THE BRIDGE ON THE RIVER KWAI av David Lean (1957)

THE BRIDGE ON THE RIVER KWAI av David Lean (1957)
Svensk titel: Bron över floden Kwai
Med Alec Guinness, Wiliam Holden, Jack Hawkins, Sessue Hayakawa, James Donald, Geoffrey Horne, André Morell, Peter Williams, John Boxer, Percy Herbert, Harold Goodwin, Ann Sears, Henry Okawa, K. Katsumoto, M. R. B. Chakrabandhu, Vilaiwan Seeboonreaung, Ngamta Suphaphongs, Javanart Punynchoti, Kannikar Dowklee

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Historisk tillbakablick, belönades 1958 med Oscarstatyetten i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Alec Guinness), Bästa manuskript efter förlaga (Michael Wilson, Carl Foreman, Pierre Boulle), Bästa filmmusik (Malcolm Arnold), Bästa filmklippning (Peter Taylor), Bästa fotografi (Jack Hildyard). Nominerades även i följande kategori: Bästa manliga biroll (Sessue Hayakawa).

Scenen finns med i en science fiction-roman av John Wyndham, The Kraken Wakes. I alla fall tror jag det. Hur som helst minns jag den. Några engelsmän sitter och dricker eftermiddagste utomhus när de fasansfulla monstren närmar sig och engelsmännen genast inser att de inte har någon som helst möjlighet att fly. Men i stället för att gripas av panik sitter de lugnt kvar och fortsätter att dricka te och diskutera litteratur, tills de några minuter senare alla är döda. Därför att civilisationen, civiliserat beteende och mänsklig värdighet är oändligt värda att upprätthålla. Till varje pris och under vilka omständigheter som helst. På engelska är det en av betydelserna i uttrycket ”stiff upper lip”.

Detta är ett av de stora teman som genomsyrar The Bridge on the River Kwai. När de brittiska soldater som tillfångatagits av japanska armén kommer marscherande till fånglägret i djungeln, visslande den oförglömliga melodi som blivit ett av filmhistoriens mest slitstarka ledmotiv, utgör de en skara smutsiga trashankar, men de marscherar i snörräta rader och med högburet huvud. Okuvliga. Därför att något annat vore ovärdigt.

Den viljornas kamp som därpå dramatiskt utspelas mellan den japanske befälhavare som är fånglägerchef, Sessue Hayakawa, och den brittiske befälhavaren, Alec Guinness, är ett utslag av samma inställning. The Bridge on the River Kwan är regisserad av den brittiske regissören David Lean, och det är därför inte så Hollywoodenkelt som att den japanske befälhavaren är barbar och den brittiske befälhavaren civiliserad. De företräder båda två högstående men sinsemellan mycket olika civilisationer, med helt olika hedersbegrepp, helt olika syn på mänsklig värdighet. Den brittiske befälhavaren (lysande väl spelad – Alec Guinness gör en av sina paradroller) utstår ohyggliga plågor för att upprätthålla de västerländska, av FN statuerade krigslagarna och det i en fråga som strängt taget är en bagatell. Men han vägrar att ens i den minsta fråga, under några som helst omständigheter, ge avkall på vad han uppfattar som civiliserat beteende och mänsklig värdighet.

Men temat utvecklas. För Alec Guinness visar sig, i sin obevekliga, militäriska disciplin och helt i enlighet med den hederskodex som föreskriver att han till varje pris måste försvara Storbritanniens ära (läs: civilisationen), gå så långt att han rent konkret, tillsammans med mannarna under sitt befäl, byter sida. Av ren stolthet, och med uttalad ovilja att ta hjälp av de japanska soldater som står till hans förfogande, sätter han igång att utföra det väldiga arbete – att bygga bron över floden Kwai – som fångarna är beordrade att under mycket stark tidspress färdigställa åt japanerna.

Frågorna som The Bridge on the River Kwai ställer om vad mänsklig värdighet och civilisationens upprätthållande kan innebära, om de dras till sin yttersta spets, får ett oväntat men benhårt konsekvent svar i filmens slutreplik, som består av ett enda ord.

Temat är enastående väl behandlat.

Det här ser måhända, i somligas ögon, ganska högtravande intellektuellt och smalfilmsmässigt ut. Fast tror man det så känner man inte till David Lean. The Bridge on the River Kwai, som utspelas i Koreas djungler under andra världskriget, är även en storslagen, technicolorsprakande äventyrsfilm, den är *bio* i bemärkelsen vidunderlig matiné för vuxna. Stundtals, som under de allra sista minuterna, bjuder den på nästan outhärdlig spänning, den bjuder på oväntade förvecklingar, och den bjuder på hjältar som inte är Hollywoodaktigt osannolika utan tvärtom mycket trovärdiga. Därför att de inte är hjältar, därför att de är vanliga människor som under svåra omständigheter lyckas uppamma de oanade reservkrafter som krävs för att gå iland med ett företag som man själv kan anse är rena vansinnet, därför att det i grund och botten är meningslöst. Tydligast porträtteras den sidan av saken av William Holden, vars amerikanske, mycket mänsklige och berättigat krigscyniske soldat tvingas in i den lilla brittiska elitstyrka vars uppgift är att ta sig genom djungeln och genomföra det stora sabotaget. När saker och ting ställs på sin spets handlar han, delvis i strid med sin personliga och mer övergripande övertygelse, som han måste för att försöka genomföra uppdraget.

The Bridge on the River Kwai är ett storslaget äventyrsepos som utspelas mot en fond av kvalmig djungelhetta och outhärdliga förhållanden, och som för en gångs skull när det gäller den sortens filmer har något mycket väsentligt att säga om oss själva som människor, om mänsklig värdighet – och om mänsklig dårskap.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

9 svar to “THE BRIDGE ON THE RIVER KWAI av David Lean (1957)”

  1. Karl-Johan Says:

    Utspelar sig inte filmen (och romanen) i Burma? Fast nu tog jag en koll på Wikipedia, och den säger västra Thailand.

  2. Moviehead Says:

    Så besynnerligt. Fast säger de inte någonstans i filmen att det är Korea? Och Korea var ju en japansk koloni från 1910 och fram till krigsslutet 1945, så det kändes ju rimligt. Hm.

    Har japanerna haft Thailand?

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Karl-Johan Says:

    Jag kommer inte ihåg – det var jättelänge sedan jag såg den. Men det finns mig veterligt inga djungler i Korea, och större delen av konflikten mellan Japan och Storbritannien utspelade sig i Burma och övriga Indokina.

    Relationen mellan Japan och Thailand verkar ha varit komplicerad under kriget. Det går kanske att jämföra med Tyskland och Rumänien.

  4. jophan Says:

    Ja, japanerna ockuperade större delen av sydostasien under andra världskriget. Koreas djungler är att jämföra med Sveriges.

  5. jophan Says:

    Intressant kommentar på IMDB, förresten:

    ”I am normally an admirer of David Lean. But it is difficult to understand why he chose to base this film on a real event at the River Kwai, as it grossly misrepresents the real ”Colonel Nicholson” and caused considerable distress to both him and the River Kwai veterans.

    The Colonel Nicholson character is based on the allied camp commander, Lieutenant Colonel Philip Toosey, who was a remarkable officer by any standards.

    Awarded the DSO for heroism during the defence of Singapore, he refused an order to join the evacuation so he could remain with his men during captivity. In the hellish conditions of the camp, he worked courageously to ensure that as many of his men as possible would survive. He endured regular beatings when he complained of ill-treatment of prisoners, but as a skilled negotiator he was able to win many concessions from the Japanese by convincing them that this would speed the completion of the work. Behind their backs, however, he did everything possible to delay and sabotage the construction without endangering his men, and also helped organise a daring escape, at considerable cost to himself. For his conduct in the camp, he won the undying respect of his men.

    After the war, he showed great generosity of spirit by saving the life of Colonel Saito, second in command at the camp and a relatively decent officer, when he spoke up for him at the war crimes tribunal. He worked for the veterans all his life, and became President of the National Federation of Far Eastern Prisoners of War.

    He refused repeated requests by the veterans to speak out against the film, being much too modest to seek any glory or recognition for himself. However you will find his achievements documented in a book by Professor Peter Davies entitled ”The Man Behind the Bridge”.

    Toosey hoped that no one watching the film would believe a British Army officer could be so stupid in real life. But with the film being rated on this site as one of the top 50 movies of all time, this hope may have been misplaced. Enjoy the film by all means as a work of fiction, but it is surely important to set the record straight and recognise the heroism of the real man involved.”

  6. Moviehead Says:

    Det här var intressant. Jag hade ingen aning om att The Bridge on the River Kwai är byggd på en sann historia.

    Samtidigt är filmen, i sken av ovanstående redogörelse, ett lysande, illustrativt exempel på vad jag sagt fler än en gång här på Kinematografi, nu senast i recensionen av The Social Network – spelfilmer som bygger på sanna händelser har mycket sällan annat än flyktig beröring med vad som verkligen utspelade sig. För det allra mesta är ”Based on a true story” mest ett försäljningsknep, därför att från händelseförlopp i verkligheten till färdig spelfilm har så mycket förändrats att proportionerna mellan verkligheten och filmen så gott som helt utan undantag är ungefär desamma som i fallet The Bridge on the River Kwai.

    Vill man göra en dokumentär, så gör man en dokumentär. Att göra spelfilm är något helt annat, antingen den är baserad på ett verkligt händelseförlopp eller ej.

    I själva verket kan jag tycka att man med få undantag borde sluta tala om huruvida en film är ”based on a true story” eller inte, för det skänker inte själva filmen några som helst ytterligare kvaliteter.

    Samtidigt får man möjligen ge David Lean en liten eloge för att han inte försett sin film med påståendet ”Based on a true story” i förtexterna. Å andra sidan är det lätt att instämma i att han kunde ha gjort filmen utan att över huvud taget basera den på ett sant händelseförlopp, eftersom den alldeles uppenbart inte är baserad på det föregivna händelseförloppet.

    Kör hårt,
    Bellis

    • Karl-Johan Says:

      Såvitt jag förstått så var Pierre Boulle själv soldat, motståndsman och krigsfånge i sydostasien. Och filmen (och boken) är nog inte så mycket baserad på en historia som på flera, som Boulle sydde ihop.

      Själva kommandoräden genomfördes nog aldrig i verkligheten (även om liknande saker verkligen utfördes), och Nicholson eller Saito i filmen fanns nog aldrig heller. Men det fanns officerare och krigsfångar som lånade drag och egenskaper till karaktärerna i filmen.

      • Moviehead Says:

        Du känner ju till min inställning till spelfilmer byggda på böcker, men om inte så redogör jag för den på sidan ”Om böcker som är bättre än filmer” här på Kinematografi.

        Hur som helst, låt oss lämna den diskussionen helt, men låt mig ändå ställa följande fråga: vet du om den rena intrigen i filmen avviker markant från den rena intrigen i boken?

        Kör hårt,
        Bellis

      • Karl-Johan Says:

        Nu så tänkte jag inte så mycket på just förhållandet film-bok, utan på att han som skrev boken som filmen sedan baserades på hade förstahandserfarenheter från Indokina.

        Det enda förhållande som jag tycker mig veta (dvs, jag är inte säker) om filmen kontra boken är att boken koncentrerar sig mycket mer på kommandoräden, medan i filmen så stal Alec Guinness showen och det blev mycket mer vikt på krigsfångarna. Men mer än så får vara osagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: