KORRIDOREN av Jan Halldoff (1968)

KORRIDOREN av Jan Halldoff (1968)
Med Per Ragnar, Agneta Ekmanner, Ann Norstedt, Åke Lindström, Gunnar Biörck, Pia Rydwall, Lars Amble, Bengt Ekerot, Arne Källerud, Stig Törnblom, Linnéa Hillberg, Mona Andersson, Christina Lundquist, Inga Landgré, Leif Liljeroth, Helge Hagerman, Tina Hedström, Thomas Janson, Mats Dahlbäck, Märta Dorff, Eva Rydberg, Mikaël Berglund, Sture Arelind

Det känns för en sentida tittare mycket uppenbart att Korridoren är gjord 1968. Socialrealism med samhällskritiskt budskap på dagordningen och – föga förvånande – mycket väl mottagen då den kom. Och till det goda mottagandet finns det i och för sig goda skäl.

Visserligen är det uppenbart att filmens syfte främst är politiskt och budskapet – kritiken av den övermekaniserade sjukvård där patienten hamnar i skymundan för effektiviteten och där en ung, relativt nybliven läkare, enastående väl spelad av Per Ragnar, kämpar med sitt samvete när han hela tiden, i strid med sin idealism, tvingas kompromissa med vårdens realiteter, resursbristen och sina egna tillkortakommanden – blir i det avslutande samtalet välmenande övertydligt, men den övertydligheten till trots är Korridoren en visserligen ganska fragmentarisk men stundtals imponerande film. De flesta trådarna i intrigen lämnas löst hängande, men det är en av poängerna – detta är socialrealism och verkliga livet är sällan så välarrangerat och väl sammanfogat som den skickligt berättade historien, och dessutom är de många scenerna till för att gestalta den allt mer kaotiska tillvaron för den unge, kämpande läkaren snarare än att berätta en historia med början, mitt och slut. Påfallande ofta ser visserligen de korta scenerna – klippen är många och snabba – ut som om de kom från en examensfilm i filmskolan, men själva myllret blir samtidigt en sinnebild för det myller av patienter, diagnoser, beslut och åtgärder som den unge läkaren står inför dag ut och dag in, utan uppehåll – ett myller som sakta blir honom övermäktigt. Mot hans egen idealism ställs en likaledes ung kollegas opersonligt pragmatiska hållning, och i samtalen dem emellan är filmens budskap mer övertygande framfört än i det avslutande samtalet.

Särskilt övertygande och väl spelade är scenerna där Per Ragnar konfronteras med problem inom sin familj – med lillasystern, med sina föräldrar – och lika trovärdiga blir scenerna från hemlivet med frun, mycket väl spelad av Agneta Ekmanner, och flera av scenerna när han går rond. Samtidigt märks även här sextiotalet. Det finns subtila skillnader i familjesamvaro och samvaro mellan man och hustru som röjer vilken tid det rör sig om, för antagligen skulle det inte gå till riktigt så här i dag. Det är en styrka hos den socialrealistiska filmen att den, utan att det varit syftet, ger en sentida betraktare ett utsnitt ur just den dåtida verkligheten. Det är något som även märks på inställningen till rökning. Här röks överallt och hela tiden, även bland läkarna vid lunchbordet innan alla ens har ätit färdigt. Den scen där en knarkare förbjuds röka inne i ett undersökningsrum förbluffar, för läkarna har själva setts röka i sådana utrymmen.

På ett banalare men lika tilltalande plan märks det sena sextiotalet i utomhusscenerna, där den som är förtrogen med Stockholm lär känna igen de gator där scenerna är inspelade. Att jämföra med hur det ser ut idag – bilmodellerna, som på den tiden inte såg likadana ut allihop, och affärernas skyltar, till exempel, är mycket talande – är intressant och lite rörande, och man känner sig inte nödvändigtvis övertygad om att saker och ting förbättrats på alla punkter. Samma sak med interiörer, där man kan känna igen sådant som kobratelefoner och, faktiskt, skåpdörrar – skåpdörrarna i Per Ragnars och Agneta Ekmanners kök är identiska med dem i mitt kök, och jag bor i ett hus byggt bara några år efter filmens tillkomst, 1972. Sådant här har förstås inte i sig med filmens kvaliteter att göra, men är en aspekt som är svår att bortse ifrån, helt enkelt för att den är så charmig.

Mindre charmig känns realismen när den ansträngt kräver att filmen börjar med att en obducent under en lektion för medicine studerande lyfter lungor och hjärta ur ett riktigt, uppskuret lik. Här rör det sig inte om trickfilmning, utan om just den realism som hela tiden eftersträvas. Poängen med scenen uteblir dock – den har ingenting med resten av filmen att göra, men demonstrerar genast och för gemene man antagligen rätt kväljande att här är man realistisk ut i fingerspetsarna.

Det kan inte råda särskilt stora tvivel om att Korridorens tema fortfarande är aktuellt. Förmodligen är de problem sjukvården fortfarande brottas med tämligen uppenbara för de flesta, eftersom de inte så sällan hittar fram till dagstidningarnas nyhetssidor. Det känns tragiskt och lite skrämmande att så mycket så uppenbart har blivit annorlunda sedan den tid då Korridoren spelades in, men att de problem den fäste uppmärksamheten på och ville bidra till att lösa finns kvar än i dag.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “KORRIDOREN av Jan Halldoff (1968)”

  1. Jessica Says:

    ”Att jämföra med hur det ser ut idag – bilmodellerna, som på den tiden inte såg likadana ut allihop, och affärernas skyltar, till exempel, är mycket talande – är intressant och lite rörande, och man känner sig inte nödvändigtvis övertygad om att saker och ting förbättrats på alla punkter.”

    Underbart. Kan bara hålla med. För ett år sen hade vi en stor filminspelning i Uppsala – Hollywoods variant av Stieg Larsson – och halva Drottninggatan gjordes om till historisk tid. Skyltar och fasader, övergångsställen – allt byttes ut. Och herregud så fint det var! Jag var definitivt inte den enda att beklaga när de plockade ner kulisserna efter en månad och allt återgick till det vanliga, moderna.

  2. Moviehead Says:

    Det förbluffar mig att filmteamet fick tillstånd att lägga beslag på gatan i en hel månad. Far out. Fortsatte gatan i övrigt att fungera som vanligt, när de inte filmade?

    Kör hårt,
    Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: