THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)

THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)
Svensk titel: Den tredje mannen
Med Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard, Alida Valli, Bernard Lee, Paul Hörbiger, Ernst Deutsch, Siegfried Breuer, Hedwig Bleubtreu, Erich Ponto, Wilfrid Hyde-White. Biträdande regissör: Guy Hamilton. Producerad av Carol Reed, Alexander Korda, David O. Selznick. Biträdande producent: Hugh Perceval. Filmmusik: Anton Karas. Foto: Robert Krasker. Manus: Graham Greene.

Jag kan inte börja, eftersom jag skulle behöva skriva en essay motsvarande den som Pauline Kael skrev om Citizen Kane. Fast mycket längre. Den här recensionen är inte den essayen. Men jag blir förmodligen tvungen att börja om gång på gång när jag skriver den. Så vad som följer är ett antal inledningar men inget slut.

Om TV visade något av filmhistoriens stora verk sent en kväll skrev min mor sjukintyg till skolan följande dag. Hon tyckte att det var viktigare för min uppfostran och utbildning att se klassiska filmer än att sitta av precis varenda dag i skolan. Första gången det hände var jag åtta år. Jag stannade uppe till sent på kvällen och såg en film som kom att göra mig omtumlad för resten av livet.

Filmen hette Den tredje mannen.

Jag hade aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Det har jag inte gjort sedan dess heller. Förutom de 127 gånger jag sett om The Third Man av Carol Reed.

Jag kan hela dialogen utantill. Fast det har jag aldrig behövt bevisa. Ingen har orkat sitta igenom drygt en och en halv timmes dialograbblande med tillhörande redogörelser för i vilka scener de olika replikerna fälls.

En begåvad målande konstnär kan åstadkomma en enastående oljemålning. En begåvad författare kan skriva en enastående roman. En begåvad kompositör kan komponera ett enastående musikstycke. Men en begåvad någonting kan inte åstadkomma en enastående film. Därför är nästan alla enastående filmer enastående ur bara en eller ett par synvinklar. Skådespeleriet är fantastiskt. Intrigen är hisnande. Kameraarbetet är vidunderligt. Regin är lysande. Ledmotivet är oförglömligt.

Det är extremt sällsynt att alla pusselbitarna faller på plats i en enda film. Det händer så gott som aldrig. Det hände när man gjorde The Third Man.

De fyra huvudrollsinnehavarna – Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard och Alida Valli – gör alla vad som utan tvivel är deras respektive paradroll. Chefsfotografen Robert Krasker förnyar filmkonsten med sin ofta snedställda kamera, som förlänar The Third Man ett förskjutet, klaustrofobiskt perspektiv som ytterligare förstärker intrycket av det i filmens samtid ockuperade och instängda Wien under efterkrigstiden. Graham Greene skrev sin främsta berättelse, en intrig som dras åt med obevekligheten hos ett skruvstäd för att utmynna i den kanske mest spektakulära upplösningen i filmhistorien. Carol Reed regisserade vad som kommit att bli inte bara den definierande noir-filmen utan film noirs obestridliga höjdpunkt. Och Anton Karas, som av en ren händelse var anlitad att spela på sin cittra under välkomstfesten den kväll då filmteamet anlände till Wien, fascinerade Carol Reed så mycket med sin musik att han i ett hotellrum ljudisolerat med madrasser fick spela in åtta timmar och åstadkom musik som slutligen fick filmklipparen att övertyga Carol Reed om att helt överge den klassiska musik man från början tänkt använda sig av och ersätta den med Karas cittra … och det världsberömda The Harry Lime Theme har tillsammans med ledmotivet till James Bond-filmerna kommit att bli det mest suggestiva, det mest omedelbart igenkännbara i hela filmhistorien.

I The Third Man faller absolut allting på plats. Filmen är något så unikt som en film som saknar brister.

Fast det räcker inte. För att ett verk ska tala till generation efter generation efter generation måste dess gestaltade tema vara allmängiltigt. Och det måste gestaltas väl, det måste gestaltas på ett sätt som griper människor oavsett tid, plats och kultur. Det krävdes förmodligen Graham Greenes intrig för att så ytterligt väl gestalta den eviga frågeställning utan svar som förr eller senare drabbar snart sagt varenda människa, oavsett tid och plats – vad måste komma i första rummet, lojaliteten mot den närmaste vännen eller moralen? Frågan saknar förstås svar, men den gestaltas så väl i The Third Man att den aldrig ställts bättre. Vilket i sig på sätt och vis förvandlar den ställda frågan till ett svar.

Det är inte bara ledmotivet från The Third Man som blivit världens mest berömda. Filmen innehåller även filmkonstens motsvarighet till teaterkonstens Hamlet-monolog. Orson Welles monolog om Borgia, Italien, Schweiz och gökur. Monologen stod inte i manuskriptet, den improviserades på ögonblickets ingivelse av Orson Welles. Och den är oöverträffad i filmhistorien. Det kommer den att förbli.

Men till det kommer att The Third Man innehåller ett antal scener som är så suggestiva, så välspelade, så väl filmade, så välregisserade, så välskrivna, så stämningsfulla att de kommit att bli inte bara klassiska utan arketypiska. Den scen som föregår ovan nämnda monolog, när Joseph Cotten och Orson Welles extremt välspelat träffas och pratar med varandra i vagnen i pariserhjulet. Den spektakulära, hisnande upplösningen på den mest oväntade av platser. Slutscenen, som strider mot hela den dåtida filmfilosofin och som därför möttes av våldsamma protester från producenthåll och som förstås är hypnotiskt gripande. Och så naturligtvis den mest outplångligt oförglömliga av dem alla – scenen där Orson Welles gör entré i filmen. Som filmscen är den av det slaget att generationer av filmskapare har försökt åstadkomma något lika suggestivt, utan att någonsin lyckas.

Det är natt i The Third Man. Gatorna i efterkrigstidens utbombade Wien är regnvåta. Staden ligger i ruiner. Kameran står på sned. Perspektiven är förskjutna, staden klaustrofobisk, tillvaron hopplöst instängd. Och med den grekiska tragedins obeveklighet, samma obeveklighet som alltid varit den inbyggda mekanismen i film noir, dras skruvstädet av omständigheter utanför huvudpersonernas kontroll åt allt hårdare och deras egna ofrånkomliga övertygelser, som tvingar dem att handla precis så som de gör, leder med tragisk obönhörlighet fram till den oundvikliga upplösningen. Fortfarande 128:e gången man ser filmen är den hypnotiskt suggestiv men också kvävande, eftersom det sannolikt inte finns någon annan film som är så obevekligt följdriktig och där andrummet sakta men säkert blir så litet att man till slut kvävs i det klaustrofobiskt lilla, emotionella utrymme som återstår innan upplösningen exploderar i all sin dubbeltydighet, i en handling som utförs både av barmhärtighet och hämndbegär.

The Third Man.

Det är lika bra att jag medger det. Det finns inget sådant som en favoritfilm, för filmkonsten är så mångfacetterad och det görs och har gjorts så många olika slags filmer att man inte kan jämföra dem alla med varandra och utpeka en som favorit framför alla andra.

Men med det sagt är det lika bra att jag säger som det är.

The Third Man av Carol Reed är historiens bästa film.

Därför att den på absolut alla plan – skådespeleri, foto, regi, intrig, musik, dialog, scenografi, miljöer – är fullständigt enastående. The Third Man är en formfulländad definition av filmkonsten. Varenda pusselbit faller på plats och de passar perfekt ihop med varandra. The Third Man är ett av de ytterligt få tillfällen i mänsklighetens historia då man skapat ett perfekt konstverk.

The Third Man saknar helt enkelt brister.

Det gör däremot inte den här recensionen, som bara är ett antal lösa anteckningar. Den är därför en recension stadd i utveckling. Det här är bara några fragment. Den kommer löpande att utökas, säkert under mycket lång tid.

Jag såg som sagt The Third Man för första gången när jag var åtta år. Sedan dess har jag som sagt sett filmen ytterligare 127 gånger. Därför att den hypnotiskt suggestiva kraften förföljer mig. Därför att jag blir som besatt. Därför att The Third Man som film är lika obevekligt ofrånkomlig när man en gång har sett den som den skruvstädslika upplösningen är för huvudpersonerna i filmen.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: