EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)
Med Erland Josephson, Lena Olin, Ingrid Thulin, Nadja Palmstierna-Weiss, Bertil Guve

”Hör inte pappa hur oäkta hon låter!” utbrister Lena Olin någonstans mitt i Efter repetitionen. Tanken om än inte den ordagranna formuleringen har då och då slagit mig när jag sett filmer av Ingmar Bergman. ”Hör han inte hur oäkta det låter!” Fast när jag ser Efter repetitionen tror jag att han gjorde det. Det måste han förstås ha gjort. Det jag fortfarande inte förstår är varför han ibland skrev dialog som är så högtravande och så konstlad att inte ens ovanligt skickliga och intensivt förmedlande skådespelare som Erland Josephson och Lena Olin kan fälla replikerna utan att de låter tonlöst platta och dunsar i scengolvet som om de bestod av gjutjärn och vägde femton kilo styck. Ingrid Thulin slipper det problemet. Hon har fått repliker som är vardagsnära och naturliga. Så min undran är vad som är tanken med de otympligt artificiella repliker som skapar ett tonlöst löjets avstånd mellan skådespelarna och tittaren och gör att man som tittare går miste om en del av innebörden i det som sägs, fullt upptagen som man är med att förundras över hur groteskt det formuleras?

Efter repetitionen är ett slags uppgörelse med teatern. Eller en redogörelse för teatern. Eller ett porträtt av arbetet med teatern. Eller i själva verket en inträngande bild av de mellanmänskliga relationerna hos människor som arbetar med och på teatern. Egentligen alltsammans och därtill ytterligare många något slags /valfria substantiv/ för/på/med teatern. Inte så få regissörer och inte så få skådespelare och inte så få manusförfattare och producenter och andra människor som verkar inom kultur- och nöjesindustrin har gjort sådana uppgörelser med branschen, i form av pjäser och filmer där de ur olika synvinklar blottar och belyser verksamheten och dess konsekvenser för inte minst privatlivet. Lyckad är Ronald Harwoods pjäs The Dresser, förträffligt filmatiserad av Peter Yates med Albert Finney och Tom Courtenay i huvudrollerna. En annan är den drypande cyniska All About Eve, en av vita dukens superklassiker, regisserad av Joseph L. Mankiewicz och med den oöverträffade Bette Davis i huvudrollen. En tredje är den självbiografiska utbrändhetens och cynismens All That Jazz av Bob Fosse, och en fjärde, femte och sjätte är de tre versionerna av A Star is Born, respektive 1937, 1954 och 1976 (de båda förstnämnda enastående, den sistnämnda förglömlig). Och en sjunde är István Szabós kanske bästa film, Meeting Venus. Men i det sistnämnda fallet måste jag i ärlighetens namn tala om att jag är partisk, eftersom förebilden för Glenn Closes rollfigur är min mor Aina Bellis.

Efter repetitionen är Ingmar Bergmans uppenbarligen delvis självbiografiska (inte i detaljer, men i generella drag) gestaltning av förhållandet mellan regissör och skådespelare på framförallt det privata planet under repetitionsarbetets gång, före premiären. Det känns inte djärvt att påstå att Ingmar Bergmans liv i stora delar var hårt sammantvinnat med och kretsade kring filmen och teatern, och att större delen av hans umgänge och hans intima relationer ägde rum inom film- och teatervärlden. I Efter repetitionen diskuteras förhållandet mellan verkligheten och skådespeleriet känsligt och ingående och man får som utomstående en fascinerande inblick i hur en skicklig skådespelare kan använda sig av sin förmåga även i privatlivet, ända tills de spelade känslorna möjligen är de enda som fortfarande går att uttrycka. Om det är överdrivet eller inte har jag ingen aning om, men det är skickligt sammanvävt med gestaltningen av det märkliga, påfrestande triangeldrama som utspelas under bara någon timme en eftermiddag efter repetitionen. Sammanvävt därför att det förstås ofta är så för människor som är passionerat hängivna teatern och som intimt arbetar med varandra dag ut och dag in på en produktion, i månader. Att saker och ting utspelas känslomässigt mellan människor under sådana omständigheter är närmast självklart. Ingmar Bergman var bättre skickad än nästan någon annan att trovärdigt gestalta det, men med en glimt i ögat som plötsligt, mot slutet, rycker ut skildringen ur det trovärdigas grepp och just därför plötsligt, i en intensiv, fantastisk dialog (utan konstlade repliker) mellan Erland Josephson och Lena Olin om vad som skulle ha skett om det hade skett, belyser alltsammans så mycket sanningsenligare. Den dialogen skulle aldrig ha ägt rum i verkligheten, men den ger en bild av det ömsesidiga, känslomässiga beroendet och det ömsesidiga maktspelet och den emotionella verkligheten – delvis spelad (något båda parter är väl medvetna om) – som känns mycket trovärdig.

Och så avväpnar Ingmar Bergman fullständigt tittaren med filmens slutreplik, som tydligt sätter alltsammans i mycket plötsligt fokus och samtidigt fick i alla fall mig att brista ut i både lättat och beundrande gapskratt.

För naturligtvis är det så. Självklart är det så. Hur skulle det annars kunna vara?

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: