RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)
Med Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Miles Teller, Tammy Blanchard, Sandra Oh, Giancarlo Esposito, Jon Tenney, Stephen Mailer, Mike Doyle, Roberta Wallach, Patricia Kalember, Ali Marsh, Yetta Gottesman, Colin Mitchell

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategori:
Bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman)

Man skulle kunna tänka sig ett experiment. Man skulle kunna samla ihop tio kompetent genomförda – för att inte säga till och med välgjorda – filmer som handlar om ett föräldrapar som har förlorat sitt barn i en olycka och som försöker gå vidare i livet. Man skulle kunna ta vilka tio filmer som helst på det temat – eller kanske bara fem – och om man struntade i att det var olika skådespelare som spelade föräldraparet i olika scener, skulle man genom att plocka scener ur de tio – eller kanske bara fem – olika filmerna kunna sätta ihop hela Rabbit Hole. För jag hittar inte en enda scen här som jag inte har sett förut. De flesta i rätt många versioner. Och de scenerna har i sin tur alla ingått i filmer som varit så snarlika Rabbit Hole att jag tror att jag har glömt bort minst hälften av dem fullständigt, förmodligen fler. Därför att de är ständiga upprepningar av varandra.

Rabbit Hole är en rätt bra version i mängden, men det beror uteslutande på skådespeleriet. Nicole Kidman har i tidiga medelåldern blivit en på många sätt förträfflig skådespelerska, men hon övertygar i Rabbit Hole med schabloner. Rent teoretiskt skulle hon till och med ha kunnat kopiera dem från sina föregångare i samma film fast med alla de andra titlarna. Och detsamma gäller Aaron Eckhart. Och Miles Teller och till och med den enastående Dianne Wiest, numera i mina ögon förvånansvärt åldrad (fast jag hade nog bara glömt hur gammal hon faktiskt har hunnit bli – man gör lätt det om man då och då ser om äldre filmer där favoritskådespelare eller favoritskådespelerskor är med).

Med detta vill jag i och för sig inte ha sagt att Rabbit Hole inte skulle vara sevärd. Den är värd att se för den som vill se ett ganska inkännande (men det finns bättre) porträtt av två människor som försöker gå vidare i tillvaron efter att ha förlorat sitt barn, som reagerar på olika sätt, som kolliderar med varandra i sina försök att hantera situationen. Och om man vill se vad som förstås är en tårdrypare.

Fast å andra sidan skulle man i stället – och det är vad jag rekommenderar – kunna se vad som antagligen är den främsta film på det här temat som gjorts och där Dustin Hoffman gör vad jag anser vara hans paradroll och där hans motspelerska är en av filmhistoriens mest begåvade aktriser, som över huvud taget aldrig gör något annat än lysande rolltolkningar – Susan Sarandon.

Den filmen heter Moonlight Mile och är regisserad av Brad Silberling.

Och den innehåller rätt många scener som inte förekommer i de övriga versionerna. Till och med väldigt många.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: