av Sharon Maguire (2001)”

  1. rymdolov Says:

    Jag tycker att hon är riktigt söt och har en viss utstrålning. Och inte tycker jag att hon är överviktig, men smaken är som baken, om jag nu ska vara lite tillkämpat lustig.

    Förresten har jag fått lära mig att det är språkligt okej att ha ett sådant där genetiv-s, men att det absolut inte är nödvändigt (det räcker ju med apostrofen). Men jag kan ha lärt mig fel.

  2. rymdolov Says:

    Genitiv, menar jag. Apropå språk.

  3. moviehead Says:

    Jo, det är klart att smaken är som baken, kanske till och med Renée Zellwegers Brasilienstora, så visst – du är säkert inte ensam om att tycka att hon är söt och har viss utstrålning, men någon klassisk filmskönhet som Marlene Dietrich eller Michelle Pfeiffer tror jag nästan ingen skulle hävda att hon är. Och jag vågar mellan tummen och pekfingret sätta stålar på att det väldiga flertalet tittare tycker att de övriga kvinnor som Hugh Grant har affärer med under filmens gång faktiskt är snyggare än Renée, men…

    …å andra sidan, det är som jag sa förstås sympatiskt. Att Renée utan att se ut som en grekisk staty kan få vara den åtrådda, alltså. Precis som jag finner det sympatiskt att kvinnorna i den likaledes fluffigt lättviktiga komedin Sex and the City är över fyrtio allihop (i ett fall över femtio). Det har varit ganska bisarrt att kvinnor under nästan hundra år primärt fått roller på ålderdomshemmet i filmer så fort de varit över fyrtio, men nu verkar även Hollywood ha insett att också kvinnor kanske kan ha någon form av mer aktiv och livsbejakande tillvaro även i medelåldern och för den delen långt därutöver.

    Och det känns *verkligen* befriande. Åldersfascismen har som bekant varit utbredd i Hollywood och hur ofta har någon sett Sean Connery förföra en kvinna som inte varit minst trettio år yngre än han själv, förutom precis i början av karriären när han själv bara var dryga trettio?

    Inte för att jag själv har något emot det per se. Det vore lika ålderfascistiskt. Det jag har något emot är att vi så sällan får se motsatsen, till exempel Lauren Bacall förföra en trettio år yngre man.

    Och tack för upplysningen om S:et! Det där visste jag inte, som syntes.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: