THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)
Svensk titel: Det femte elementet
Med Bruce Willis, Milla Jovovich, Gary Oldman, Ian Holm, Chris Tucker, Luke Perry, Brion James, Tommy ”Tiny” Lister, Maïwenn Le Besco, Mathieu Kassovitz, Julie T. Wallace, John Bennett, Sam Douglas

Efter en dryg halvtimme gick DVD-spelaren sönder. Fram till dess hade jag slötittat med en klump av uttråkad leda någonstans strax till vänster om hjärnans mittpunkt, en klump som kändes som massiv, armerad betong. Det var något fel på ljudet också, så jag hörde inte riktigt vad de sa. Innan DVD-spelaren gick sönder funderade jag flyktigt på att gå tillbaka och spela upp scenerna med dialog en gång till eller kanske leta fram manuskriptet på nätet, men orkade inte. Jag är mycket samvetsgrann när jag ser film. Med betoning på film. Så jag var inte särskilt samvetsgrann den här gången.

Fast det ger upphov till en intressant fråga. Ska man ge sig rätten att recensera en film om man inte varit samvetsgrann nog att se den med ett visst mått av koncentration? Om man suttit och slötittat och tänkt på annat, för att man varit så uttråkad att man inte ens orkat hänga med i den oförskämt enkla intrigen? Å andra sidan, förtjänar filmmakarna annat om de…

…gör en science fiction-film som börjar med det arketypiska stora rymdskeppet som sveper fram över duken redan till förtexterna? Och där den förste man får se i bild är Luke Perry från den klämhurtiga TV-serien Beverly Hills 9675435679807? Som följs av ett gäng vippande utomjordingar som ser ut som parodier på de störtlöjliga daleks i den outhärdliga evighets-TV-serien Doctor Who? Och som trots att den är en science fiction-film bygger på Aristoteles numera fullständigt ovetenskapliga teori om fyra element – vatten, eld, jord och luft?

När jag, strax innan DVD-spelaren gick sönder och efter fem minuters paus med tankarna på annat håll, lyckades börja koncentrera mig på vad jag såg i bild igen, skuttade Milla Jovovich halvnaken omkring i en cylinder av plexiglas. Egentligen skulle hon ha varit helnaken, men jag lyckades tack vare just henne faktiskt hålla blicken fäst på bildskärmen så pass länge att jag lade märke till att de hårda band med vilka hon varit fjättrad vid dynan hon legat på av sannolikt sedesamma skäl men icke desto mindre oförklarligt förvandlades till kläder när hon reste sig upp. Sedan gick DVD-spelaren alltså sönder.

Och det var nog tur. För jag såg klart The Fifth Element i datorn och där var ljudet mycket bättre och jag upptäckte plötsligt att filmen faktiskt *har* parodierat Doctor Who-seriens daleks. Och mycket elakt Star Wars-prinsessan Leia. Och pratet om Milla Jovovich som perfekt livsform – i sig inte ett påstående som är svårt att hålla med om – är verkligen en anspelning på Alien. Och att det hisnande stadslandskapet är hämtat från Metropolis men inte förmår överträffa originalet är för uppenbart för att man ska behöva påpeka det.

Luc Besson låter sig inte, visar det sig till min lättnad, säljas till att göra ännu en i den långa raden av science fiction-filmer där allt bara exploderar hela tiden. Han har i stället gjort The Fifth Element, där allt bara exploderar hela tiden men där det i alla fall finns en lång rad både respektfulla bugningar till de science fiction-filmer han tycker om och träffsäkert spydiga kängor åt dem han ogillar. I den förra kategorin finns som antytts Metropolis av Fritz Lang och Alien av Ridley Scott, i den senare Star Wars av George Lucas och den outhärdliga TV-serien Doctor Who. Det finns en rad andra anspelningar på och kängor till, men jag ska inte spoliera nöjet för science fiction-filmkunniga tittare.

Fast de tittare som inte är science fiction-filmkunniga och därför missar de här anspelningarna får bara se ytterligare en science fiction-film à la Hollywood, där allt bara exploderar hela tiden. Men här och där i alla fall självparodiskt, för stundtals blir komiken medveten och medvetet löjlig. Även om den kitschiga parodin på en ambulerande radiopratare (! – i denna rymdålder) är för utdragen och blir tjatig. Och de många anspelningarna på andra filmer har kanske bidragit till att även den här filmen blivit anspelad på, i Kill Bill 2 av Quentin Tarantino – en regissör som i högre grad än någon annan i historien proppar sina filmer fulla med diverse filmhistoriska syftningar och anspelningar och respektfulla bugningar, så det är i sig inte konstigt alls.

Allt detta räddar The Fifth Element från att kännas fullt så meningslös som den förstås är. I alla fall medan man ser filmen. Känslan går tyvärr snabbt över när man väl har gjort det. Det bestående intrycket blir att ingenting händer, det vill säga att allt bara exploderar hela tiden.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: