ESCAPE FROM NEW YORK av John Carpenter (1981)

ESCAPE FROM NEW YORK av John Carpenter (1981)
Svensk titel: Flykten från New York
Med Kurt Russell, Ernest Borgnine, Lee van Cleef, Harry Dean Stanton, Donald Pleasence, Isaac Hayes, Adrienne Barbeau, Tom Atkins, Charles Cyphers, Season Hubley

Escape from New York är en science fiction-film gjord 1981 som utspelas 1997. Det får en del anakronistiska lustigheter som följd. Man använder sig fortfarande av telex. Internet finns inte. Man pratar med varandra i walkie-talkies stora som skokartonger. Mobiltelefoner finns inte. Man lagrar extremt viktiga presidenttal avsedda att få slut på stormaktskrig på analoga kassettband. Det finns alltså inga cd-skivor eller andra digitala lagringsmöjligheter. Och lite annat sådant där.

Filmens kvaliteter, som är avsevärda, förringas inte nämnvärt av filmskaparnas bristande förmåga att i detalj förutspå framtiden. Det har aldrig varit poängen med science fiction och här har man faktiskt inte försökt, eftersom den mycket suggestiva grundförutsättningen för intrigen är fullständigt osannolik: redan 1988 byggdes en jättelik mur runt New York och man förvandlade staden till ett gigantiskt högsäkerhetsfängelse dit man sedan dess skickar de allra grövsta brottslingarna och låter dem överleva bäst de kan i vad som förvandlats till en dystopisk betongdjungel fylld av sinnessjukt våld. Det finns bara en regel: när man väl skickats dit, kommer man aldrig därifrån.

Så det blir en liten aning problematiskt när Förenta staternas president hamnar mitt i New York då han ur det störtande presidentplanet Air Force One skjuts ut i en räddningskapsel.

Man skickar dit den före detta kommandosoldaten och i filmens nutid ökände förbrytaren Snake Plissken. Och hoppas för en gångs skull att han faktiskt ska komma tillbaka. Med presidenten i sällskap. Och ett kassettband som är av avgörande betydelse för att få slut på kriget mellan stormakterna.

Upplägget är med andra ord fullkomligt huvudlöst och svindlande suggestivt. Det finns brister och jag retade mig lite när jag nu såg filmen för tredje gången på den i övrigt karismatiske Kurt Russells sätt att som Snake Plissken väsa fram de ibland närmast självparodiskt machotuffa replikerna (vilket väl kommer sig av hans öknamn). Och Escape from New York kändes under de första tjugo minuterna inte lika omedelbart hypnotisk som jag minns att den gjorde de båda föregående gångerna, för ganska länge sedan. Det har möjligen mer med mig än med filmen att göra…

…och spelar kanske ingen större roll. För trots den förutsägbara actionfilmsintrigen blir Escape from New York tämligen snart hypnotisk och höjer sig högt över den väldiga mängden liknande filmer genom att vara en genomförd film noir, med ibland något studioartificiella men mycket suggestiva, nattliga stadslandskap i en ruinstad befolkad av bisarra, mänskliga existenser vid tillvarons yttersta gränser. Även den för film noir så typiska, bottenlösa cynismen genomsyrar Escape from New York, ända fram till den kargt cyniska slutscenen.

Det finns en intressant jämförelse. Samma år som Escape from New York gick upp på biograferna kom även Steven Spielbergs Raiders of the Lost Ark, den första av Indiana Jones-filmerna. Båda filmerna är actionfilmer, båda är vad man inom skönlitteraturen brukar kalla fantastik (science fiction, fantasy). Fast medan Raiders of the Lost Ark är ett pastellfärgat, hejigt äventyr för barnen, är Escape from New York en mörkt dyster, pessimistisk film för de vuxna. I Raiders of the Lost Ark är det aldrig någon fara, egentligen, för man vet på förhand att den scoutaktige pojkbokshjälten galant klarar varje pannkaka. I den intrigmässigt förvisso orealistiska men i anslaget mer realistiska Escape from New York är det dystra inte att nästan allt går åt helvete.

Det dystra är att ingen bryr sig.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

6 svar to “ESCAPE FROM NEW YORK av John Carpenter (1981)”

  1. rymdolov Says:

    Detta är en film som jag kanske borde se om, eftersom jag verkligen inte kommer ihåg ett skvatt. Snygga miljöer, kul grundidé, fruktansvärt tråkig handling, är vad jag minns att jag tyckte och tänkte. Men visst är den något av en kultrulle, som, i likhet med Blade Runner, gav folk ett nytt sätt att se på vilka miljöer sf kunde utspela sig i? Eller är det en överdriven beskrivning? Jag vet iaf att William Gibson inspirerades av den när han skrev Neuromancer, men det var bara en enskild replik som råkade sätta fart på hans fantasi.

    Apropå sf-noir, har du sett Dark City? Den gillade jag.

  2. Moviehead Says:

    Jag har inte sett Dark City och jag är nästan säker på den saken, men uppriktigt sagt inte helt säker. När jag kollar upp den på IMDB känner jag obestämbart igen den på beskrivningen. Se vidare Om filmer man glömmer, en av de så kallade Sidorna i högerspalt här på Kinematografi.

    Din beskrivning av Escape from New York som en av filmerna som förändrade folks bild av i vilka miljöer sf kan utspela sig är inte en överdriven beskrivning, och de båda andra är väl Blade Runner av Ridley Scott, som du nämner, och Alien, också den av Ridley Scott. Med de här tre filmerna drabbar film noir sf-genren och vad beträffar Alien överges de stålskinande kontrollrummen à la Star Treks i rymdskeppen till förmån för nedgånget tejplagade kontrollrum där det här och där står halvt urdruckna plastmuggar med gammalt kaffe.

    Det här var genialt och förnyade på flera plan sf-genren på film, för de sterila, sjukhussalsliknande miljöer som flertalet sf-filmer av tradition utspelat sig i till dess kändes nog bara sannolika tills man i kontrasten mot miljöerna i ovan nämnda filmer insåg hur konstlat osannolika de är. Att framtiden skulle vara skinande, stålblankt ren är ungefär lika absurt som 1800-talets uppfattning att antiken var gnistrande marmorvit.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. rymdolov Says:

    Dark City har också stark noirstämning, men dess tema liknar det i ”The Tunnel Under the World” (finns på projekt Gutenberg http://www.gutenberg.org/ebooks/31979 för den som vill fräscha upp minnet) av Frederik pohl (som enligt Wikipedia har liknande tema som det i Simulacron-3, Time Out of Joint och även The Thirteenth Floor som du skrev om nyligen).

    Men det där med tejplagade miljöer är ju intressant. Var det alltså i filmer som sådana sf-miljöer dök upp först, för att sedan införas i litteraturen av cyberpunkförfattarna? Eller finns det ännu tidigare föregångare inom skriven sf?

    • Moviehead Says:

      Jag skulle tro att filmerna var först, ja, eftersom film är ett visuellt medium. När Ridley Scott och John Carpenter, båda filmhistoriskt kunniga regissörer, väl hade kommit på tanken att förena film noir med science fiction, var infallsvinkeln så att säga där och de skrivande sf-författarna kom efter. I och med cyberpunken kommer miljön, som jag uppfattar det, att spela en större roll i skriven sf än den för det mesta gjorde tidigare, undantagandes om någon författare beskrev en väldigt främmande civilisation eller planet eller något. I cyberpunken blir miljön ibland nästan en gestalt i berättelsen, liksom i de ovan nämnda filmerna. Fast jag är inte alls säker på det jag säger här och romaner som Alfred Besters The Starys My Destination kan man nog tänka sig som bevis för att sf-litteraturen var först.

      Kan någon kunnigare möjligen utreda saken…?

      Kör hårt,
      Bellis

  4. Patrik Centerwall Says:

    Ah, vilken nostalgi! Jag bör nog räkna Escape from New York som en av filmerna som formade mig. Jag var troligtvis 13 eller 14 när jag såg den tillsammans med ett gäng grabbar i kvarteret. Jag var och är lättskrämd (en av anledningar till att jag gillar bra skräckfilm) så jag minns att jag var lite orolig innan vi började titta då den verkade tämligen obehaglig, men att effekten av det obehagliga var storartad. Jag förstod att så här kan film se ut, så här kan en historia berättas.
    Visst gillar jag även glättiga matinéer som Raiders of the lost arc, men de träffar inte på samma sätt (och det är ju på ett sätt OK då deras funktion är att underhålla och inte mer). Blir verkligen sugen på att se om den!

    • Moviehead Says:

      Helt sant. De träffar inte på samma sätt. Jag har sett Raiders of the Lost Ark två gånger, men jag måste medge att jag knappt minns någonting av den. De nattmörka, öde stadsvisionerna i Escape from New York brände sig dock fast på näthinnan och den tungt dystra stämning som vilar över filmen slog rot i minnet. Alltså, intrigen är som sagt inte så himla märkvärdig och följer i stort actionfilmskonceptet, men det är inte poängen, för den här filmen har helt andra kvaliteter. Och med den film noir-cynism som genomsyrar intrigen blir även den snäppet bättre, faktiskt, än i standardactionfilmer som pastellfärgade Raiders of the Lost Ark.

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: