MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)

MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)
Med Robbie Coltrane, Amanda Hale, Bel Powley, Sharon Small, Lorrain Ashbourne, Nicholas Gleaves, Lucy Cohu, Yasmin Paige, Andrew Tiernan, Guy Henry, Michael Bertenshaw, David Westhead, Paul Thornley, David Gyasi, Mali Harries, Jason Watkins, Endy McKay, Kali Connery

Robbie Coltrane gjorde ett outplånligt intryck som den alkoholiserade, spelberoende kriminalpsykologen Fitz i en av världens med rätta mest prisbelönta TV-serier, Cracker. I Murderland gör han – och mycket lyckat – en roll som är så snarlik att den här miniserien i tre delar, som klippts ihop till en långfilm, skulle kunna ingå i serien Cracker. Även tematiskt, för Fitz i Cracker löste inte eleganta giftmord i fina, engelska salonger – han vadade upp till knäna i realistiskt, mänskligt elände bland knarkare, horor, smågangsters och psyksjuka mördare.

Murderland är berättad på ett mycket märkligt sätt. Efter ungefär den första timmen börjar filmen om från början och de scener man dittills har sett visas nu igen, men kompletta – för tittaren avslöjas vad som hände efter varje scen, eller i bakgrunden eller i ett annat rum samtidigt som den utspelades. Experimentet är imponerande vågat och nyskapande, men förtjusningen hos filmskaparna i det för stor – det pågår för länge för att vara riktigt effektivt, även om det inte är hela den första timmen som tas om, bara delar av den.

Fast Murderland – titeln syftar på ett tillstånd som framförallt barn som varit med om att få en nära släkting mördad kan hamna i; de blir besatta av mordet, vill till varje pris veta allt om det och har mycket svårt att släppa det; tillståndet kan även drabba vuxna – utspelar sig i en sjaskig, tragiskt realistisk verklighet och kretsar kring det olösta, mycket brutala mordet på en prostituerad kvinna som lämnar efter sig en liten dotter. Lager efter lager av underliggande intriger och tragedier nystas upp och när mordet får sin lösning visar sig motivet vara sprunget ur en magvändande otäck verksamhet. Fast här finns också ett problem – mordet blir löst och lösningen är kusligt realistisk (något mycket likartat, minus själva mordet, har nyligen inträffat inom polisväsendet i Sverige) och där borde filmen ha slutat (med presskonferensen), men det gör den inte. Man klistrar på ytterligare ett slut, som däremot känns fullständigt befängt och ansträngt tragiskt i vad som redan är en bottenlös tragedi. Och som om det inte räckte, spikar man klumpigt dit *ännu* ett slut, som i sin ansträngda, hurtfriskt käcka optimism känns ohyggligt malplacerat, närmast förolämpande.

Jag är en hängiven förespråkare för att en film ska ses i helhet, varenda sekund, eller inte alls. Men i just det här fallet skulle jag vilja göra ett undantag och rekommendera att man stänger av filmen när Robbie Coltrane har ropat fram sin fråga under presskonferensen. För gör man det, blir Murderland en effektiv och ohyggligt nog mycket realistisk thriller.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)”

  1. Jessica Says:

    Visst känns det lite lustigt när man ser en naturlig slutpunkt för filmen: ”sluta DÄR”, så blir det bra – och sen bara fortsätter det. Lite så var det med Source Code, som jag såg nyligen, där man hade sluppit en sockerchock och fått ett intressantare, mer trovärdigt slut, om man struntat i de sista fem minutrarna. Jag hade verkligen trott att eftertexten skulle börja rulla och blev lite förvånad när det fortsatte. Jag har känslan av att det var för att göra filmen mer kommersiellt gångbar. Folk vill köpa lycka på filmduken. Det bara är så.

  2. Moviehead Says:

    Det hela påminner lustigt nog lite grann om Oscar Wildes sagor för barn, men omvänt. Han är så envetet inriktad på att sluten ska vara bottenlösa tragedier att han, när han målat in sig i ett hörn och slutet bara kan bli jättelyckligt, lägger till tre, fyra helt omotiverade meningar som talar om att nej, de levde inte lyckliga i alla sina dagar, för bara ett halvår senare dog prinsen i en gräslig sjukdom och prinsessan blev tokig och hela kungariket gick åt helvete för alla där fick pest. Helt losskopplat från resten av intrigen, liksom.

    Fast i filmvärlden vill folk oftast köpa lycka på filmduken, som sagt. Men i det här fallet är det ändå konstigt. Det här är ursprungligen en brittisk TV-serie och de brittiska TV-bolagen brukar inte backa för den bottenlösa, realistiska tragedin. Som i Cracker, den TV-serie jag nämner och som gjorde Robbie Coltrane världsberömd. Där går verkligen allt åt helvete. Inga tillstymmelser till påklistrade lyckoslut så långt ögat når.

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: