PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)

PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)
Med Clint Eastwood, Michael Moriarty, Carrie Snodgress, Chris Penn, Richard Dysart, Sydney Penny, Richard Kiel, Doug McGrath, John Russell, Charles Hallahan, Marvin J. McIntyre, Fran Ryan, Richard Hamilton, Graham Paul, Chuck LaFont

Pale Rider är världens kanske äldsta berättelse. Den har förekommit i bokstavligt talat otaliga varianter ända sedan berättandets början. Det här är berättelsen om hjälten som dyker upp till synes ur tomma intet, ställer allt till rätta genom att röja de onda ur vägen och sedan försvinner lika plötsligt som han kommit. Bland världshistoriens alla otaliga versioner bjuder Pale Rider inte på något nytt, men det hör närmast till saken – det är omöjligt när man berättar denna uråldriga historia, som berättats så många gånger i så många varianter och i alla mänskliga kulturer. Fast Pale Rider är för den skull inte någon av de sämre varianterna, men alltså mycket lik otaliga andra – inte minst sin förmodligen mest kända föregångare på film, Shane av George Stevens.

Det finns en omständighet som gör Clint Eastwoods vilda västern-version något annorlunda tidigare vilda västern-versioner och det är att ett antal ganska övertydliga antydningar ger vid handen att hans namnlöse hjälte, som bara kallas Preacher, skulle vara ett andeväsen, en spökhämnare – eller, så att säga, en våldnad. Han dyker upp ridande på en blek häst i precis samma ögonblick som filmens unga kvinna, spelad av Sydney Penny, läser högt ur Uppenbarelseboken och just har kommit till raderna om den fjärde av apokalypsens ryttare, den ryttare som rider på en blek häst och kallas Döden. Han sägs av sin gamle ärkefiende vara död sedan länge. Och han har en osannolik förmåga att dyka upp ur tomma intet och lika plötsligt och omärkligt försvinna igen, och förefaller till yttermera visso vara oövervinnerlig. Fast egentligen spelar det ingen roll om man väljer att göra denna tolkning eller inte, för hela poängen med den här berättelsen har alltid varit att hjälten är oövervinnerlig och skurkarna onda och byinvånarna hjälplösa.

Clint Eastwood är inte en stor skådespelare, men lyckligtvis tillhör han de få skådespelare med mycket begränsat register som inser att han har ett mycket begränsat register. Han försöker inte göra någonting som han inte klarar av, han spelar en stereotyp hjälte av precis det slag man är van vid från västernfilmer – den ordkarge ensamvargen, ädel och våldsam och rotlös. Naturligtvis faller filmens båda kvinnor, mor och dotter, för honom och naturligtvis blir han männens stora förebild och den som ingjuter mod i dem, för det hör till saken att den här sortens hjälte – när han dyker upp i manlig gestalt – är en man som kvinnor ska bli kär i och män ska se upp till. Och då menar jag även i biopubliken.

Som storslagen matinéfilm en söndagseftermiddag gör sig Pale Rider alldeles förträffligt, även om slutuppgörelsen ärligt talat stundtals antar ett löjets skimmer helt enkelt för att Preacher är för osannolik (om än i och för sig också mycket stilfull – hatten på marken). Fast med det sagt är Pale Rider elegant och välgjord och bättre än det stora flertalet andra filmer i sitt fack. Den står stadigt på traditionell grund och Clint Eastwood är väl förtrogen med den traditionen och har gjort en av dess främsta filmer.

Själv undrar jag för övrigt om det bara är ett sammanträffande att Preacher inom thrillerlitteraturen fått en efterföljare som heter Reacher.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “PALE RIDER av Clint Eastwood (1985)”

  1. Hans Brüggener Says:

    Jag håller med om i stort sett allt.
    Eastwood kan dock aldrig acceptera att vara mindre än överNATURLIG snarare än överMÄNSKLIG på film, och
    det må vara hänt – men ibland blir det för mycket av detta. Tyvärr.
    Samtliga filmer är semireligiösa och ibland funkar det, ibland inte. Orsaken till att det kan gå mindre bra är att Eastwood är långt ifrån
    subtil. Man vill säga till honom att man redan fattat vinken…
    ”Pale Rider” är en svårbedömd film. Bra, men bitvis ganska löjlig
    med ett extremt fokus på Clint Eastwood som han vill bli sedd.

    Skojslagsmål hör väl till genren, liksom det som får Eastwood att
    ”motvilligt” ingripa. Filmen funkar fint, men det är förr helheten än detaljerna som är problemet: på tu man hand är Eastwood bra.
    ”-But you will leave again?”
    ”(E):”Yes.”

    Vad mer kan jag säga? Som har ”Preacher” som alias på skytte-
    tävlingarna och bär en 1873 NMA Remington plus en .44 Magnum. Och en rock full med kulhåll. Röd som om den ”doppats i blod…”.

    • Moviehead Says:

      Jo, jag tycker ju också att Clint Eastwood ändå fungerar så att säga på tu man hand, av just det skäl jag nämner – han är medveten om sin begränsning som skådespelare (karlen är ju inte dum, verkligen tvärtom) och försöker inte göra mer än han kan, och i och med att han håller sig inom ramen för sin förmåga fungerar han bra. För det han kan göra, det kan han faktiskt göra och inte utan övertygelse och finess.

      Fast det där med att vara övernaturlig på film är ju något som även förstörde en del av de senare Dirty Harry-filmerna. Det är väl i Sudden Impact som han i inledningen befinner sig i en bil som blir absolut schweizerostsönderskjuten med k-pistar och sedan reser sig helt oskadd ur vraket? Och det funkar ju liksom bara inte, för samtidigt försöker han – till skillnad från exempelvis James Bond-teamet – göra snutfilmer med något slags realism i. En hårdför snut, ute på gatan, inte en sagoaktig hemlig agent som redan från början utannonserar att detta är självdistanserad action med gott om komiska, helt orealistiska inslag (jag pratar här om den äldre tidens James Bond-filmer, förstås).

      Det riktigt intressanta med Clint Eastwood tycker dock jag personligen är att han som en ganska late bloomer har visat sig vara en enastående regissör. Filmer som Mystic River och Million Dollar Baby och Bird och The Bridges of Madison County är stundtals riktigt bra filmkonst. Och även när han själv spelar med i filmerna, är han fortsatt medveten om sitt begränsade register och gör en bra roll innanför dess ramar.

      En stor skådespelare har Clint Eastwood aldrig varit, men en stor regissör kom han att bli.

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: