FRANKENSTEIN av J. Searle Dawley (1910)

FRANKENSTEIN av J. Searle Dawley (1910)
Med Charles Ogle, Augustus Phillips, Mary Fuller

Den första filmatiseringen av Mary Shelleys på filmduken så ofta misshandlade berättelse om Victor Frankenstein och hans monster firar i år hundra år och är en märklig, suggestiv skapelse från filmkonstens tidiga barndom.

Tolkningen är mycket fri och berättelsen har tematiskt blivit en kombination av Mary Shelleys roman och kortromanen om Dr. Jekyll och Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson. Victor Frankenstein kan i denna filmatisering skapa monstret på alkemisk väg, i en kittel full av sjudande kemikalier, endast för att han anfrätts av onda tankar och föreställningar om just skapandet av liv. Monstret, som ser ut som ett stort troll, är för sin existens beroende av honom, i det närmaste sprunget ur hans eget jags onda sida, och hemsöker honom ständigt – men är gripande nog och precis som i Mary Shelleys roman inte självt ondskefullt utan fruktansvärt ensamt och i filmen väldigt svartsjukt på sin skapare och hans vackra fästmö. Dess undergång är bildmässigt mycket suggestivt och intrigmässigt mångbottnat visualiserad och iscensatt, och förstärker Jekyll och Hyde-tematiken.

Jag förmodar att man inte bör vara förvånad över att specialeffekterna är vidunderliga. När monstret sakta växer fram ur den sjudande kitteln är det så kusligt och illusoriskt gjort att det känns mer mardrömslikt än den stora majoriteten av dagens endimensionella datoranimationer. Det vore dumt att svära sig fri från att fascinationen sannolikt även beror på att den här filmen är hundra år gammal och att man förstås som modern tittare ser den med andra cineastiska ögon än en modern film, men det förändrar inte faktum.

Naturligtvis är Frankenstein en på många sätt mycket primitiv film. Den består av ett antal styltiga tablåer framför en stillastående kamera, där de överdrivet teatraliska skådespelarna påfallande ofta till hälften försvinner ute i kanten på bildrutan, själva omedvetna om var i bildfältet de befinner sig. Med viss sannolikhet hade man inte möjlighet att i någon större utsträckning ta om scener och hur som helst betvivlar jag starkt att man hade några så kallade dailys, det vill säga kvällsvisningar för filmteamet av de scener som tagits under dagen för att kontrollera vilka som är lyckade och vilka som måste tas om. Förmodligen har man bara repeterat scenerna några gånger, ställt upp kameran, börjat agera och först därefter framkallat alltsammans och klippt ihop filmen. Den tesen styrks av att filmen spelades in på bara tre dagar.

Allt det här måste man förstås förlåta Frankenstein från 1910. Att bedöma denna film från filmkonstens tidiga barndom enligt den moderna filmkonstens måttstockar låter sig inte göras, och så till exempel är det nuförtiden som stumfilmsepokens skådespelarestetik uppfattas som överdrivet teatralisk. Så uppfattade man den inte då. Det är meningslöst att kräva av en helt annan epok att den ska dela den moderna tidens estetiska värderingar, oavsett konstnärligt fält.

Och det verkligt fascinerande är att Frankenstein från 1910 som sagt även för en modern tittare är en suggestiv, illusorisk, tankeväckande film.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

3 svar to “FRANKENSTEIN av J. Searle Dawley (1910)”

  1. Hans Brüggener Says:

    Just denna film, som sannerligen förtjänar sin egen nisch, har egentligen bara haft EN presumtiv konkurrent. Nämligen Calvin Floyds’ svensk-irländska film, där Per Oscarsson spelade mostret.

    Den höll sin nära detta original, om än utdraget och i färg.
    Men känslan fanns där. Idag ser jag filmen som ett välkommet komplement. Minns f ö inspelningen, då Frankesteins fartyg låg fastfruset i isen vid Kräftriket…

    Man kan lära sig mycket av Dawley’s film.
    Önskar fler var villiga att göra det.

    • Moviehead Says:

      Jag är som du ser djupt imponerad av denna film och håller verkligen med om att det finns mycket att lära av den och att det är synd att fler inte är villiga att göra det. I själva verket har nog merparten även av skräck/science fiction/fantasy-filmskaparna i dag inte ens sett den, men det skulle vara välgörande med en lektion för många av dem i hur man gör något suggestivt och nästan magnetiskt fascinerande just för att man inte bränner på ett atombombsbatteri med specialeffekter utan låter få men omsorgsfullt tillverkade – och nu menar jag det hantverk som du skriver om i kommentaren till sidan Om specialeffekter här på Kinematografi – effekter framhäva intrigen i stället för att dränka den.

      Det som också fascinerar här är just det mänskliga anslaget, där monstret, precis som i Shelleys roman, inte är ett monster utan en mycket ensam och udda och missförstådd människa. Den sortens ”monster” är ju ofantligt mycket intressantare än alla de genomondskingar som myllrar över filmdukarna.

      Kör hårt,
      Bellis

  2. Hans Says:

    Ibland när jag har sett om denna FILM känns det som om den har fått en hel ny känsla. Jag vet inte vad det är men Frankestein känns som en era som fått sin beskärda del av intresse och när man ser på filmen nu käns den som en absurd fantasi. Det är allt jag kan säga helt kort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: