MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)

MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)
Svensk titel: Moderna tider
Med Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Stanley Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Allan Garcia, Dick Alexander, Cecil Reynolds, Myra McKinney, Murdoch McQuarrie, Wilfred Lucas, Ed Le Sainte, Fred Malatesta, Sam Stein, Juana Sutton, Ted Oliver, Gloria DeHaven, Gloria Delson

Modern Times är en science fiction-film. Och en hybrid.

Den inledande sekvensen är mycket uppenbart direkt inspirerad av Fritz Langs Metropolis och i sin träffsäkra ironi en humoresk med allvarlig underton över människans villkor i det högteknologiska, högindustrialiserade samhället. Detta – människans kamp mot maskinen – är ett av science fiction-litteratuens äldsta teman. Här pekar Modern Times med sin burleska humor framåt, mot Min onkel av Jacques Tati, som behandlar samma tema. Därför hamnar Modern Times för en sentida betraktare i ett slags mellanläge mellan sitt eget filmhistoriska förflutna och sin egen filmhistoriska framtid. Den blir ett mellanting mellan Metropolis och Min onkel. Fabrikens direktör är en direkt kopia av Metropolis diktator och de stora intern-TV-skärmarna, där han både syns för arbetarna och själv ser vad de har för sig och hänsynslöst driver på dem, är en ren science fiction-innovation. Detsamma gäller den surrealistiska maskinen avsedd att mata arbetarna under pågående arbete, för att rationalisera bort lunchrasten.

Fast det är inte bara på det sättet, genom att blicka både bakåt och framåt i filmhistorien, som Modern Times är en hybrid. Den är också en hybrid därför att den påbörjades som ljudfilm och i början innehåller talade repliker, men sedan – när Charlie Chaplin trots sitt dialogmanuskript, som övergavs, insåg att hans lille luffare för att gå hem över hela världen inte skulle tala sig utan även fortsatt mima sig igenom en film – blir en stumfilm, med stumfilmens karaktäristiska textskyltar i stället för repliker, men med ljudspår i form av filmmusik och enstaka ljudeffekter. Detta är alltså både ljudfilm och stumfilm, påbörjad som det förstnämnda, fortsatt och avslutad som det sistnämnda. En hybrid mellan en redan i filmens samtid svunnen sorts film och den samtida filmkonsten.

Som för att understryka att Modern Times är en film gjord i en brytningstid i Chaplins skapande är den en hybrid även på ett tredje och mer tragiskt sätt, för efter den geniala, ironiska och samhällskritiska inledande sekvensen faller filmen snabbt ihop och urartar till att bli en stundtals mycket tjatig upprepning av de otaliga filmer med Chaplins lille luffare som föregick den. I en alldeles för lång rad sekvenser utan annat inbördes sammanhang än att fungera som förevändningar för buskisaktig pajkastningshumor råkar den lille luffaren illa ut, åker i fängelse gång på gång på gång, och hittar en fattig flicka som lever som småtjuv på gatorna att bli kär i och drömma om en framtid tillsammans med. De båda sprattlar sig igenom den gamla vanliga listan över pajkastningshumorns alla plankor i huvuden och snubblanden och snavanden och artificiellt enfaldiga misstag begångna enkom för att saker och ting ska rasa samman, och fortsätter så till filmens väldigt förutsägbara slut.

Det här är synd, för jag undrar vad Charlie Chaplin egentligen ville. Den första kvarten är enastående filmkonst inom den frejdigt absurdistiska, ironiskt samtidskritiserande genren, men därefter finns inte, annat än i form av enstaka smärre ansatser, något av den spydiga samtidsskrattspegeln kvar, för resten av filmen – en dryg timme – förutsätter att man tycker att det är hemskt skojigt att se en lång parad av scener utan tankegods där folk drattar omkull utan synbar anledning och får tunga föremål i huvudet och sätter sig på stolar som går sönder, för något annat sker inte.

Det finns ett förmildrande undantag – Charlie Chaplins berömda nonsenssång till den löjliga dansen i slutet. Och här får man då alltså trots allt höra den lille luffarens röst, i hans sista film och bara minuterna innan han för alltid tågar ut ur filmkonsten. Den scenen och den sången och den dansen gör stora delar av resten av filmen värda att stå ut med, men det skulle ha varit väldigt mycket mer fascinerande om Charlie Chaplin i stället gjort den film som den första kvarten utlovar – en svart humoresk om den lille mannen i det väldiga, sterila maskinsamhället, en humoresk om människans kamp mot maskinen. Det är en storslagen filmsatir vi tyvärr aldrig fick se. Man bör känna tacksamhet mot Jacques Tati, som så suveränt kom att göra en träffsäker satir på samma tema i Min onkel.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 svar to “MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)”

  1. Jessica Says:

    Jag har aldrig varit nån stor fan av Chaplin. Snubblande och pajkastning är inte min grej helt enkelt. Inte roligt. Alls. Dock var det länge sen jag såg något. Ska se om jag kan ge honom en ny chans på lördag när det är kulturnatt i stan och det sägs att visar ett Chaplinprogram med levande pianist som ackompanjerar. Kanske kan ha ett visst nostalgiskt värde i alla fall.

  2. Moviehead Says:

    Jag håller med, men det bör framhållas att Charlie Chaplin har gjort en rad lysande filmer som inte primärt är snubblande och pajkastning – eller som, där snubblandet och pajkastningen trots allt förekommer, gestaltar ett väsentligt tema och gör det mycket väl och därför förpassar slapsticken till periferin. Några exempel: The Gold Rush, City Lights, The Great Dictator.

    Som i någon mån förmildrande omständighet bör man också framhålla att Chaplin som bekant verkade redan i filmens barndom och alltså var en av dem som var med och helt enkelt uppfann snubblande och pajkastning (han skrev själv manus, regisserade, producerade och spelade huvudrollen). Filmkonsten var inte så sofistikerad i sin barndom – pionjärerna var ju just pionjärer och hade strängt taget inget att bygga på.

    Fast med det sagt, nej – jag gillar alltså heller inte snubblande och pajkastning och jag finner det rätt oförlåtligt att så sent som 1936 låta en film med en så enastående inledning falla rakt ned i ytligt, pajkastande trams. Modern Times skulle ha kunnat bli en storslagen, satirisk samtidskommentar i science fiction-format och i stället kom den att handla om en liten mustaschprydd man som snubblar och får saker i huvudet hela tiden, utan någon annan anledning än att det är ”skojigt”. Tragiskt.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. skymningssang Says:

    Jag satt nyligen och såg den första kvarten på Modern Times och slogs bland annat av den snygga designen av fabriken, men också av hur välgjord hela scenen är.
    Då det var länge sedan jag såg filmen som helhet känner jag mig varnad av recensionen, men det hindrar mig nog inte från att se färdigt den.
    Fast jag är mest förtjust i hans talfilmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: